”Vi blev drogade på färjan – vem kan hjälpa oss nu?”

Läs del 1 här, del 2 här och del 3 här.

Klockan är efter åtta på kvällen lördagen den 10 april när polisbilen lämnar av Sara och Ester vid Södersjukhuset i Stockholm. Trötta och hungriga går de in på sjukhusets akutmottagning. De går fram till receptionen, berättar allt som hänt och att polisen just släppt av dem.

– Vi ska lämna urinprov så polisen kan se om det finns spår av droger i oss, säger Ester.

– Nej, det går nog inte, säger sjuksköterskan.

– Det är inte enligt våra rutiner, fortsätter hon.

Tvillingarna vet inte vad de ska säga.

– Allt kändes jättekonstigt. Vi ingick ju i en polisutredning och hade körts av polisen till sjukhuset för att lämna prov, och så får vi höra att det inte går, säger Sara.

– Men det märktes att sjuksköterskan också tyckte situationen var konstig, säger Ester.

Sjuksköterskan ber tvillingarna vänta lite. Hon kommer tillbaka efter ett tag och återupprepar vad hon sagt, att det inte är enligt rutinerna. Hon säger att polisen i vanliga fall lämnar in en begäran på att ett test som det här ska göras, men det har polisen inte gjort.

En naiv tro

Tvillingarna ombeds att gå hem och istället ringa till sin närakut morgonen efter, och om det inte fungerar ska de kontakta Maria Ungdom.

Sara och Ester känner sig förvirrade. De ringer sina föräldrar, Anna och Olov, för att fråga om råd.

– Allt lät märkligt, man tror ju lite naivt att det ska finnas ett system som är lite mer automatiskt i den här typen av situationer, säger pappa Olov.

Medan de pratar googlar Anna hur dags närakuter och Maria Ungdom öppnar dagen efter. Tillsammans kommer de överens om att tvillingarna inte ska ta tunnelbanan utan en Bolt hem. Pappa swishar pengar. Tvillingarna är hemma vid halv tio.

– Då var vi inte rädda längre. Om vi skulle gått till tunnelbanan direkt från färjan så hade det varit läskigt, men nu kändes det inte som de där männen kunde veta var vi bor, säger Ester.

De är däremot lite oroliga för hur det ska gå att lämna urinprov dagen efter. Det är ju söndag och om det var omöjligt på Södersjukhuset, varför ska det vara lättare någon annanstans?

Inte enligt någons rutiner?

I journalen från Södersjukhuset finns förklaringen till att de inte får lämna prov där. Sjukhusets rutiner är helt enkelt att inte ta prover ”utan medicinsk indikation”, och eftersom tvillingarna ”är välmående och opåverkade vid ankomst” finns ingen indikation på drogpåverkan.

Journalen visar också att sjuksköterskan ringer upp polisens ledningscentral för att fråga om Sara och Ester. Polisen bekräftar tvillingarnas historia, och säger att Södersjukhuset kan hänvisa dem till Närakuten nästa dag. Vilket alltså sker.

Men tvillingarnas oro visar sig vara befogad, för när Ester ringer den lokala Närakuten på söndagsmorgonen får hon samma besked som på Södersjukhuset: att det är inte enligt deras rutiner.

Så de testar Maria Ungdom, som är mer förstående och vill hjälpa till. Det är bara ett problem – tvillingarnas ålder. Maria Ungdom jobbar egentligen bara med ungdomar upp till 19 år, Sara och Ester har fyllt 20.

– De sa att vi ändå kunde åka dit så skulle de hjälpa oss, men det skulle dröja längre innan vi fick svar på proverna där, säger Ester.

– Och vi ville helst ha svar snabbt, både för att få veta vad vi hade fått i oss och för att polisutredningen skulle gå snabbt, säger Sara.

Så de ringer till Sankt Görans sjukhus, men möts även där av ett nej. Det är inte enligt deras rutiner heller.

Ingen begäran från polisen

Polisens presstalesperson Ola Österling har inget svar på varför tvillingarna har så svårt att få lämna urinprov.

– Allt låter lite märkligt, säger han till VeckoRevyn.

– Dels har vi själva möjligheten att ta urinprov på plats, annars skickar vi en begäran om rättsintyg från polisen till sjukvården. Då efterkommer helt enkelt vården vår begäran. Men det verkar inte ha skett i det här fallet. Jag kan inte svara på varför, jag har inte tillgång till utredningsanteckningen.

Det är alltså därför tvillingarna ringer runt till en nekande sjukvård på morgonen söndag 11 april. Nu vet de inte vad de ska göra, så de ringer pappa Olov igen.

