in

Janice: ”Mitt livs största kamp är att bearbeta all sorg”

janice kavander om sorg sin pappa och musiken
Paul Edwards / Luger


Soraya Bay träffar Janice Kavander för att prata om horoskop, sorg och att bli lite för full, lite för tidigt. Välkomna till del fyra av Artisterna av Runda bordet på Wollmars! Mer

Hon har inte ens fyllt 25 år men är redan en av Sveriges starkaste och bästa röster. Nyligen släppte Janice Kavander en ny EP där låtarna är en resa genom kärlekens många stadier, från de högsta topparna till de djupaste dalarna. VeckoRevyns musikredaktör Soraya Bay träffade henne för att prata om allt och lite till!

JANICE 1

Hur är läget?

– Det är bra, tack! Idag har jag tränat på morgonen, sen gick jag hem och kollade på några avsnitt av Cable Girls.

Inte sett! Jag har fått den rekommenderad till mig så många gånger.

– Jag med! Den är nice. Den utspelar sig i Madrid på 1920-talet och handlar om ett telefonbolag med fokus på fyra kvinnor som får jobb där, så handlar det om deras liv och relationer och bakgrunder, det handlar mycket om deras kamp för självständighet.

Jag tror jag sett typ tio minuter av första avsnittet. Det verkade bra!

– Ja! Jag gillar ju draman. Och det är något med spanska serier som jag är svag för. Jag har plöjt flera det här året. Typ La casa de papel.

Har du sett Love Island?

– Jag började kolla för en vecka sen och är HOOKED! Vad är Paradise Hotel ens?

Det är classy som fan, till skillnad från Paradise Hotel som är mest drägg och fylla. Men apropå drägg och fylla – vill du berätta om din första fylla?

– Det var fett tidigt för det första. Jag började dricka alldeles för tidigt, jag var nog 13  år. Det ångrar jag. Jag önskar verkligen att vi hade väntat tills vi fick dricka alkohol, men det gjorde vi ju inte.

Jag minns en kväll då jag och två andra vänner hade bestämt oss för att vi skulle bli fulla. Vi hade bestämt att vi skulle vara hemma hos en tjejkompis vars mamma inte var hemma den kvällen. Vi har inte ens destination för kvällen, vi ska bara bli fulla. Vi tre, alldeles för små benrangel som ska dela på en hel äppelvodka. Äh, det var så brutalt. Jag var ganska skrämd i ett halvår Det jag minns från den fyllan var att vi inte hade druckit sprit förut, jag kände hur jag tappade kontrollen och ramlade omkring. Hade absolut inget konsekvenstänk.

Jag antar att dina föräldrar fick reda på det?

– Ja, ja, 100%. Jag minns att min pappa körde mig till Maria Pool, haha. Sen fick jag säkert utegångsförbud eller nånting. Jag gick till min vän dagen efter och då minns jag verkligen att vi var så ledsna att det hade blivit som det blev och över hur illa det kunde ha gått. Hon hade en promille som var galen med tanke på hur liten hon var. man är fan inte logisk när man är barn. Jesus, vad jag gjort dumma saker. Och gjort om. Igen och igen. Hahaha.

Man tror att man är så stor? Men sen går det åt andra hållet? När man blir äldre så inser man hur liten man är. Jag känner mig inte så vuxen.

– Jag tycker det går i vågor. Jag fyller 25 om en månad och jag upplever att när man träffar folk som är födda 99, 00, 01, och de inte är så små längre så blir det påtagligt att vi blir äldre. Man hade sån tydlig bild av var man skulle vara vid de här åldrarna. Typ 25, då var man ju skitstor!

Man hade koll på sin shit.

– Det har absolut inte jag,  än iallafall, hahah. Det blir inte riktigt som man har tänkt alltid. Men jag tycker det är kul att bli äldre. Det är mäktigt att se hur man växer, utvecklas och blir visare.

Jag fick en så härlig påminnelse från min vän Hadisa häromdagen. Hon var lite deppig och undrade om vi någonsin skulle finna kärleken i livet. Jag svarade något i stil med “Du är 22, och jag är 25.” för att påpeka hur unga vi är. Vad får jag till svar? “Jaa, juste. Du har inte många år kvar.” Ursäkta?

