in

Tre VR-läsare berättar: ”Vi bröt mot skönhetsnormen”

Idag ställs, till viss del, orimliga krav på unga tjejer och deras utseende. Men alla faller inte för grupptrycket. Möt tre tjejer som vågat bryta sig loss från skönhetsidealen och göra det som passar dem och deras kroppar bäst.

Mer

Nyhet! Missa inte Horoskoppodden, där vi berättar för Sveriges härligaste profiler vilka de egentligen är med hjälp av astrologi! Lyssna på senaste avsnittet och prenumerera här:

Lyssna på fler avsnitt här!

Josefine, 23, har gjort en bröstförminskning:

”Äntligen kunde jag köpa en bikini!”

Som tonåring hade Josefine Johansson storlek medium i kläder, men storlek 75 F i behå.

– Det var fruktansvärt att handla kläder. Jag kunde aldrig hitta något som passade och fick köpa kläder i storlek 42 och sy in. Bikini var helt kört. Jag fick antingen bada i en behå eller så fick jag helt enkelt strunta i att bada.

Josefine tränade volleyboll på elitnivå men träningen var krävande för henne då hon fick använda två – ibland tre – sport-toppar för att kunna röra sig så som sporten krävde.

Hon kände sig även oattraktiv.

– Så stora bröst börjar lätt hänga och jag kände mig stor och klumpig. Men det värsta var smärtan. Jag hade så fruktansvärt ont i nacke och rygg. Till slut blev jag sjukskriven för ryggskott.

Josefine pratade med sin barnmorska och fick reda på att hon hade två alternativ: antingen kunde hon själv betala för en plastikoperation, som skulle kosta cirka 30 000 kronor, eller så kunde hon få en remiss och se om hon kunde få operationen betald av landstinget.

– Jag hade inte råd att betala för operationen själv så jag tog remissen och åkte till sjukhuset för att testa om jag kvalificerades för en medicinsk operation.

28 centimeter – så långt skulle det vara från nyckelbenen till bröstvårtorna för att Josefine skulle godkännas. Hon fick även mätas och vägas för att se om hon passade in i mallen. Hon godkändes och när hon var 17 år ställde hon sig i kö för att få en bröstförminskning.

Efter nästan tre år fick hon en kallelse.

– Jag tvekade aldrig under väntetiden, men när jag väl kom till sjukhuset och kirurgen började rita på mig och diskutera storlek började jag inse vad som skulle hända. Jag tänkte ”men gud jag har ju haft så enormt stora bröst jämt, kommer jag passa med mindre bröst?”

Josefine förklarade sin rädsla för kirurgen och han informerade henne om att brösten fortfarande kunde växa ännu mer och de enades om att hon skulle få en stor B-kupa.

– Efter operationen hade jag jätteont och låg hemma i två veckor. Kirurgen hade tagit bort ett kilo från mina bröst. Han förklarade det som att han tagit bort två normalstora bröst.

Efter att ha varit sängliggande i två veckor började Josefine att röra på sig och gå på promenader. När smärtan gått över var Josefine överlycklig.

– Det var jättekul att handla kläder och äntligen kunde jag köpa en bikini. Jag var så stolt över min kropp! Brösten var fasta och snygga och enligt mig var de drömbröst.

När hon tränade guppade inte brösten lika mycket som förut och i och med operationen hade hon även minskat risken för bröstcancer avsevärt.

Nu är det tre år sen Josefine opererades och hon är lika nöjd fortfarande.

– Jag har stora ärr på brösten men jag mår så otroligt mycket bättre så det är värt ärren. Min familj och mina vänner tycker att det är jättehäftigt! Många har varit intresserade och ställt mycket frågor. Speciellt tjejer är nyfikna och undrar hur det gick till. Och till de som funderar på att förminska brösten, av samma anledning som jag hade, har jag bara en sak att säga: gör det! Du kommer att må mycket bättre!

 

Viveca, 30, gick upp i vikt och älskar sina former:

”Idag mår jag bra och stirrar inte på vågen!”

Från att Viveca Ingelstrand var 15 år stod utseendet i centrum. För henne var det var viktigt att vara smal och snygg.

– Det var en sådan press och jag kände mig aldrig tillräckligt smal. Jag jämförde mig andra och speciellt med smala modeller i olika modetidningar. Det var så man skulle se ut, som de smala tjejerna på alla bilder.

