”Ska vi lyda våra föräldrar eller polisen?”

Läs del 1 här och del 2 här.

Klockan är 16.22 lördagen den 10 april när tvillingarna ensamma kliver ut på Viking Amorellas däck igen. De är närmare land nu och det finns mottagning. De kollar att ingen annan är där, sedan ställer de sig nära dörren och ringer sina föräldrar.

Det är pappa Olov som svarar.

– Pappa, jag tror vi har blivit drogade och att några män följer efter oss här på båten, säger Ester.

– Vad säger du? säger Olov.

Sedan blir det tyst.

För plötsligt öppnas dörren bredvid dem, och ut kommer en av männen från rökrummet, en ur kaffemännens gäng. Han tittar på tvillingarna, säger hej – och blir sedan stående alldeles intill dem. Det är tomt på däck, det finns ingen orsak för honom att stå så nära.

– För oss verkade det som han ställde sig där för att höra vad vi sa, säger Sara.

– Det var mer konstigt än läskigt just då, så vi gick bara in igen. Han följde inte efter, säger Ester.

Nu kan äntligen tvillingarna berätta allt som hänt för pappa Olov och mamma Anna, som båda lyssnar i högtalartelefonen. De berättar om kaffet det bjöds på, hur det kändes i kroppen när de druckit, vakten som inte trott på dem, och om mannen som nyss följt efter dem ut på däck. Olov och Anna har svårt att ta in allt redan innan Ester säger:

– Vi försökte ta lite bilder på dem också, ska vi skicka?

Ring polisen, nu!

Olov och Anna tror knappt sina öron.

– Det var ju modigt och initiativrikt av dem, men det var inte riktigt vad vi ville höra just då. Att döttrarna söker upp de här männen och riskerar att provocera dem, säger Anna

Så de säger till döttrarna att sluta fota och gå till sin hytt.

– Men vad ska vi göra då? frågar Sara.

– Ring polisen, säger Olov.

– Ring nu!

Så det gör tvillingarna. Responsen blir en annan än den från vakten.

– Det var en kvinnlig polis som svarade och hon tog oss på allvar, det märktes direkt, säger Ester.

– Hon lyssnade på allt vi berättade och sa sedan att hon skulle kontakta fartyget. Hon lovade att polisen skulle vänta på oss i Stockholm, säger Sara.

Fler bilder?

Men tvillingarna har svårt att beskriva för polisen hur kaffemännen ser ut. De berättar att de försökt fota dem, men inte lyckats.

– Då sa polisen att vi skulle försöka ta ett tydligare foto på dem. Sedan skulle vi gå till vår hytt, säger Sara.

Nu vet tvillingarna inte riktigt vem de ska lyda, föräldrarna eller polisen? Men det löser sig av sig självt.

– När vi gick ner mot hytten såg vi han som gav oss kaffet igen, säger Ester.

– Så jag tog upp telefonen och låtsades fota Sara, fast jag fotade honom när han stod bakom henne. Det var då vi fick en bild där man ser hans ansikte. Jag kände mig väldigt nöjd.

Nu träffar de återigen på de två tjejerna som också blivit erbjudna kaffe.

Ett helt annat gäng

Med sig har de ännu fler unga kvinnor som blivit förföljda av männen.

– Plötsligt var det vi som var ett stort gäng. Då var det som att vi alla blev väldigt arga, säger Sara.

– Ja, och då blev verkligen enda tanken att vi skulle ta fast dem, säger Ester.

Så nu börjar flera av dem filma männen bäst de kan. Det är inte helt lätt, på bilderna som VeckoRevyn tar del av ser man mest ryggar. På en av filmerna ser man hur en av de andra männen snabbt vänder sig från kameran och skyndar iväg. Bara en av männen verkar se när de filmar utan att bry sig särskilt, men hans ansikte är å andra sidan täckt av ett munskydd.

Den enda man som syns tydligt på några bilder är just kaffemannen, han som Ester fotat.

Sara och Ester gör flera fotoräder. De går till sin hytt, samlar nytt mod och går sedan upp igen för att leta efter männen och tar fler bilder. De skickar resultaten till de andra tjejerna, som i sin tur också verkar vara på fotojakt. Några av dem lägger ut bilder på Snapchat.

En annan slags vakt

När Sara och Ester är i sin hytt efter ännu en räd, knackar det på dörren. Först blir tvillingarna rädda, tänk om det är kaffemännen som följt efter dem?

Det är det inte. Det är annan av båtens vakter.

– Han betedde sig helt annorlunda än den andra vakten. Det var väl kanske för att polisen hade pratat med honom, säger Sara.

För det har polisen. Vakten bekräftar att polisen kommer att vänta vid landgången. Planen är att Sara och Ester ska gå av fartyget före alla andra, och sedan vänta tillsammans med polisen för att identifiera kaffemännen.

Vakten ber att få låna tvillingarnas id-kort för att kontrollera personuppgifterna och ge dessa vidare till polisen. Han säger till dem att inte lämna hytten mer, han och hans kollegor ska hålla koll på kaffemännen. Sara och Ester lyder.

– Det var ganska skönt faktiskt, säger Ester.

– Innan hade vi ju mest varit rädda för att de skulle ge sig på någon annan, det var det viktigaste att hindra. När vakterna lovade att ha koll på dem kunde vi slappna av.

Tänk om de ser oss?

Klockan 18.50 knackar det igen. Det är fem minuter kvar till fartyget ska lägga till vid Stadsgårdskajen på Södermalm i Stockholm. Vakten ger tillbaka tvillingarnas id-kort och ber dem följa med honom.

Tvillingarna är lite oroliga.

– Vi var rädda att männen skulle vara där och se oss gå förbi med vakten, säger Sara.

– Det kändes lite osmidigt alltihop, men det var kanske enda sättet att få av oss först, jag vet inte, säger Ester.

Systrarna får gå av färjan genom en personaldörr, men eftersom resten av passagerarna väntar bakom stora glasdörrar alldeles bakom dem, känner de sig inte särskilt skyddade. Sara och Ester kan inte hålla sig, utan vänder sig om och kastar en blick på sina medpassagerare. De kan inte se männen.

Så snart tvillingarna lämnar skeppet och viker runt hörnet släpper äntligen all oro. Där väntar fem poliser och en polishund.

– Det kändes som en befrielse att se dem, säger Ester.

Plötsligt händer det

Tre poliser går fram och möter tvillingarna. De får kort bekräfta sin historia, och förs in i ett litet rum.

– Det kändes som ett personalrum. Där fanns ett fönster med ett skynke för, som gjorde att vi kunde se ut men ingen kunde se oss, säger Sara.

Sedan släpps resten av passagerarna av, i små grupper, oftast bara två och två. Det är ett litet mellanrum mellan varje grupp. Varken kaffemännen eller deras vänner syns till. Sara och Ester börjar bli osäkra på om de ens kommer att känna igen dem.

– Det var lite svårt, för en del hade ju ansiktsmask på sig, säga Sara.

Sedan händer det. Mannen som bjudit dem på kaffe, och som de lyckats fota, kommer gående. Tvillingarna pekar ut honom, Strax därefter kommer den andra kaffemannen tillsammans med ytterligare en man som Sara och Ester känner igen. Polisen tar dem alla åt sidan.

För VeckoRevyn bekräftar polisen att tre män identifieras och delges misstanke om brott. Brottsrubriceringen är misshandel. En kopia av polisanmälan med en beskrivning av händelsen kommer till tvillingarna från polisen på onsdagen den 14 april. Där bekräftas den historia Sara och Ester berättar. De tre männen nämns vid förnamn.

Kaffet i flaskan

Tvillingarna är måna om att lämna över både kaffet och lämna prover, allt för att polisen ska ha bevis för att de faktiskt fått droger i sig. För Ester är det ångestfyllt, hon har svårt med sprutor, hon har svimmat vid flera tillfällen när hon ska ta blodprov.

Polisen lugnar henne, det krävs inget blodprov för att kontrollera droger i kroppen utan ett urinprov. Poliserna verkar inte lika angelägna.

– Det räcker med urinprov, kaffet behövs inte, säger polisen.

Tvillingarna förs till en polisbil och körs till Södersjukhuset, det sjukhus som ligger närmast Stadsgården.

När tvillingarna ska kliva ur bilen vid sjukhuset, frågar Ester en sista gång om polisen verkligen inte vill ha kaffet.

– Jo, okej, vi kan väl ta det, säger en av poliserna och räcker fram handen.

Eller som det står i polisens egen beskrivning av händelsen: ”Beslag, en flaska med vätska som tjejerna blev bjudna på, 2021.04-10, 20:20.”

Polisbilen kör iväg, och tvillingarna går trötta och hungriga in på sjukhusets akutmottagning. De går fram till receptionen, berättar allt som hänt, att polisen just släppt av dem.

– Vi ska lämna urinprov så polisen kan se om det finns spår av droger i oss, säger Ester.

– Nej, det går nog inte, säger sjuksköterskan.

– Det är inte enligt våra rutiner.

När VeckoRevyn når Viking Amorella bekräftar de det inträffade. I ett mejl skriver de att: ”Detta utreds nu av polisen och Viking Line bistår med all hjälp vi kan. Vi har en nollvision mot brott ombord på våra fartyg och tar den här typen av händelser på största allvar.” Vidare skriver de att de inte kan kommentera en pågående polisutredning, utan hänvisar eventuella frågor till polisen.

Den fjärde delen av artikelserien publiceras i början av nästa vecka. Ester och Sara heter egentligen något annat.