3 kvinnor berättar: ”Så var det att anmäla sexuella övergrepp”

De senaste åren har endast 5 av 100 våldtäkter resulterat i fällande dom, visar siffror från Brottsförebyggande rådet. Det syns förvisso en ökning av uppklarade sexualbrott sedan samtyckeslagen infördes 2018, men faktum kvarstår – när det gäller den här typen av brott är det svårt för brottsoffer att få juridisk upprättelse.

– Rättssystemet måste ta sitt ansvar och folk måste förstå hur allvarliga dessa brott är och vilka spår de sätter, säger Tina, som egentligen heter något annat.

Hon är en av alla dem som anmält en våldtäkt där förundersökningen lagts ner i brist på bevis.

Silvia Ingolfsdottir Åkermark arbetar som brottmålsadvokat och är specialiserad på sexualbrott. Hon menar att det finns ett problem i hur dessa brott utreds, att de inte prioriteras och att anmälningar ligger på hög i flera månader.

– Det är klart att vi aldrig kommer få hundra procent fällande domar, men vi kommer få en betydligt högre procent om det här är prioriterat, görs mer professionellt och om det fanns fler specialutbildade poliser.

Här kan du läsa mer om vad advokat och åklagare har att säga om att få anmälningar leder till fällande domar.

Vi har pratat med tre unga kvinnor som anmält sexuella övergrepp, så som våldtäkt och sexuellt ofredande. I ett fall ledde anmälan till en fällande dom, men i de två andra fallen lades förundersökningen ner i brist på bevis efter bara några veckor. Här är deras berättelser.

Tina: “När fyra tjejer anmäler samma man för grova sexuella övergrepp borde rättssystemet göra något”

Det var precis i början av 2020 när Tina, då 19 år, för första gången blev utsatt för en våldtäkt som både fotades och filmades. Förövaren var en kollega, nästan dubbelt så gammal.

– Efter den där första gången var det fritt fram för honom. Han hade ju filmer och bilder på mig så han kunde i princip dra ett skämt om att de låg ute på Pornhub så låg jag i hans säng igen. Jag kan inte räkna hur många gånger jag blev utnyttjad.

Först när hon berättade för en vän fick hon mer klarhet i vad det var som hade hänt. Att det kunde röra sig om ett sexuellt övergrepp, utnyttjande av någon i beroendeställning och kränkande fotografering. Med hjärtat i halsgropen åkte Tina till polisen för att göra en anmälan. 

– Några dagar senare kontaktade en jurist mig och berättade att fler tjejer hade anmält honom. En av dem var omyndig när hon blev utsatt.

Men trots polisanmälningar från fler än ett håll fick Tina, bara några månader senare, beskedet att åklagaren inte kommer väcka åtal. Det fanns inte tillräckligt med bevis och än idag vet hon inte var bilderna och filmerna tog vägen.

– När åtalet lades ner kände jag mig sviken av systemet, av staten. Jag har fått höra hela min uppväxt att om något händer så ska du vända dig till polisen och att Sverige alltid står på offrets sida. I detta fall kändes det som att staten vände ryggen mot – inte bara ett – utan fyra offer, och stod bakom en förövare som jag är ganska säker på har gjort liknande saker tidigare. Jag kände skam och som att ingen trodde på mig. Jag kände mig verkligen ensam och rädd – rädd för att förövaren skulle anmäla oss för förtal. 

Det har snart gått tre år sedan övergreppen, och Tina har precis börjat träffa en kurator för att prata om det hon varit med om. Någonstans där inom henne kan hon inte sluta skuldbelägga sig själv. Det hjälpte inte att hennes dåvarande partner gjorde slut när han fick reda på vad som hänt.

– Han tyckte allt var mitt fel och att jag var äcklig. Jag fick utskällningar på jobbet för att jag inte kunde hålla fokus och det tog flera månader innan jag kunde låta en kille krama mig igen. 

Tina berättar att hon aldrig tog kontakt med de andra offren, men en sak vet hon –  att om fyra tjejer, oberoende av varandra, kliver fram och vittnar om grova sexuella övergrepp och riktar anklagelser mot en och samma person borde rättssystemet göra något.

– Jag kommer inte kunna vända mig till rättssystemet igen om något skulle hända för jag vet att jag måste överdriva allt för att någon ska tro på mig, och även om jag gör det så finns det ingen garanti. 

Hur tror du en fällande dom hade påverkat dig? 

– Jag tror att en fällande dom hade fått mig att förstå att det inte var mitt fel, vilket jag trodde under nästan två års tid. Jag tror även att jag hade fått tillbaka min självrespekt snabbare än jag fått nu. Jag tror också att en fällande dom hade stoppat förövaren från att fortsätta, jag tror inte att jag var den första tjejen han manipulerat i en beroendeställning och förgripit sig på och jag tror inte att jag kommer bli den sista. Nu när han vet att han kan komma undan så finns det ingen anledning för honom att inte fortsätta. 