När Viveca var 24 år vägde hon 62 kilo till sina 172 centimeter. Hon var normalviktig men hade tröttnat på att stirra på vågen.

– Jag hade nått en punkt i mitt liv då jag kände att utseendet inte var lika viktigt. Jag brydde mig fortfarande om mitt utseende, men det var inte längre lika viktigt att jämföra mig med andra eller vad jag trodde att andra människor tyckte om mig.

En stor del av mognadsprocessen berodde på att Viveca träffat sin blivande man och nu var i ett stabilt och bra förhållande.

– Jag sökte inte uppmärksamhet på samma sätt som jag gjorde när jag var singel och yngre. Och jag lärde mig även att inte alla killar föredrar de fotomodell-smala tjejerna. Min kille tyckte att jag var fin när vi blev tillsammans men han tycker att jag är lika fin nu! Jag lärde mig också att om jag tycker om min kropp så tycker även andra mer om den.

På ett och ett halvt år gick Viveca upp tio kilo.

– Jag hade aldrig panik över min viktuppgång. Tvärtom så mådde jag bättre och bättre. Jag fick även komplimanger från flera kompisar, både tjejer och killar, som tyckte att det var fint att jag fått mer former och flera sa ”lite väl smal var du faktiskt…”. 

Viveca betonar att hon tycker det är viktigt att vara hälsosam och röra på sig, men att det är viktigare att trivas i sin kropp än att stirra sig blind på en siffra på vågen.

– Om jag jämför mig själv nu och innan viktuppgången, så trivs jag mycket bättre i min kropp nu. Jag bryr mig fortfarande om hur jag ser ut men jag struntar i vad vågen visar. Nu har jag hittat en balans som passar mig och min kropp.

Det smala skönhetsidealet som så många strävar efter är Viveca trött på.

– Det idealet är fint på vissa men passar inte alla! Herregud – ät gott, ha roligt och rör på dig några gånger i veckan. Strunta i vad vågen säger, men håll koll på hur du mår.  En siffra kan aldrig tala om för dig att du är vacker.

 

Olivia, 23, trivs bäst utan makeup:

”Jag känner inget krav att sminka mig”

När Olivia var tonåring fick hon, som många andra, problem med finnar och dålig hud.

– Jag började sminka mig mer för att dölja finnarna och till slut sminkade jag mig så mycket att det kändes som att jag gick runt med ett skal på ansiktet.

Sminket blev ett problem i Olivias vardag. Under en period kunde hon inte ens gå utanför sitt rum utan att vara fullt sminkad.

– Det var väldigt jobbigt, men allt började förändras när jag gifte mig och fick barn. Min man har alltid sagt att jag är jättefin utan smink. Jag mognade också och insåg att även om mitt självförtroende var högt så låg min självkänsla i botten och det dolde jag med allt smink.

Olivia tog mod till sig och testade att gå utan smink.

– Det var svårt första veckan med sen blev det lättare. Jag märkte att folk inte reagerade särskilt mycket, så sakta men säkert försvann osäkerheten.

De enda reaktionerna Olivia fick var positiva.

– Tidigare hade jag alltid varit helt sminkad så mina vänner hade aldrig sett mig utan smink, men de sa bara ”oj, vad fin du är!”.

Idag sminkar sig Olivia bara om det är något speciellt tillfälle och hon gör det för att hon tycker att det är roligt.

– Det är inte längre något krav! Jag sminkar mig inte när jag ska träna eller gå och handla som jag gjorde förut. Nu är sminket en hobby och inte ett jobbigt krav. Jag tror att många som sminkar sig mycket gör det för att de tror att de ser så väldigt annorlunda ut med smink. Man bygger upp en fantasi om att man ser så sjukt mycket bättre ut, när skillnaden egentligen inte alls är så stor. Andra människor tycker oftast inte att du ser så annorlunda ut, speciellt inte killar!

Olivia tycker att fler borde våga vara osminkade och hon skrev därför ett inlägg i sin blogg om att hon ofta är osminkad.

– Jag fick väldigt bra reaktioner och det var många av läsarna som höll med mig!

 

Den här artikeln publicerades i VeckoRevyn 2012.

Läs fler artiklar och mer om Size Hero – VeckoRevyns ständigt pågående kampanj mot sjuka skönhetsideal – här!