”Min vän ska bli mamma – men jag är inte redo att bli vuxen”

Vi står på IKEA när hon säger det. Inte att hon är gravid, det har jag vetat i veckor. Hennes ansikte är en för mig vältummad bok, varje blad noggrant studerat. Jag hade inte kunnat missa det om jag velat. ”Fattar du att det växer någon här inne, Lovisa?”, frågar hon uppspelt. Mitt uppriktiga svar, inser jag med ena handen på fåtöljkartongen vi ska få med oss, är nej. Jag fattar absolut inte. Det är fortfarande omöjligt för mig att förstå att hon ska lämna mig i världen av vårrusig, knoppande vuxenhet och bege sig in i de djupa skogarna av föräldraskap. Var det inte nu vi skulle vara unga och fria och dumma i huvudet eller något? Hur hamnade vi här?

När jag och min syster var små bestämde sig mamma och pappa för att bygga ut vårt lilla hus. Det innebar att helgerna i stor utsträckning gick åt till att åka runt till bygg- och inredningsvaruhus. Vi lärde oss snabbt vilka affärer som var roliga och vilka som var tråkiga. Ballingslöv? Trist. Kök och kök, prat och prat. FlüggerFärg? Kul! Vi fick titta efter egna tapeter och de bjöd alltid på saft och kaka. Bauhaus? Okej. Mest brädor, men på jul bjöd de på pepparkakor och bortanför spik- och borravdelningen fanns lamporna och de var fina. IKEA? Kurragömmans paradis. Plus gratispennor och måttband! En bra dag åkte vi bara till de roliga ställena. En dålig satt vi fast på Ballingslöv för att mamma och pappa hade möte med någon köksarkitekt (ingen skugga fallen på Ballingslöv. Säkert ett toppenföretag. Vi tillhörde bara inte målgruppen).

Som tonåring var ärenden något jag sällan följde med på. Istället blev mina föräldrars ständiga utfärder sandkorn av frihet. Jag kunde läsa mina böcker eller se mina serier i vardagsrummet eller köket snarare än bakom stängd dörr på mitt rum. Det gav mig utrymme att börja växa ur mig själv som del av en familj. Min egen personlighet fick börja formas och färgas, helt utan någon annans inspel.

Sen flyttade jag hemifrån. Plötsligt handlade de ständiga turerna till byggvaruhus och inredningsaffärer om mig. Vi tittade på möbler för studentrum och jag drömde om hur jag skulle måla min första bostadsrätt. IKEAs färgglada rum blev plötsligt mer än bara utmärkta gömställen. Mellan soffor och köksbänkar fick jag bli min egen.

Men så hände något, jag vet inte riktigt vad. För plötsligt står jag här med en vän som ska bli mamma och en svällande känsla av villrådighet pulserande mellan revbenen. Jag vill inte än. Jag vill inte köra bilen, jag vill inte memorera hyllplanen eller bära lådorna med möbeldelar från kassan till parkeringen. Vill inte räkna på pris och mått och självrespekt. Jag vill leka kurragömma och äta kakor och titta på fina tapetmönster.

Men här står jag på tag-själv-lagret, (H32:F15), och undrar om all tid som plötsligt försvann går att återfinna på någon av de hundratals hyllorna. Lusten att leta gör mig yr. Istället ler jag och svarar att jag inte alls fattar att det växer någon där inne, men att hon kommer bli en underbar mamma och vi betalar och kånkar ned grejerna till bilen. På vägen hem inser jag att jag inte ens tog någon gratispenna.

Av: Lovisa Sjöström Johansson, 25 år och journaliststudent på Uppsala universitet.