Jessica: “Jag lämnade rättssalen när mitt samtal till 112 spelades upp”

Det var i slutet av september 2019, två veckor efter Jessicas 25-årsdag, när hon blev stoppad av två män på väg hem efter en festkväll. De bjöd med henne på efterfest och till en början tackade hon nej, men när de fortsatte tjata följde hon till slut med. 

– När vi kom fram till lägenheten märkte jag direkt att jag blivit lurad. Det var ingen efterfest – istället var jag själv med två främmande män. 

Hon blev bjuden på dricka och efter ett tag började hon bli trött. Hon vet inte om hon blev drogad eller om hon somnade av berusning. 

– Jag hann tänka att “nu måste jag gå hem”, men istället somnade jag på soffan. Jag vaknade av att den ena mannen våldtog mig. Han tryckte sig mot mig medan jag med all kraft försökte knuffa bort honom. Jag hade panik. Jag skrek och knuffade ännu hårdare och till slut fick jag bort honom. 

Jessica var i chocktillstånd när hon famlade efter sina kläder på vardagsrumsgolvet. Han hade tagit av allt hon hade på underkroppen. Medan han sprang ut från lägenheten, blev hon ståendes i trappuppgången. 

– Jag var så rädd att han skulle stå utanför porten och vänta på att skada eller döda mig. 

Hon ringde 112, berättade vad som hade hänt och de skickade en ambulans. På sjukhuset fick hon göra en gynundersökning, de kollade efter gärningsmannens DNA och testade Jessica för olika könssjukdomar. Det sistnämnda tvingades hon göra ett flertal gånger efter våldtäkten, eftersom det kan ta tid innan vissa könssjukdomar visar sig. 

– Polisen kom sedan till sjukhuset och jag gjorde då en anmälan. Det tog ungefär en månad efter anmälan innan de kunde hitta gärningsmannen, som för mig var helt okänd. 

Första tiden efter övergreppet kunde Jessica inte lämna sitt hem. Hon sjukskrev sig från jobbet, fick sömnproblem och ångestattacker.

– Mardrömmarna fanns där hela tiden och att somna var näst intill hopplöst. Jag vaknade fyra, fem gånger per natt och upplevde en trötthet jag aldrig känt tidigare. Jag fick ångest- och sömnmedicin utskrivet och blev bokad på regelbundna samtal hos en psykolog. 

Jessica hade tät kontakt med en och samma polisman, vilket hon beskriver som en stor trygghet för henne. Åtal väcktes och några månader senare blev hon kallad till tingsrätten. Gärningsmannen nekade till brott, men Jessica visste att det fanns bevis i form av DNA.

– Några minuter innan rättegången skulle börja kom mitt målsägandebiträde fram och berättade att gärningsmannen bytt advokat och ändrat sin historia. Tidigare hade han sagt att han aldrig sett mig, men nu sa han att jag var med på det och tog initiativ till sex. För mig rasade hela min värld, jag var så rädd att försvaret inte skulle tro på mig och att allt var förgäves. Men jag gick ändå in i rättssalen och berättade om händelseförloppet. Det var tungt, men jag klarade det. 

När Jessicas samtal till 112 spelades upp som stödbevisning lämnade hon salen – det blev för jobbigt att lyssna på. Men hon satt kvar och lyssnade när gärningsmannen ljög ihop sin historia om att hon tagit initiativ till sex. 

– Jag vet att jag kände mig så nervös de kommande sju dagarna. Jag mådde så otroligt dåligt och var livrädd för att han skulle släppas och att min anmälan gjordes i onödan. 

Men kort därefter kom domen – två års fängelse och tio års utvisning. Domen överklagades av båda parter, och i hovrätten blev fängelsestraffet längre. Därtill dömdes gärningsmannen att betala skadestånd till henne.

– Ovissheten jag levt med i flera månader var över. Nu kunde jag andas ut och fokusera på att läka och må bra igen. Allt jag fick gå igenom var otroligt påfrestande, men det var värt det, säger hon och fortsätter:

– Jag vet att jag tyvärr inte är den sista som kommer behöva gå igenom det här, därför vill jag med min historia lyfta vikten av att anmäla direkt och att säkra bevis. Det har en avgörande roll för en fällande dom. 

Julia: “Jag ville inte ta upp polisens tid och resurser”

För snart tio år sedan gick Julia sista året på vård- och omsorgsprogrammet. Hon hade sin näst sista praktik på ett sjukhus i Stockholm, och pendlade under fem veckors tid i den värsta ruschen. Två veckor in i praktikperioden ställde hon sig på en fullpackad tunnelbana för att åka hem. Även om alla stod nära och trängdes, fick hon direkt känslan av att en kille stod lite för nära på ett annat sätt.

