”Pappa, jag tror vi har blivit drogade”

Läs del 1 här.

Klockan är nästan fyra på eftermiddagen lördagen den 10 april när Sara börjar känna sig normal igen. Det är då tvillingarna bestämmer sig för att något måste göras. Kaffemännen ska inte komma undan.

– Vi visste ju att det fanns vakter ombord, så vi tänkte att vi anmäler det till dem. Det kändes som att det är så man ska göra, säger Sara.

Så hon och Ester går till informationsdisken och berättar för kvinnan där vad som har hänt. Hon kallar på en vakt. Tvillingarna börjar andas ut. Vuxenvärlden är på väg för att hjälpa till.

– Vakten kom nästan direkt och vi berättade allt en gång till, säger Ester.

Det känns viktigt, inte bara för att tvillingarna vill att männen ska åka fast.

– De hade försökt droga oss, vad säger att de inte skulle göra om samma sak med någon annan? säger Sara.

Varför drack ni?

Så där står nu vuxenvärlden, i uniform och allt, redo att höra tvillingarnas historia. Och de berättar, samlat men kanske också så där som man kan förvänta sig att två 20-åringar som nyss har varit med om något traumatiskt.

– Men då blev det konstigt, säger Sara.

– Vi trodde att han skulle göra något för att få tag i de där männen, men det gjorde han inte, säger Ester.

Det är som att vakten inte ens tror på tvillingarna.

– Varför drack ni av kaffet om ni inte kände männen? Vet ni ens vilka de är, ni kan ju knappt beskriva dem? Och hur vet ni att kaffet var drogat?

Sara och Ester är fortfarande chockade efter det som hänt på däck, de är inte beredda på vaktens reaktion.

– Vi visste inte vad vi skulle säga, det var så konstigt. Det var nästan som att vi hade gjort något fel, säger Sara.

Det är då vakten ställer sin sista fråga:

– Vad menar ni att jag ska göra åt saken nu?

Orden blir hängande i luften.

Slutar det så här?

Det har gått en och en halv timme sedan Sara och Ester lyckades fly från kaffemännen, frossan har just gått ur kroppen och de har ingen aning om vad vakten ska göra åt saken. Plötsligt känner de sig lika ensamma som där på soldäck.

– Är det verkligen så här det ska sluta, tänker Ester.

Det är det inte.

För just som läget känns som mest hopplöst närmar sig två unga tjejer som stått en bit bort.

– Ursäkta, pratar ni om de där två killarna med kaffet? frågar de.

De har också träffat på männen, eller snarare: Männen har sökt upp dem. För att bjuda på kaffe.

– Men de hade tyckt att männen betedde sig så underligt att de tackade nej, säger Ester.

Kaffemännen hade dock fortsatt att bete sig märkligt, följt efter tjejerna och gett dem konstiga blickar.

– Vi hade lite svårt att beskriva hur männen såg ut, men de var helt säkra på vilka männen var, säger Sara.

Säkra bevismaterialet

Tvillingarna och tjejerna skiljs åt, men byter först nummer för att kunna hålla kontakten under resten av resan.

Tillbaka i hytten kommer Ester ihåg kaffet. Hon tar en tom läskflaska, häller i det kalla kaffet och sätter på korken. Det känns bra mitt i allt, att ha bevismaterialet i säkert förvar.

Då kommer ett meddelande. Tjejerna de nyss träffat har tagit en bild i smyg – på kaffemännen!

Så tvillingarna lämnar hytten för att möta upp tjejerna igen.

– Då var vi inte så rädda längre, utan mer arga, säger Ester.

Filma i smyg

Kaffemännen står kvar där de nyss blivit smygfotade, i rökrummet. De verkar ingå i en grupp på tio till tolv män som känner varandra. Ester och Sara försöker ta egna bilder. De låtsas filma varandra med rökrummet i bakgrunden. Det går sådär.

– Flera av dem började kolla på oss, säger Sara.

– Sen när de såg att vi var tillsammans alla fyra så kom några av dem ut och ställde sig jättenära, som om de ville höra vad vi sa till varandra. Det var läskigt, men det var också lite klumpigt. Gör man så om man ska avlyssna någon? säger Sara.

De avbryter filmandet och skiljs från de andra tjejerna igen. Det har blivit dags att ringa mamma och pappa.

Klockan är 16.22 på lördagen när tvillingarna ensamma kliver ut på däck igen. De är närmare land nu och det finns mottagning. De kollar att ingen annan är där, sedan ställer de sig nära dörren och ringer.

Det har varit diskussioner hemma om kryssningen, men tvillingarna är 20 år och bestämmer själva. Pappa Olov är rätt lugn och tänker att allt kommer gå bra.

Mamma Anna är mer stressad. Hennes nära och kära dör ofta, i de katastroftankar som ofta kommer. Den här resan är inget undantag. Men det är inte män hon fruktar, utan vädret.

– Jag läste att det skulle vara stormbyar, jag gillar inte att de är ute på sjön då. Färjan kan sjunka, sånt händer, säger hon.

Att det blåser ner träd på vägen så Olov knappt kan köra hem på fredagkvällen gör inte saken bättre. Men trots katastroftankarna är Anna inte redo för det här.

Det är Olov som svarar. Högtalartelefonen är inkopplad så båda kan höra.

– Pappa, jag tror vi har blivit drogade och att några män följer efter oss här på båten, säger Ester.

– Vad säger du? säger Olov.

– Vänta, svarar Ester.

Sedan blir det tyst.

När VeckoRevyn når Viking Amorella bekräftar de det inträffade. I ett mejl skriver de att: ”Detta utreds nu av polisen och Viking Line bistår med all hjälp vi kan. Vi har en nollvision mot brott ombord på våra fartyg och tar den här typen av händelser på största allvar.” Vidare skriver de att de inte kan kommentera en pågående polisutredning, utan hänvisar eventuella frågor till polisen.

Den tredje delen av artikelserien publiceras fredagen den 16 april. Ester och Sara heter egentligen något annat.