Sanna Thisell: ”Det tog mig nästan ett år att inse att han är kär i mig – jag var för rädd”

Det finns så många miljoner texter om kärlek. När jag sökte på google text kärlek dök det upp nästan tolv miljoner på 0,40 sekunder. Så många ord, så många tankar. Mängder av texter. Så jag tänkte_ varför inte skriva en till i mängden? Jag tror jag gör det. Faktiskt.

För två år sen skrev jag en text om att jag hade hittat min Romeo. Vi hade varit tillsammans i inte ens två månader. Men jag var så jävla kär. Nu har vi varit tillsammans i mer än två år. Och jag är fortfarande så jävla kär. Men denna text kommer inte handla om honom. Eller jo, det är väl det den just kommer handla om. Han är ju min kärlek. Även om jag är allergisk mot att unga människor säger att de hittat kärleken i ens liv och förlovar sig inom en månad. Sorry för fördomen som hänger kvar sen högstadiet. Men jag kan nog säga det. Att jag hittat kärleken. För nu. För alltid. Förhoppningsvis. Fan vad rädd jag är att det inte blir så.

Jag tänker inte babbla om hur enkelt allt var. Hur fort allt gick. Eller vilken uppenbarelse det bara blev. För det tänker jag på varje dag. Hur jävla enkelt det var för honom och mig. Att vi träffades en dag och varit vi sen dess. Nej, jag lovar. Jag ska inte babbla om det. För något jag lärt mig är att kärlek inte alls är lätt. Herregud. Vi borde ha kärlek som ett ämne i skolan. Det skulle vi ha mer nytta av än vad alla bokstäver gör i mattetalen. Jag lär mig hellre hur man överlever en svartsjuka eller hur svårt det är att komma över gränsen till känslolandet. Det har varit svårt. Hur jobbigt det är att inse att det finaste som finns kan också bli det finaste som fanns. Det är som att balansera. Vi vet hur svårt det är. Men det är ju som att balansera på en skör tråd som kan gå sönder när som helst. Och där faller vi ner i ett svart hål som får oss ännu längre ifrån verkligheten. Komma ännu längre ifrån känslolandet. Kanske inte ens får besöka det igen. Ja, ni förstår grejen. Jag är livrädd varje dag att det finns någon bättre än jag. Jag hatar kärlek. Jag älskar kärlek.

Jag minns knappt något alls faktiskt.

Bara hur mycket jag spydde

Vi skulle fira två år tillsammans för inte alls så längesen. Vi hade bokat ett hotellrum och skulle verkligen ha ett sånt där mysigt dygn. Fredag till lördag. Det pirrade när jag träffade honom. Kanske att det blev så verkligt då. Dagarna bara flyter ihop men just den dagen gjorde dem inte det. Skulle ha tagit var sitt glas bubbel, slutade med en flaska. Ännu en flaska på hotellrummet. Ett glas bubbel och öl i hotellbaren. En så kallad pickelshot på restaurangen vi ofta går till. Där slog det till. Jag minns knappt något alls faktiskt. Bara hur mycket jag spydde. Hur jag blev en person som var tvungen att hoppa ur en taxi för jag kunde inte stoppa det. Hur mycket galla jag smakade i munnen när jag däckade i hotellets mjuka säng klockan elva på kvällen. Men det är väl också kärlek. Hur allt knappt aldrig går som man tänkt sig. Men jag lever med honom än i dag. Det hade jag tänkt i alla fall.

Jag kan berätta lite saker om vad kärlek är för mig. Kärlek är: en kyss med dålig andedräkt, se en spy men inte fly, skratta åt samma skämt, inte skratta åt samma skämt, vara arga på varandra men fortfarande inte klandra, inte komma överens, komma överens, överraskningskram, äta varandras skräpmat fast man inte får, göra kaffe till varandra utan att be om det. Ja, alltså jag skulle verkligen kunna fortsätta. Men jag har inte hela livet på mig. Det viktigaste i detta är att faktiskt bara älska varandra. Han har sett mina värsta egenskaper och jag kan lova er, knappt jag orkar leva med dem. Men han gör det. Det är fint. Är det en klyscha det också? Leva tillsammans i nöd och lust. Ja, kanske är det så.

Det är mig han vill ha och ingen annan

Det tog mig nästan ett år att inse att han är kär i mig. Det var som om hans ord, gester och kärlek inte nådde mig riktigt. Min egna rädsla var som ett skyddsnät runt mig. Men jag har lovat mig själv att jobba på det. Han är kär i mig, så sjukt jävla kär i mig. Det är mig han vill ha och ingen annan. För jag vill ha honom för alltid hos mig. Så är det.

Nu känner jag att mina fingrar glöder och vill explodera på tangentbordet. Vill skriva ner allt. Men det är ingen bok jag skriver. Inte denna text i alla fall. Men kort och gott har jag bara insett något; kärlek är så fint att jag vill måla världen med det. Puss och kram.

Ps. Jag vet. Jag svär som en idiot. Men vem fan är inte en idiot.

Sanna Thisell, 22 år.

---

Röster är en plattform där VeckoRevyns läsare själva kan skicka in debattartiklar eller personliga texter för att göra sin röst hörd. Har du något du vill säga? Vill du förändra något eller bara skriva av dig när du är arg/glad/ledsen/uppgiven? Skicka din text till oss på [email protected] Vi vill hjälpa Sveriges unga kvinnor att få en plattform, använd den!