– Hahaha, nej men vad menas?

Här försöker jag trösta dig och du kommer med en påminnelse om min biologiska klocka?

– Det blev en backlash där.

The childbearing years are nearing.

– Det är något som jag börjat tänka på mer eftersom jag har vänner som är lite äldre än jag, och jag upplever att någonstans vid 30 så är det något som sätter igång ordentligt. Det börjar verkligen kännas fysiskt och psykiskt för vissa. När jag tänker tillbaka på när jag var tonåring hade jag även en jävligt tydlig bild av när jag skulle få barn.

JA! Typ, när man var 23.

– Ja, och där är vi ju redan förbi, hahah.

Är du barnkär?

– Jag börjar bli jävligt barnkär. Det har kommit och gått i perioder. Den senaste bebisen i min närhet var min äldsta systers barn som nu är 12 år gammal. Hon är den bebisen som varit jättenära mig och som jag sett växa upp. Sen har typ bebisar varit något jag sett på stan och på Instagram. Nu på senare tid har jag verkligen känt en saknad av bebisar, inte att jag vill ha barn just nu, men jag saknar en närhet till dem.

Var växte du upp som liten?

– I Enskededalen.

Var känner du dig som mest hemma?

– Jag har ett starkt band till Dalen i södra Stockholm. Jag flyttade dit när jag var sex år och det är den plats jag har flest minnen från, min hemmaplan så att säga. Min mamma bor kvar där så jag åker ju fortfarande dit och känner mig hemma på många sätt, men ändå inte eftersom jag inte bor där. Jag har bara fina minnen från min uppväxt i Dalen även om jag nu i vuxen ålder kan se och förstå att det inte var helt problemfritt.

Jag tycker det är svårt med platser! Jag har människor som jag knyter mig an till och det är de som gör att något blir och känns som hemma. Familjen, min kille, mina vänner är alla en del av att jag ska känna mig hemma. Dessutom så kan det skapas minnen på platser som blir betydelsefulla. Jag älskar Stockholm och det kommer alltid vara mitt hem men ibland så känns det också som att jag avskyr Stockholm. Jag kan känna att jag måste komma bort och vidga vyerna, men i slutet av dagen så har jag alltid Stockholm i mitt hjärta.

Vad får dig att känna så?

– Det kan bli så ytligt. I perioder när man är runt mycket människor, som jag ofta är, så kan jag behöva stanna upp och se vilka som faktiskt är kvar i slutet av dagen, vilka som vill en väl. Man behöver inte bli nära vän med alla men jag tycker det är viktigt att lägga sin energi och tid på det man verkligen värdesätter. 

Har sådant blivit mer påtagligt de senaste åren?

– Verkligen. Det handlar om en känsla, en energi som jag känner att jag inte vill vara en del av. Jag vill ha äkta relationer. Vi lever ju i sociala mediers härskande tider och jag tror det gör oss blinda för hur verkligen ser ut. Jag kände en längre period att jag inte ens hade ett behov av att lära känna fler människor, haha. Samtidigt som jag verkligen värdesätter att knyta nya band och lära mig av nya människor jag möter. Men det måste finnas en balans, för mig iallafall. 

Vad är din största kamp just nu?

– Att sluta vara så jävla dålig på att ta beslut.

På vilket sätt?

– I allt. Helt ärligt talat. Det är allt ifrån att bestämma mig för vad jag ska se för film ikväll till viktiga beslut. Ska jag göra det här eller inte göra det här? Jag har alltid varit så. Jag gör allting till något så allvarligt att min hjärna får kortslutning. Jag är våg, så det spelar väl in lite. Men så är det något annat drag jag har som gör det svårt att bestämma saker.

Vet du vad du har för tecken i din sol, måne och rising? Har du koll på din birth chart?

– Ja, stjärntecken är våg, månen är kräfta, och jungfru i ascendenten. Är du påläst?

Gud nej. Jag har alltid tvekat mycket på astrologi och horoskop. Men sen när jag kollade min birth chart och läste på om vad allt betydde så insåg jag ju att, fuck, det här är ju jag to the T?

– Hahaha, ja! Det blir lite läskigt nästan.