– Det var så frustrerande. Man tror ju inte att myndigheterna ska lämna två 20-åringar som utsatts för brott att lösa en sådan här sak själva? säger han.

Men Olov inser också att det inte är läge att visa sin frustration. Han säger till döttrarna att ringa tillbaka till Sankt Görans och förklara lite mer om vad de utsatts för och varför de behöver sina urinprov. Tvillingarna suckar, men gör som pappa säger. Och nu funkar det. De hänvisas till Beroendeakuten på sjukhuset.

På beroendeakuten

Sara och Ester har aldrig varit på Beroendeakuten, utan tänker att det väl är ungefär som vilken akutmottagning som helst. Det är det inte.

På plats får de sitta i något som mer liknar en hall än ett väntrum tillsammans med fyra andra patienter. Flera är påverkade av droger. En tjej sitter hopsjunken och ser ut att må mycket dåligt. En ung man i rullstol stirrar intensivt på Sara och börjar prata om hennes ögon, säger att hon heter Iris och är en pedofil.

– Han var inte otäck, men det var som att han levde i två världar. Han hade tagit LSD, säger Sara.

Det här vet hon eftersom en sjuksköterska kommer ut i väntrummet och frågar varje patient varför de har kommit dit. Det får patienterna berätta inför alla andra. Killen i rullstol säger att han inte tagit några droger alls, men sjuksköterskan säger att hans mamma berättat att han tagit LSD. Då ger killen med sig och erkänner.

Även Sara och Ester får berätta inför alla vad de gör där.

– Det kändes konstigt, men det hade ju varit värre om det hade hänt oss något mer allvarligt, säger Ester.

– Vi förklarade att vi blivit ditskickade av polisen, säger Sara.

Inte vilken akut som helst

Sjuksköterskan blir förvånad.

– Men var är polisen då? under hon.

Tvillingarna försöker förklara.

– Vi har inte träffat polisen sedan igår. Vi skulle bara komma hit och lämna urinprov och gå sedan, säger Ester.

– Ni kan ju inte bara lämna urinprov och gå sedan, säger sjuksköterskan och lämnar väntrummet.

Sara och Ester förstår ingenting, men det gör Joar Guterstam. Han är beroendeforskare på Karolinska Institutet och överläkare på Beroendecenter Stockholm. Han brukar gå jour på Beroendeakuten.

– Jag förstår förvirringen hos personalen, det här hör inte till vanligheterna, säger han

– Det var ju bra att tvillingarna kom dit och fick ta prover, men egentligen skulle de inte skickats till Beroendeakuten alls. Det är en ganska speciell verksamhet. Dit kommer folk med akuta beroendeproblem, patienter som har psykos och delirium. Det kan vara polistransporter med våldsamma patienter.

– Att ha friska brottsoffer där… det kan bli väldigt konstiga situationer. Det var för väl ändå att de inte kom dit på lördagskvällen, utan söndag förmiddag. Det brukar vara en av de lugnare tiderna, fortsätter han.

Efter en stund får tvillingarna gå in i ett annat rum för att ta sina prover. Även läkaren de då möter uttrycker sina stora förvåning över att de ens är där, det är nästan som att tvillingarna lyckats med något omöjligt.

Är allt bara fake?

Klockan 12.54 på söndagen är Sara och Ester klara och lämnar sjukhuset. Sju timmar senare, vid åtta på kvällen, pratar vi för första gången på FaceTime. De är trötta men vid gott mod. De jobbar båda som vikarier på förskola, men har bestämt sig för att inte ta några pass på måndagen.

– Jag hoppas att polisutredningen går fort och att vi får veta vad som fanns i flaskan ganska snabbt, säger Sara.

– Ja, att vi får veta om ett par dagar i alla fall, säger Ester.

Det får de inte. Det här skrivs åtta dagar senare och resultatet från analysen av flaskans innehåll är ännu inte klar.

Men det är en annan känsla som börjat smyga sig på systrarna nu när urinprovet är lämnat och deras del i polisutredning för tillfället är färdig.

Allt känns lite overkligt.

– Det är ju som att det har hänt, och ändå inte på något sätt, säger Sara.

– Vi vet ju inte vad de där männen ville, eller ens om det var något i kaffet de gav oss. Allt vi vet var ju att de betedde sig väldigt creepy mot oss och andra tjejer, säger Ester.

– Har de ens gjort ett brott, tänk om allt bara är fake? säger Sara.

Ja, vad säger egentligen polisen, beroendeforskaren och advokaten? Och vad visar urinproven?

Läs femte och sista delen i vår artikelserie torsdagen den 22 april. Sara, Ester, Anna och Olov heter egentligen något annat.