in

Vi har testat surfing i Costa Rica!

Plötsligt började alla bloggar och Instagram-flöden fyllas av brudar som surfar. Det ser så lätt – och fruktansvärt coolt – ut. Men hur är det i verkligheten? VeckoRevyn åkte till Costa Rica för att testa livet som surfbabe.

Mer

Dag 1: PIRR I MAGEN

Efter tre olika flyg, en bil, en båt och ytterligare en bil anländer jag till hotellet Griss Lodge i Santa Teresa, Costa Rica och Surfakademins surfkurs. Jag reser själv, liksom många andra av de nära 30 personerna som är här denna period. Jag ska tydligen dela rum, och säng (!), med en främmande tjej. Hon heter Anna och visar sig vara världens härligaste person. Den lilla staden Santa Teresa är till och med mer paradisiskt än vad jag hade kunnat föreställa mig. Palmerna är gröna, stranden vit och havet turkosblått. Från den milslånga stranden kan jag se surfare ute bland vågorna. Det ser så lätt ut! Jag försöker studera dem, men vet inte riktigt vad jag ska titta efter. På kvällen är det bonfire vid en restaurang på stranden. Det pirrar i magen av pepp och nervositet inför morgondagen och den första surflektionen.

VeckoRevyns Emelie surfar i Costa Rica
Foto: Adam Klingeteg

Dag 2: SAND OCH VATTEN

Vi samlas på stranden. Surfakademins instruktör Julie Tjørnelund, 21 år, lägger ner en bräda på sanden ochvisar hur man gör för att hoppa upp på brädan. Först gäller det att hitta sin ”sweet-spot” där man har bra balans. Man ska ligga långt bak så att tårna når brädans slut (även kallad ”tail”), svanka och paddla djupt med armarna tills vågen kommer. Då ska handflatorna placeras tätt ihop på brädan under bröstet, sedan ska man trycka sig upp och med ett hopp eller kliv ställa sig upp. Den foten du är starkast i ska vara längst bak. