in

Malin Michea: ”Män har byggt en fantasivärld där de kan välja och vraka bland kvinnor”


Malin Michea skriver om hur män bygger en fantasivärld genom att prata med varandra om kvinnor som varor de kan tacka ja eller nej till. Mer

För ett tag sedan snubblade jag över en artikel som handlade om så kallade ”fantasy camps” i USA, läger dit man åker för att leva ut en dröm eller uppleva en annan verklighet. Jag googlade runt lite mer och blev fnissig av att se utbudet som finns; läger där man får testa allt ifrån att leva som en idrotts- eller rockstjärna till astronaut eller apokalyps-överlevare. Jag tycker att det låter löjligt men kul. Någon som är mer cynisk kanske skulle tycka att det verkar enbart sorgligt.

Hur som helst så var det just dessa fantasiläger jag kom att tänka på när jag häromdagen läste ännu en berättelse, av ännu en tjej som blivit utsatt för att bli kallad ful och diverse andra förolämpningar av en grupp killar under en utekväll. Ni vet det där klassiska scenariot när en tjej ignorerar en invit från en kille, och han – ibland i sällskap av sina lojala polare – byter attityd och blir elak, bitter och försöker såra tjejen som nobbade. De flesta oss har nog varit med om det i någon form.

Genom att prata om kvinnor som varor man har rätt att bedöma, konstruerar man en falsk men skön verklighet där man får känna sig som någon helt annan.

Det jag tänkte var att det finns en alldeles särskild sorts fantasiläger för män i samhället. Det är inte en plats man packar en resväska och åker till, utan en mental plats man skapar för sig själv eller tillsammans med andra män. En plats dit man kan fly när självkänslan är hotad. Det är byggandet av den platsen vissa män ägnar sig åt i samtal, kommentarer och recensioner av kvinnors utseenden och kroppar. I verkligheten och på nätet. En fantasi om en värld där de, männen, är i position att välja och vraka. Strunt samma hur de själva ser ut eller är som personer, huruvida de får gå hem ensamma från krogen nästan varje gång eller om tinder-matchningarna kommer mer sällan än månförmörkelser. Genom att prata om kvinnor som varor man har rätt att bedöma, konstruerar man en falsk men skön verklighet där man får känna sig som någon helt annan. Ibland händer det som en reaktion på att ha blivit nobbad, men det kan lika gärna ske på grund av att man känner sig hotad av en kvinna eller ogillar hennes åsikter. Eller bara för att man råkar må lite skräpigt och vill fixa det snabbt.

När vi tar åt oss av nedsättande, oombedda kommentarer om vårt utseende spelar vi på sätt och vis med i fantasin om att deras bedömning av oss är relevant

Sanningen, om man tänker efter, är ju den att ganska få män i världen befinner sig i positionen som de här bittra, osäkra männen låtsas att de har, när de vräker ur sig negativa omdömen om kvinnors utseenden. Det är helt enkelt inte särskilt vanligt förekommande med män som kan få vilken kvinna som helst att tråna efter honom bara genom att existera, och som kan ragga upp eller välja bort vem av oss som helst, var som helst, när som helst.

Ändå har de här männen, fantasilägerdeltagarna, på något sätt lyckats infiltrera våra medvetanden med myten om sig själva. När vi tar åt oss av nedsättande, oombedda kommentarer om vårt utseende, vikt eller grad av sexighet, då spelar vi ju på sätt och vis med i fantasin om att deras bedömning av oss är relevant. Vi blir ofrivilliga statister på fantasilägret, står i fejkpubliken och jublar åt någon helt okänd snubbe med gitarr som betalat för att leka rockstjärna.

Det är inte vårt fel, det säger jag inte. Det är bara mänskligt att ta åt sig av negativa omdömen och bli ledsen av elakhet. Ingen ska påstå något annat. Men ibland blir jag frustrerad av att tänka på hur djupt den har fått rota sig hos kvinnor, idén om att det spelar någon som helst roll vad osäkra män säger om oss i sina desperata försök att höja sin egen självkänsla. Vi har fått lära oss att det är en sådan katastrof att bli bortvald av en man, att vi glömmer fråga oss om mannen i fråga verkligen var i position att välja bort oss från första början. Om vi frågar oss det kommer vi allra, allra oftast upptäcka att svaret är nej.

Bakom den taskiga kommentaren, under den aggressiva, giftiga ytan, står egentligen bara en ganska fånig fantasilägerdeltagare vars hela illusion bygger på att alla runt honom spelar med i den. Jag önskar för vår egen skull att vi ska bli lite bättre på att inte göra det.

Malin Michea, skribent.