”Om vi skriker nu kommer ingen på färjan att höra oss”

Med sig hade han två koppar kaffe och ett leende, ville tjejerna ha? Det var varmt på färjans soldäck och livet kändes fint, så Ester och Sara tackade ja. Man kan ju inte tänka att alla män är as?

Men det var de.

Det är fredagskväll den 9 april 2021. 20-åriga tvillingarna Ester och Sara är på en dygnskryssning till Åbo på Viking Amorella med några kompisar för fira att en dem nyss fyllt år.

Det är ganska lite folk på fartyget, men vännerna väljer att festa i hytten. Vid tiotiden på kvällen, bara några timmar efter avfärd, knackar det på dörren. Det är en vakt som säger att grannar klagar på hög musik, men om de vill kan de gå till baren. Den är ändå stängd nu.

– Vi frågade om vi fick ta med högtalaren och spela musik, och då sa han att det gick bra. Så vi gick dit och var helt ensamma där, säger Ester.

– Vi hade faktiskt jätteroligt, säger Sara.

Sara och Ester vaknar sent på lördagen den 10 april, äter frukost och går sedan med kompisarna upp på soldäck. Färjan har vänt och är på väg tillbaka mot Stockholm.

– Det var fint väder och vi satt där och lyssnade på musik tillsammans. Det var ganska mycket folk ute på däck, säger Sara.

Tack för kaffet

Vid tvåtiden börjar det blåsa. Vännerna vill gå ner, men Sara och Ester vill vara kvar i solen. De följer med ner i hytten för att byta högtalare, den förra har laddat ur, och går sedan upp igen.

– Vi satte oss på golvet för att få vindskydd. Det var mysigt, säger Ester.

Det är då en man kommer fram. Han är runt 40 år, verkar trevlig. Han har med sig två koppar kaffe och frågar om tvillingarna vill ha. Det vill de.

– Vad snällt, tack, svarar tvillingarna.

För det tycker Sara och Ester. Jodå, de har vuxit upp med varningar om att inte ta emot drinkar från främmande män när de är ute på krogen, men en äldre man som bjuder på kaffe mitt på dagen på soldäck?

De hinner bara dricka varsin klunk innan han kommer tillbaka med en liten tetra mjölk. Vill de ha? Ja, tack.

– Han kändes fortfarande schyst, bara snäll liksom. Och vi hade trevligt där vi satt, säger Sara.

Började bli konstigt

De dricker lite till, Sara tre klunkar, Ester en. Kaffet har en bismak.

– Då kom det fram en annan man. Han verkade vara kompis med han som bjöd på kaffet. Han frågade om vi hade tändare, men det hade vi inte, säger Sara.

– Då började det bli lite konstigt. Vi såg att de stod där och rökte, så nån tändare kan de ju inte ha behövt. Det kändes inte som normalt beteende, de var så himla på, säger Ester.

Men systrarna tänker inte mer på det, de pratar vidare. I tio minuter. Sedan börjar det hända något.

– Det kändes plötsligt konstigt i kroppen, som en overklighetskänsla. Det är väldigt svårt att förklara. Jag började känna mig tung också, som om det var ett tryck över kroppen. Jag frågade Ester om hon också kände det, och det gjorde hon.

Ingen skulle höra

Det är nu det går upp för systrarna att det inte bara är deras kompisar som lämnat soldäck, alla andra har också gjort det medan de hämtat den nya högtalaren. Det är bara de kvar. Och de två männen, som står och röker medan de tittar på tvillingarna. De har ställt sig framför utgången.

– Plötsligt blev allt jätteläskigt, säger Sara.

– Det hade börjat blåsa hårt också, det var så högt ljud från vinden att det var svårt att prata. Om vi skrek skulle ingen höra oss, säger Ester.

– Inte för att det fanns nån där som ens skulle kunnat höra oss, säger Sara.

Nu kommer allt på en gång, läxorna om att inte ta emot dryck från okända män och insikten att de förmodligen fått i sig något med kaffet.

