”Kroppen visste att jag behövde lämna honom innan jag själv förstod det”

jag vill lägga mig i gräset och dö. jag vill inte ha något att äta jag är inte hungrig. jag orkar inte gå en promenad, men kan du snälla öppna fönstret, det är så kvavt här inne. jag kan inte bestämma mig! kan ni snälla sluta ställa så svåra frågor. jag svälter ihjäl kan någon komma med mat. är du hemma, ska vi ta en promenad? 

jag vet rent teoretiskt att jag inte vill ha barn just nu. det passar sig inte. jag är inte redo. jag vet det. men kroppen sörjer ändå. livmodern gråter så det krampar och jag tänker ”släpp det bara. låt blodet komma. det går bra”.
jag försöker ta emot de blandade känslorna men famlar och tappar greppet och lyckas inte bära något i famnen. fan förlåt. 

jag tänker på hur smart kroppen är egentligen. hur den reagerar i sin fulla biologi långt bortom vår medvetenhet. jag tänker på hur den beter sig i sin fulla ärlighet innan den kroppsliga reaktionen hunnit nå våra sinnen. den sörjer ett obefruktat ägg utan att min hjärna givit tillåtelse. det bara sker.

jag tänker på en situation med en kille för flera år sedan. jag tänker på hur han behandlade mig illa och hur jag ignorerade det. förnekade det. 
tills jag plötsligt behövde fundera på varför jag inte ville ligga med honom längre. varför jag vaknade med tio centimeter tomrum emellan oss varje morgon de där sista veckorna i augusti. det var en regnig sommar och egentligen inte för varmt för att ligga nära. ändå låg jag långt ifrån.

jag förstår nu att det var kroppens sätt att tala till mig. hur den märkte innan allt annat att det här lika gärna kunde vara fara för livet. hur allt i min kropp stretade emot hans kropp medan hjärnan gick på högvarv i någon slags osund övertalning. 

jag lämnade honom sedan. kroppen visste hela tiden. den gör som den vill. 

min kropp. 
jag älskar dig. 
så snälla, släpp det nu. snälla, fina, bästa du. 
släpp det. 
blöd.

Av: Linnea Ragnarsson, 22 år, student.