Irena Pozar: ”Jag visste att det skulle vara smärtsam läsning – men inte att det var så här illa”

I flera år har jag då och då trillat över nyheter om sexuella övergrepp på olika HVB-hem runt om i landet. Varje gång har det känts som en käftsmäll. Hur kan det vara så att de allra mest utsatta, våra barn och unga som inte kan bo hemma och behöver vård och extra stöd, gång på gång blir utsatta för våldtäkter och andra sexuella övergrepp på den plats som ska vara den absolut tryggaste för dem?

Förra året började VeckoRevyn med hjälp av anmälningar som inkommit till IVO och domstolsväsendet kartlägga hur utbrett problemet med sexuella övergrepp på svenska HVB-hem egentligen är. Vi avgränsade oss till att titta på de fall som handlade om regelrätta övergrepp, siffrorna vi har kommit fram till inkluderar alltså inte tafsning och andra typer av sexuella trakasserier. Jag visste att det skulle vara smärtsam läsning, men jag visste inte att det var så här illa.

“En boende på ett HVB-hem bjuder in en 16-årig och en 15-årig tjej till hans HVB-hem. De har ingenstans att sova så de följer med. Han smyger in dem så personalen inte märker. Där våldtar han dem båda. Han är tidigare dömd för sexuellt våld och övergrepp.”

“Två flickor med svåra självskadebeteende blir våldtagna av en personal på behandlingshemmet. Det sker över 30-talet våldtäkter under en längre period.”

“Två pojkar var placerade på ett HVB-hem. De övertalade en yngre kille med intellektuell funktionsnedsättning att komma in i deras rum, där de senare våldtog honom, samtidigt som de spelade in övergreppet.”

Citaten ovan kommer från tre av de 106 anmälningar som vi läst. I samtliga ovanstående fall blev gärningsmännen dömda, men det är långt ifrån alla som blir det.

Det finns god anledning att tro att mörkertalet är enormt när det gäller sexuella övergrepp på HVB-hem. Kanske är det därför de höga siffrorna vi hittat känns extra skakande, för om det är så här många anmälningar – hur många är det då som blivit utsatta i det tysta?

Vad är det som gör att det gång på gång sker sexuella övergrepp på våra HVB-boenden? Vems ansvar är det, och vilka förändringar behöver göras för att det inte ska ske igen? Varför jobbar personer utan utbildning och kompetens med utsatta barn och unga? Och varför får HVB-hem som upprepade gånger fått kritik från IVO fortsätta sin verksamhet? Varför svarar både Socialstyrelsen, IVO och socialminister Lena Hallengren undvikande på frågor om vem som egentligen är ansvarig för att förebygga sexuella övergrepp på HVB-hem?

Det är komplexa frågor och det finns inga enkla svar. Någonting är trasigt, men det är svårt att fastställa exakt vad. Jag kan bara hoppas att de som är ansvariga för att våra utsatta barn och unga ska få rätt stöd och vård tar det vidare, går igenom sitt arbete och hittar felen. För såhär kan det inte få fortsätta.

Hur har vi gjort granskningen?

Genom att gå igenom domstolshandlingar, Lex Sarah-anmälningar, enskilda klagomål och inspektioner från IVO har VeckoRevyn kartlagt våldtäkter och grova sexuella övergrepp som rapporterats ha skett på  HVB-hem eller SiS-boende där unga under 25 år bor. Anmälningarna har kommit in till de olika myndigheterna mellan 2014 och 2018.

Det som benämns som sexuella övergrepp ingår inte handlingar som tafsning, verbala sexuella kräkningar eller sexuella trakasserier utan sexuellt utnyttjande av minderårig och/eller person i beroendeställning.

Uppgifterna är inte statistiskt säkerställda. Det kan finnas fler anmälda övergrepp.