in

Krönika: ”Kvinnor bär varandras erfarenheter, männen förblir tysta”

kvinnor
Bildkälla: Freepik

LÄSARKRÖNIKA. På internationella kvinnodagen skriver Lovisa Hellsten om hur kvinnor allt som oftast är varandras skyddsnät, medan mäns engagemang för kvinnors rättigheter lyser med sin frånvaro. Mer

Det är 8:e mars i ett samhälle byggt av män för män, som klichén lyder. Medan deras kvinnor tog hand om det relationella arbetet, hemarbetet och det förbisedda barnuppfostrandet snickrade män vidare på sin värld. Och så kom det sig att vi byggde in oss i samhällen som inte gjorde plats för hela den halva verklighet där kvinnor levde sina liv. C’est ça l’histoire. Men hur djupt rotade dessa segdragna rötter än är – på vars sanningar vår samtid så bergfast vilar – slutar jag aldrig att tappa andan, hoppet och känslan av trygghet varje gång ett fall som hovrättsfallet i förra veckan briserar. Ordet vi som samhälle har lärt en 10-årig flicka att använda, använde en domstol i sin tur för att fria i ett fall som bara borde kunnat fälla. Så här följer en rätt generaliserande, sårig, heteronormativ och bitvis uppgiven samhällsbetraktelse om sexuellt våld och utsatthet.  

Sverige 2023: Vi konsumerar thrillers med sexualiserade, massakrerade kvinnokroppar på löpande band – obehagligt, men kittlande! Vi lyssnar på poddar och ser dokumentärer om serievåldtäktsmän, pedofiler och ”helt vanliga män” – välgjord, men hemsk historia! Vi vänder oss mot våld i nära relationer, förfasar oss över förskolepersonal som förgriper sig på barn och blir ledsna när vi läser om äldre kvinnor fast i våldsamma äktenskap på grund av låg pension – tragedi, ”samhället” borde verkligen göra mer!

Men när vi har konsumerat vårt content och manifesterat vår avsky står vi ändå här. Det är vi som är samhället. ”Förändringen” av ”samhället” som ”inte borde se ut så här” bärs i stort av kvinnor och civilsamhälle. Frågor om sexuellt våld, förebyggande insatser från förskola till folkhögskola till förvärvsarbete görs i största mån av just kvinnor. Det handgripliga arbetet med våldsutsatta kvinnor och barn likaså: kvinnliga sjuksköterskor, gynekologer, förskolepedagoder, advokater, politiker och skribenter dedicerar sitt yrkesliv och arbetstid till att försöka åstadkomma förändring i en orättvis värld.

Jag har gjort det – ordnat FATTA-föreläsningar, konsekvent diskuterat frågan, valt att arbeta med det jag gör och utbilda mig till det jag är för att jag BRINNER KALLT vid tanken på att detta fortgår. Har pratat med killar, män, pojkvänner, fuck boys, fäder för att tvinga till reflektion. Forcerat för att det gör mig tryggare när en man i min närhet tänkt efter, kanske rentav kommit till insikt. Mycket av min sorg när det gäller sexuellt våld och utsatthet är att det som faktiskt görs förblir osynligt, generation efter generation, år efter år.

Kvinnor är varandras skyddsnät i en värld som gillar att konsumera våldtäktskrim, men som inte prioriterar att erbjuda adekvat vård och stöd när någon utsätts för denna oerhörda kroppsliga kränkning. Kvinnor delar erfarenheter och historier, råd, tips, oro. Speglar sig i varandras berättelser, torkar tårar och tröstar vänner. Kvinnor upprörs över att ha manglats av samma strukturer – på olika sätt, men med samma kraft. Vi har varit 14 och försökt ge tonåriga råd till en tjejkompis när hon berättar att hon våldtagits av sin tränare. Vi har varit 22 och känt samhörighet för att ännu en vän varit med om samma sak som dig. Vi har haft vänner, mammor, systrar som givit oss en fallskärm för att landa lite mjukare när samhället ”inte har råd” att mildra fallet. För att det inte budgeteras för den typen av collateral damage. För att det är så vanligt, för att vi är för många?

Detta värkarbete – där vi förlöser varandras våndor för att återskapa någon form av trygghet – förblir osynligt, och jag tror fortfarande att för få män förstår vidden av det. Innan metoo visste ännu färre män (och kvinnor) hur vanlig erfarenheten av sexuellt våld, tvång och utsatthet är: hur strukturell erfarenheten är. Hur mycket gråzoner som trängs med farozoner, och hur mycket som händer i helt vanliga relationer. Det har hänt nästa person du dejtar.

Det systematiska relationella arbetet som kvinnor gör för att plåstra om varandra förblir i stor utsträckning osynligt, men samhället är drägligare tack vare det. Tack till mina kvinnor, mina fallskärmar, mina mjuka ängar, för att jag fått landa hos er. Men ungefär som när männen glömde halva befolkningen då, saknas halva befolkningen nu. Och jag – jag saknar initiativen, ansvarstagandet, agensen. Männens. 

Tillbaka till frikännandet av den 50-årige mannen som har haft handen i en 10-årig flickas trosor och kön (ordval ovidkommande och ovärdigt dissekerat). Jag hade förra veckan när nyheten spreds nöjt mig med något så mediokert som mer manlig instagramaktivism. Jag hade känt ett litet gruskorn falla för varje man som delat domstolsbeslutet. För jag tror faktiskt att vi blir mer benägna att göra något alls om vi tar ett litet steg i en okomplicerad, rimlig riktning. Om inte annat för att vi vill agera konsekvent, undvika att ord och handling skenar åt olika håll. Och om en liten delning kan få någon att reflektera lite mer – då tror jag den är mer benägen att agera nästa gång.

Historien måste inte tvinga framtiden i samma skeva riktning – den får bara inte lämnas ostörd och ostyrd. Kvinnan är hela människan, inte det andra könet. Hela den halva verklighet där kvinnor lever sina liv tillhör den verkliga världen. Vi måste bygga ett samhälle där den verkligheten får plats. Det krossar mitt hjärta om – nej att – en ny generation ska behöva erfara samma orättvisor som så många sedan så länge varit överens om borde vara utraderade.

En önskelista:

  • Män som ställer sina partners frågor om vad de upplevt, och sedan funderar på vad det har inneburit för senare relationer och erfarenheter.
  • Män som driver på initiativ och utbildningar av personal och andra vuxna för att undvika övergrepp på förskolor och andra platser där barn vistas.
  • Män som frågar sig om en relation i vänskapskretsen verkligen är sund, kontrollerande eller rent av farlig.
  • Män som reflekterar över gränser – uttalade som otydliga – om samtycke och tjatsex, och om intimitet och närhet.
  • Män i maktpositioner som konstaterar att sexuellt våld mot kvinnor och barn är ett av våra viktigaste samhällsproblem, just för att det är fundamentet vi bygger våra liv och samhällen på, och prioriterar därefter.
  • Män som proaktivt i sitt mansgäng diskuterar varningsklockor och funderar över hur de kan förebygga sådant andra män – även i deras närhet – gör.
  • Män som frågar sig hur många av deras potentiella vänner, flickvänner, systrar eller mödrar som utsatts – och män som frågar sig hur många av deras egna vänner som utsatt någon annan för det.

Lovisa Hellsten, 29 år och doktorand inom sexuell och reproduktiv hälsa.

krönika
Fotograf: Nadja Endler