in

Molly Lundgren: ”Vem kan leva upp till Migrationsverkets kravlista från helvetet?”

molly krönika
Bildkälla: Jon Eric Marababol / Unsplash

KRÖNIKA. För många är tiden efter studenten förknippad med frihet, nystart och känslan av att ha hela världen framför sina fötter. Men för andra innebär den en kamp mot klockan. Molly Lundgren skriver om kraven som nyblivna studenter med tillfälliga uppehållstillstånd måste leva upp till för att få stanna kvar i Sverige. Mer

Det är som att man får andas ut lite, säger jag till min kusin. Hon tog studenten för ett par veckor sedan, och nu sitter vi med mormor i vardagsrummet på vårt landställe och pratar om livet efteråt, vikten av att vila och drömmiga resmål. Jag som pluggat ett år på högskola under pandemin berättar hur hemskt rånad på min utbildning jag känner mig.

Redan på mottagningen korsförhörde jag min kusin om vad hon vill göra nu. Jag förklarade att hon har hela livet framför sig – nu kan du ju göra vad du vill! Jag vände mig åt en vän till familjen och frågade honom vad han gjorde efter sin student förra året, men samma sekund orden lämnat min mun kom jag på svaret. Just det. 

– Jag började jobba, svarade han. 

För hans del fanns det inget utrymme åt att andas ut. Och att ens för några minuter känna en lättnad av att kunna göra vad han vill, är en dröm längre bort än tanken kan nå. Efter hans student fanns bara ett alternativ – att hitta en fast heltidstjänst inom sex månader eller utvisas. 

De ungdomar som fått tillfälligt uppehållstillstånd i Sverige enligt gymnasielagen behöver uppvisa fast anställning (eller hitta ett jobb som varar i minst två år) inom sex månader efter studenten. Inkomsten måste enligt Migrationsverkets bedömning gå att försörja sig på. Visstidsanställning och vikariat under mindre än två år accepteras inte. Subventionerade jobb passerar icke. Och att plugga vidare efter examen med studiemedel som inkomstkälla är absolut inte godkänt. Jag är tjugoett år och gick ut gymnasiet för två år sen. Jag har inte en enda vän i min bekantskapskrets som skulle leva upp till Migrationsverkets krav. 

Vår familjevän från studentmottagningen är en av få som lyckats hitta ett jobb. För många andra är det nästintill omöjligt. Inte bara ska man leva upp till en kravlista från helvetet, spelplanen är dessutom arbetsmarknaden under en pandemi. Samma brustna arbetsmarknad som skulle kompenseras genom ett höjt tak för A-kassa, slopade karensdagar och borttaget fribelopp för studiestöd. Stödet åt arbetssökande ungdomar?

Uteblivet.

Regeringen la fram en proposition för att förlänga tiden för arbetssökande från sex till tolv månader. I propositionen ingick även ett förslag om att tillåta studiemedel från CSN vara en del av inkomsten, för att möjliggöra vidareutbildning och sänka inkomstkraven. Men riksdagen röstade ner regeringens förslag. Situationen för de ungdomar som har tillfälligt uppehållstillstånd enligt gymnasielagen ser alltså likadan ut idag som den gjorde tvåtusenarton. 

Klockan är halv tolv och mormor lämnar vardagsrummet för att prata i telefon. På andra sidan linjen sitter en tjugoåring på en parkbänk. Han ska sova där i natt säger han.

– Nej, du behöver inte fixa in mig någonstans, säger rösten i telefonen.

Han har inte haft lika mycket tur som killen på mottagningen.

– Jag klarar mig, det är ändå bara några timmar till jobbet börjar. 

Jobbet med en timanställning som inte når upp till kraven. Kraven som står mellan en människa och en dräglig tillvaro. Tillvaron de flesta svenskar ser som en självklarhet, samtidigt som våra politiker inte vill lyfta ett finger för ungdomar som sover på gatan.

Jag vill ta tillbaka min självömkande utläggning om hur rånad jag skulle vara på min utbildning. Min kusins efter-examen-drömresa ställdes in och hon kan klaga på att stanna hemma, i sin tråkiga men alldeles vaggande trygga vardag. Pandemin drabbade oss, precis som resten av samhället – men vi fångades upp av åtskilliga försök till åtgärder och anpassningar. Våra politiker har krigat om vem som ska leda Sveriges befolkning ur krisen. De har instagrammat uppmaningar om att hålla ut, de har debatterat med varandra och sagt att vi alla sitter i samma båt. De har gjort det mesta, inklusive vända några av samhällets mest utsatta människor ryggen. 

Jag frågar mormor om hon är ledsen när hon berättat om han som inte orkar ta emot hjälp längre, efter beskedet om utvisningen. Han som sitter på en parkbänk och väntar på att jobbet ska börja.

– Nej jag är inte ledsen. Eller inte mer än vanligt, svarar hon.