– Jag minns att jag ändå tänkte på det när vi fick kaffet, säger Ester.

– Men jag kände mig så glad, det var mitt dagen och man kan ju inte gå runt och hela tiden tänka att alla män är as.

Sara tar upp sin mobil för att ringa vännerna som gått ner. Hon har ingen mottagning. Klockan är halv tre på eftermiddagen, och det är fortfarande fyra timmar innan Amorella ska lägga till vid Slussen.

Måste ta oss härifrån

Ester och Sara börjar få panik. De vet inte hur länge de har på sig innan drogerna slår ut dem. Vad de borde göra är uppenbart, gå genom dörren in till fartyget och sedan ner till vännerna i hytten. Det är inte mer än tio meter till dörren. Det är bara ett problem. De två männen som står där och tittar på dem.

Två 20-åriga tjejer mot två storvuxna män i 40-årsåldern på ett tomt soldäck mitt ute på Östersjön där det inte finns någon mobiltäckning. Det låter som något på Netflix, men det här är på finlandsfärjan Viking Amorella halv tre, lördag eftermiddag den 10 april.

– Vi måste ta oss härifrån, säger Sara till Ester.

Hon viskar, fast det egentligen inte behövs. Det blåser så hårt att hennes röst knappt hörs ändå.

– Vi reser oss upp, men vi gör det snabbt och koncentrerar oss så att vi inte vinglar till eller något. De får inte märka att vi är påverkade, säger Ester.

Så systrarna reser sig och lyckas hålla balansen. Om trycket över bröstet är från drogerna eller rädslan är svårt att säga.

Låtsaspratet i telefonen

Det finns bara en sak att göra nu, gå rakt förbi männen och in genom dörren. Det är otäckt, men systrarna är beslutsamma. Ester, som har mest kaffe kvar i sin kopp, bestämmer sig för att ta med den.

– Jag tänkte att jag kunde ge den till polisen sedan, som bevis, säger hon.

Det går inte att ringa, men Sara börjar låtsasprata i telefonen ändå. Ester tar upp högtalaren från däcket. Sedan går de, först mot männen, sedan förbi dem och till sist in genom dörren.

Tvillingarna undviker ögonkontakt men ser ändå att männen följer dem med blicken hela tiden, även när de passerar alldeles intill. De kan knappt fatta att det går så lätt.

– Det var sådan lättnad, jag trodde knappt det var sant, säger Sara.

– Man hann tänka mycket på den korta tiden, vi var så rädda, säger Ester.

Frossan i hytten

I hytten väntar vännerna, som nu får höra tvillingarnas berättelse. Samtidigt upplever systrarna hur effekten av drogerna förstärks. Sara får frossa, hennes kropp skakar. Hon som aldrig brukar frysa.

– Det var typ övervarmt i hytten, så det berodde inte på att det var kallt, säger hon.

Ester får också frossa, men inte lika mycket som sin syster. Båda upplever panikkänslor, det är som ett stort tryck över bröstet. Benen är fortsatt tunga.

– Jag har haft panikångestattacker tidigare. Det påminde lite om det, men det var ändå inte samma. Jag har aldrig känt något liknande, fast vi var ju väldigt stressade också, säger Ester.

För Ester håller frossan i sig i 40 minuter, för Sara i en och en halv timme.

Klockan är nästan fyra på eftermiddagen när Sara börjar känna sig normal igen. Det är då de bestämmer sig för att något måste göras. Kaffemännen ska inte komma undan.

När VeckoRevyn når Viking Amorella bekräftar de det inträffade. I ett mejl skriver de att: ”Detta utreds nu av polisen och Viking Line bistår med all hjälp vi kan. Vi har en nollvision mot brott ombord på våra fartyg och tar den här typen av händelser på största allvar.” Vidare skriver de att de inte kan kommentera en pågående polisutredning, utan hänvisar eventuella frågor till polisen.

Den andra delen av artikelserien publiceras torsdagen den 15 april. Ester och Sara heter egentligen något annat.

Artikel av: Thomas Arnroth