De långa köerna för att få utredning och vård, samt debatten om transvården är två stora problem transpersoner möter idag, menar överläkaren Cecilia Dhejne.
– I debatten om att vissa ångrar sig har uppfattningen blivit att transvården är för släpphänt och att det går för snabbt. Mer
Det finns åtta mottagningar med utredningsteam i Sverige som gör diagnostiska utredningar på personer som känner att de har könsdysfori och vill ha behandling.
En av mottagningarna är ANOVA på Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm, som behandlar könsdysfori för patienter över 18 år. Cecilia Dhejne är överläkare på mottagningen och hon menar att kötiderna från remiss till kallelse blivit längre än vad de var år 2019.
– Hela 2019 hade vi sex månaders väntetid. Men vi har tappat personal så nu är väntetiden cirka tolv månader, vilket är extremt sorgligt och olyckligt. Vissa mår så dåligt att de inte kan gå till skolan eller orkar jobba. Det är viktigt att man får komma igång med utredningen och eventuellt behandlingen så att inte lidandet förlängs hos dem. När kötiderna är långa förlängs ju tiden tills patienten mår bra. Just nu är problemet att vi har haft svårt att ersätta de som har slutat, säger Cecilia Dhejne.
När remissen kommit in på mottagningen sätts man på en väntelista och får sedan en kallelse för att börja utredningen. Utredningen ser ut på olika sätt på olika mottagningar.
– I Stockholm träffar patienten först en psykiater, sedan en sjuksköterska och efter det gör vi någonting som kallas psykiatrisk basutredning med standardiserade frågor om psykisk hälsa. Sedan får man träffa en psykolog ett par gånger och sen får man träffa psykiater igen.
Frågor som ställs under utredningen på olika mottagningar angående sex har några av de transpersoner som VeckoRevyn intervjuat upplevt som obekväma, varför är de frågorna relevanta?
– Vår policy är att informera om sex och om behandlingens effekter på sexualiteten. Hormonerna i kroppen påverkar ju sexualiteten på olika sätt. Och vill man genomgå kirurgi så kan det också påverka sexualiteten. Vi diskuterar om personen i fråga tänker att det skulle kunna bli ett problem på något sätt. Eller om de har några andra frågor eller vill veta mer. Sen brukar vi fråga om sexuell läggning för att kunna förstå och hjälpa till att vägleda, men det spelar ingen roll för själva diagnosen. Frågorna som vi ställer ska alltid ha ett syfte och vi ska kunna förklara för patienten varför vi ställer frågorna.
Att svara fel på frågorna är också en rädsla hos de vi pratat med. Kan man svara fel på frågorna som ställs under utredningen?
– Det finns egentligen inget direkt facit för hur man ska svara på frågorna. Vi tänker att det finns många sätt att vara trans på. Skälen till att vi gör den här psykiatriska intervjun är inte att vi ska sortera bort en människa, utan att den människan kanske behöver annan hjälp i vissa fall. Är man självmordsbenägen eller skadar sig mycket så behöver man hjälp för det, men det betyder inte att man inte kan göra utredningen. Vi vill ju veta om någon har exempelvis självmordstankar. Om patienten då svarar att de mår jättebra för att de inte vågar vara ärliga i rädsla för att man inte får en diagnos så bedrivs inte vården på rätt sätt. Utredningen ska inte bedrivas som en polisutredning utan man behöver utforska tillsammans med patienten. Är det trans så vet vi att behandlingen minskar könsdysforin och då är det jätteviktigt att man får behandling, men om det inte är det så försöker vi förklara varför vi inte tycker det och vad personen istället ska göra för att må bättre. Målet måste ju vara att personer ska må så bra som möjligt tänker jag.
Under processen går teamet tillsammans med patienten också igenom för-och nackdelar med behandlingen. De kollar också vad patienten har för förväntningar på behandlingen.
– Behandling hjälper ju mot könsdysfori men allting går inte att fixa. Och det är olika för olika personer. Det utreds ju också vilken typ av behandling som varje enskild patient önskar, så att ingen ska behöva känna sig påtvingade någon form av behandling som de kanske inte behöver. Alla har inte lika mycket dysfori.
Utredningen tar olika lång tid för olika personer. I nuläget har utredningsteamet på ANOVA brist på psykologer, men innan personalbristen hade de en snittutredningstid på sju månader.