Vad skulle du säga är ditt livs största kamp?

– Två grejer: bearbeta sorg och att jag alltid försöker se det goda i alla människor. Det senare har resulterat i att jag ofta känt mig sviken. Jag har också en tendens att alltid vilja göra folk nöjda, vara till lags. Det skapar förväntningar som jag sen inte känner uppfylls. Det har jag i perioder verkligen strugglat med. Tillbaka till det vi pratade om med Stockholm och att se vilka som är äkta och inte – där brister det ibland med hur jag är som person. 

Har du sett någon utveckling i dig själv när det kommer till att bearbeta sorg?

– En väldigt stor utveckling. Definitivt. Tidigare pratade jag inte om det överhuvudtaget. Vad som hände, hur jag kände och bearbetade det traumatiska och de känslorna. Till att jag sakta men säkert började prata om det, började gå i terapi, började sjunga om det. Vilket resulterade i att jag vågade prata om det mer. Men jag tycker ju att sorg är det svåraste någonsin att bearbeta. Det är så ständigt, liksom. Jag tror att det tog ett tag för mig att acceptera det. Jag trodde att jag hela tiden skulle komma över det, men insåg senare att det gör man inte. Man lär sig leva med det.

Om du kunde fråga vem som helst, vad som helst, vem hade du frågat och vad hade du frågat?

– FUCK! Vilken svår fråga. Jag kommer aldrig kunna bestämma mig, hahahah. Det finns så många att fråga, så mycket att fråga, jesus… Jesus Christ… Jag tror att det här är den svåraste frågan jag någonsin fått. Får jag ett svar?

Ett helt rakt och ärligt svar.

– What? Förstår du hur mycket makt jag har just nu? Ska jag gå och fråga Whitney Houston någonting? Ska jag vara egoistisk eller större än så?

Du kan ju fråga Gud.

– Jag tänkte precis på det!

Tror du på Gud?

– Jag tror på någonting som är större än oss. Jag har ju sjungit väldigt mycket gospel där vi sjöng om Gud och Jesus. Men jag översatte alltid texterna till egna upplevelser, känslor och trauman.  Samtidigt har jag haft otroliga upplevelser när jag sjungit de här låtarna med kören och verkligen känt en helande kraft. Men jag kan fortfarande inte säga att jag är troende. Men jag är döpt och konfirmerad. Jag ser det som en resa. Jag vill låta mig själv hitta dit på egen hand om det är dit jag ska.

Om du fick fråga Gud, vad skulle du fråga då?

– Oj… Jag skulle fråga om min pappa känner frid nu. Om han har det bra. Inget annat.

Vad är det största du lärde dig av dina föräldrar?

– Att våga vara skör men att ha integritet. Vara äkta hela vägen och vårda sin själ. 

Känner du att du vågar vara skör?

– Det gör jag. Lite för mycket kanske, haha. De som sett mig spela vet att jag inte har några problem med att gråta på scen heller. Det har också varit en resa. Jag har alltid varit en känslosam person men jag har ändå haft en viss distans till mina känslor. Men ju äldre jag blivit och ju mer säker jag har blivit har jag kommit närmre de känslorna. Nu är det som att jag har dem på min ärm. Det är en fördel och en nackdel. Det kan vara jobbigt i vissa situationer, jag upplever att jag kan bli personligt investerad väldigt snabbt och det kan bli jobbigt.

Jag kan vara skör på ett dumdristigt sätt, tror jag.

– Berätta.

Jag är kräfta.

– Hahahah.

Väldigt känslosam. Jag lever efter devisen att vad som helst kan hända när som helst. Min största rädsla är att ha saker osagda. Sånt som folk tolkar som att jag väldigt självsäkert berättar att jag är kär i någon, eller tar konflikter, vad det än kan vara, är egentligen bara dumdristig skörhet. Det är mer “Jag kommer bli så ledsen av det här, men jag tar hellre det än…”

– Tänk om?

Tänk om. Man måste få någon slags balans.

– Det är den, hahah.

Det är fan bara att dra till ett kloster i Thailand och leva själv och meditera varje dag. Det enda sättet att leva utan att trasa sönder sig själv och alla runtomkring en.

– Hahaha, typ! Exakt. Vi hörs!