– Han började stirra på mig, slickade sig runt läpparna och gjorde pussmunnar mot mig. Jag kunde inte flytta mig eftersom vagnen var full, och försökte därför kolla åt ett annat håll. Då kände jag hur han började gnida sig mot mig med sitt kön. Jag frös till och blev handlingsförlamad. Han drog sedan ner sin gylf och tog fram sitt kön och fortsatte gnida det mot mig. 

De började närma sig nästa perrong när en annan resenär fick syn på vad som hände. Det fick mannen att springa av tåget vid nästa station.

– När jag sedan gick av vid min hållplats kom alla känslorna. Jag ringde till mormor och berättade vad som hänt och hon sa åt mig att ringa polisen, men jag tyckte det kändes överdrivet. Varför skulle jag störa polisen med detta?

Julia la skulden på sig själv, tänkte att hon bara var en töntig tjej som inte kunde kontrollera sina känslor. Att hon överdrev. Istället ringde hon SL:s trygghetsnummer – men de kopplade henne direkt till polisen.

– Där fick jag prata med en fantastisk kvinna som förklarade att det jag blivit utsatt för faktiskt var ett brott och att detta var på allvar. Hon sa att hon skickat en patrull och jag försökte avbryta det hela då jag inte ville ta upp polisens tid och resurser. 

Ändå kom en patrull till platsen, men poliserna blev snabbt omdirigerade till ett högre prioriterat larm. Trots känslan av att hon överdrev, bestämde sig Julia för att göra en anmälan. 

– När jag kom hem bröt jag ihop. Jag skämdes så mycket, över att jag blivit utsatt för detta och för att jag gjort en så stor grej av det. 

Eftersom hon inte klarade av att åka tunnelbana tiden efter övergreppet blev hon hemma från sin praktik i ungefär en vecka, och eftersom hon haft frånvaro blev hon med minsta möjliga marginal godkänd i kursen. Julia blev inte erbjuden någon hjälp att bearbeta övergreppet, men hon pratade med vänner och familj. Alla tankar och känslor skrev hon ner i en bok som hon sedan brände upp.

– Ett tag efter händelsen fick jag hem ett brev från polisen att förundersökningen lagts ner i brist på bevis. Jag kände mig tom, arg och ledsen – men samtidigt lättad, säger hon och fortsätter:

– Jag blev arg över att detta normaliseras och att det här händer kvinnor varje dag utan att vi får något avslut. Men också lättad över att jag fick lägga allt bakom mig, släppa det och fokusera på andra saker i mitt liv. 

Tina och Julia vill vara anonyma och heter egentligen något annat. Jessica har valt att använda sitt riktiga förnamn.

Sexualbrott i siffror:

• De senaste åren har 5 av 100 våldtäkter lett till fällande dom, enligt Brottsförebyggande rådet.
• Runt 367 000 personer, alltså 4,5 procent av befolkningen, uppger att de utsattes för ett sexualbrott år 2021, enligt Nationella trygghetsundersökningen. Sexualbrott omfattar bland annat våldtäkt, sexuellt ofredande och koppleri.
• Mest utsatta är tjejer mellan 20 och 24 år, där 16,5 procent säger att de blivit utsatta.
• Den näst vanligaste åldersgruppen är tjejer mellan 16 och 19 år, där 15,4 procent uppger att de blivit utsatta.
• 2021 anmäldes runt 27 600 sexualbrott, alltså mycket färre än de som säger sig ha blivit utsatta.
• Den preliminära statstiken för 2022 visar att andelen anmälningar minskat med 10 procent jämfört med året innan, enligt siffror från Brottsförebyggande rådet.
• Men mörkertalet är fortsatt stort, särskilt när det kommer till brott i nära relationer där sexuellt våld kan förekomma.

Har du blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp?

• Ring 112 vid en akutsituation.
• Ring 1177 om du behöver sjukvårdsrådgivning.
• Brottsofferjouren erbjuder stöd till den som utsatts för brott. Deras telefonnummer är 116 006.
• Föreningen Alla Kvinnors Hus samtalsmottagning hjälper dig som är utsatt för våld i nära relation och sexuellt våld. Om du bor i Stockholm kan du få hjälp på plats, annars kan du få hjälp digitalt.
• Föreningen storasyster ger stöd till dig som utsatts för våldtäkt eller andra sexuella övergrepp.
• Kvinnofridslinjen erbjuder samtalsstöd via telefon dygnet runt, och kan även hjälpa dig med kontaktuppgifter till socialtjänst och kvinnojour. Det är gratis att ringa på telefonnummer 020 – 50 50 50 och samtalet syns inte på telefonräkningen. De kan även hjälpa dig med kontaktuppgifter till socialtjänst, socialjour eller kvinnojour.
• RFSL Stödmottagning är en brottsofferjour för hbtq-personer som erbjuder samtalsstöd via telefonnummer 020 – 34 13 16.