Isabelle: ”Vad mycket lidande vi skulle slippa om fler hade förståelse för diagnoser”

En sak jag funderar ganska ofta på är det svenska samhället och våra normer. Vi har så många oskrivna regler och krav i vårt samhälle, ingen uttalar dom högt men alla känner till dom. Man pratar inte med främlingar på bussen och man ska klä sig som alla andra. Vi har egentligen en ganska stor press på oss, allra helst bland tonåringar och unga vuxna. Vi är väl medvetna om allt det där, det svenska idealet. Men allt som faller utanför ”mallen”, det är väldigt främmande för oss. Vi tenderar att ha svårt att bemöta det främmande, för vårt samhälle har ingen egentlig acceptans för det. I mina ögon så handlar det inte om otrevlighet, utan om okunskap.

Det börjar redan på dagis, när vi för första gången introduceras för samhället och det sociala. Alla barn kommer ifrån olika familjer, ursprung och förutsättningar. Vi ser annorlunda ut och vi fungerar annorlunda, det är ett faktum. Ändå tenderar det som ”faller utanför mallen” att falla offer för mobbing och utfrysning. Det handlar inte om rent och skärt hat, det handlar om okunskap. Emil har inte fått lära sig hur han ska bemöta Saras amputerade arm, för honom är det annorlunda. Och hur bemöter man det som man inte förstår? Förvirringen resulterar i kaxighet.

 

Det räcker inte med att man säger ”fy skäms” till mobbing. Det räcker inte med att man säger ”Anna kommer inte vara i skolan på ett tag” till klassen när Anna drabbas av depression. Man måste öka förståelsen och acceptansen. Vi skulle kunna göra så otroligt mycket mer.

Attackera mobbingen innan den ens bryter ut

Tänk om vi, redan under förskoleåren, skulle kunna lära barnen att alla är olika? Inte bara yttra orden utan faktiskt på ett pedagogiskt sätt lära ut det. Att den där autistiska flickan har lite svårt för att leka i lekparken, men man kan inte vara bra på allt och hon är istället fantastiskt duktig på att rita. Att den där pojken med ADHD inte alltid kan sitta ner och koncentrera sig, men oj vilken glädjespridare han är. Att den nya tjejen som bara har en arm må se annorlunda ut, men det är inte för att hon är konstig. I själva verket så är hon en superhjälte, för trots sina unga år har hon tagit sig igenom ett livstrauma och bara förlorat en arm. Istället för att säga ”fy skäms” till mobbing utav det annorlunda, så borde man lyfta fram det positiva med det annorlunda. För att attackera mobbingen innan den ens bryter ut. För vilket barn skulle mobba en häftig superhjälte?

Längre upp i åldern har man möjligheter till att även öka förståelsen, något jag tycker att vi är fruktansvärt dåliga på. Jag hade exempelvis en vän som i väldigt ung ålder blev deprimerad, och jag tyckte att det var jättekonstigt. Varför blev hon inte bara glad igen? Idag vet jag att det inte fungerar så. Men då visste jag knappt vad en depression var, och det är svårt att hantera vad man inte känner till. Man bildar sig egna uppfattningar och det blir inte alltid helt rätt.

[adSpace placement=”auto”]

Jag tycker att man i skolan borde se till att öka förståelsen för mångfalden i samhället. Psykisk ohälsa och traumatiska bakgrunder är inte lika lätt att förstå som kaniners korsningsscheman och svenska grammatikregler, men i dagsläget så gör man ju absolut ingenting för att ens försöka öka förståelsen.

Tänk vad mycket lidande vi skulle slippa om fler hade förståelse för det här med diagnoser.

Enligt mig borde det psykiska vara en obligatorisk del i den biologi man har i grundskolan. Att man förklarar olika medfödda diagnoser och hur dom påverkar hjärnan, samt hur det här med psykisk ohälsa faktiskt fungerar. Det räcker med väldigt grundläggande kunskaper. Jag önskar själv att jag hade suttit på lite kunskaper när jag för första gången kom i kontakt med psykisk ohälsa. För då kände jag mest att, vad fan är det för fel på mig?

Egentligen förstår jag inte varför vi inte gör mer. Jag vågar faktiskt påstå att det finns minst en person i varje klass som lider utav psykisk ohälsa, och då menar jag verkligen minst. Här uppstår kontrasten av en person som kämpar med att hålla sig över ytan kontra femton personer som inte förstår. Någon säger att ”det är bara att rycka upp dig” och någon annan säger ”men om du mår bra igen senare i vecka kanske vi kan hitta på något”. Jag personligen har fått höra båda och nej jag kan inte rycka upp mig och vara frisk från min depression lagom tills på onsdag. Samtidigt förväntar jag mig inte att folk ska förstå, för.. hur ska dom kunna det, egentligen?

Jag tycker att det är så synd att vi inte gör mer för att öka förståelsen och acceptansen. Tänk vad mycket mobbing och utfrysning vi skulle kunna eliminera bara genom att ändra det synsätt vi idag har i samhället. Tänk vad mycket lidande vi skulle slippa om fler hade förståelse för det här med diagnoser.

Röster är en plattform där VeckoRevyns läsare själva kan skicka in debattartiklar eller personliga texter för att göra sin röst hörd. Har du något du vill säga? Vill du förändra något eller bara skriva av dig när du är arg/glad/ledsen/uppgiven? Skicka din text till oss på [email protected] Vi vill hjälpa Sveriges unga kvinnor att få en plattform, använd den!