– Utredningen ska vara individualiserad och det tillämpar vi på ANOVA. Det är viktigt att vi är säkra på att det rör sig om könsdysfori och att önskan om behandling inte förklaras av någonting annat. Olika personer har kommit olika långt i sin process när de kommer i kontakt med oss. Vissa tror att de kanske har en könsdysfori och då blir utredningsprocessen längre. Medan andra redan sen flera år tillbaka har gjort en social transition och har kommit mycket längre i sin process, och då kan det gå snabbare.
När en diagnos har fastställts tar också kommande processer tid. Efter coronapandemins utbrott har dessutom en del av behandlingen satts på paus.
– Just i Stockholm är det en månads kö för att påbörja hormonbehandling. I vissa landsting har det varit jättelånga köer, det har kunnat ta mellan ett halvår och ett år för att påbörja hormonbehandling. Vi hade cirka ett års väntetid på underlivskirurgi. Men nu sedan coronautbrottet har det inte opererats sedan mitten av mars, så det kan finnas risk för att väntetiderna kommer öka.
Vilka problem finns inom transvården och vad kan förbättras?
– Ett problem som jag ser är köerna, vilket inte alls är bra. Ett annat problem är att det har varit mycket debatt om transpersoner och hur utredningar och vården ska gå till. Det är alltifrån att man tycker att utredningarna tar för lång tid och är för omständliga, till att man tycker att de är för snabba. Det blir ett problem när det uppstår rykten och bestämda uppfattningar över hur någonting är, när det inte är så. För då blir ju folk oroade. I debatten om att vissa ångrar sig har uppfattningen blivit att transvården är för släpphänt och att det går för snabbt. De tror att det är en väldigt lätt process och att vi säger ja till alla, vilket vi inte gör. Men vi säger inte nej till alla heller. Det är viktigt att de diagnostiska utredningarna bedrivs i multidisciplinära team så flera personer bedömer och att de görs professionellt, enligt Socialstyrelsens kunskapsstöd. Teamet som ställer en diagnos tar ju också ansvar för att det blir rätt. Ett tredje problem är att det kan vara svårt att hitta personer som vill arbeta inom området. Det är synd att inte fler förstår att det är ett mycket givande arbete. Det skulle också behövas mer kunskap om könsdysfori i den vanliga vården.
Jenny Jägerfeld är legitimerad psykolog och författare. Hon har bland annat skrivit en barnbok om en transkille som heter Brorsan är Kung! och arbetar för att minska psykisk ohälsa bland transpersoner. Även hon säger att den största utmaningen som vården har gällande könsdysfori är de långa kötiderna.
– Den absolut största utmaningen vården har är att det är så långa köer. För många mottagningar är kötiden för att komma till utredning ett till två år. Många människor mår väldigt dåligt i väntan på utredning och saknar stöd under väntetiden. Kötiderna ill utredningsteamen skiljer sig också beroende på om man är över eller under 18 år, för de som är under är väntetiderna oftast längre.
Enligt 1177 brukar en utredning generellt sett ta mellan fyra månader och två år i Sverige, men det kan även ta längre tid beroende på vilken vård personen behöver.
Hur kan ni som psykologer hjälpa transpersoner med könsdysfori?
– Om man är psykolog och har en transperson i terapi kan man hjälpa till med många olika saker. Det kan vara att stötta personen att berätta för närstående, att våga klä sig i de kläder/de attribut som den vill, hitta sätt att hantera svåra situationer där man blir felkönad i vardagen och att försöka reda ut vad det är som gör att man mår dåligt. Somliga problem har kanske med könsidentitet att göra och somliga har inte det. Då är det viktigt att inse att en transition löser vissa problem, medan andra inte påverkas av att transitionera. Ibland kan man även behöva jobba med trauman som personen har varit utsatt för, som våld eller sexuella övergrepp.
Hur tror du att situationen för transpersoner kommer att se ut framöver?
– Jag hoppas och tror, jag måste hoppas och tro, att kunskapen och acceptansen kommer att öka. Annars blir jag själv för deprimerad. I en del länder ser vi en tillbakagång för transpersoners rättigheter, som i Ungern där byte av juridiskt kön har förbjudits. Medan det i andra länder går framåt. När det kommer till just Sverige tror jag att vi kommer få en ny könstillhörighetslag som gör det enklare att ändra juridiskt kön och att det går att göra innan 18 år. Jag tror också att vi kommer få ännu fler öppna transpersoner i offentligheten, få ta del av fler historier, vilket är viktigt. Det behövs en mångfald av berättelser för transpersoner är såklart en grupp som skiljer sig åt massvis sinsemellan.
Vill du veta mer om könsdysfori och andra områden som rör transpersoner? Besök då någon av följande hemsidor:
Hjälp oss göra fler viktiga granskningar för unga kvinnor! Läs mer här.
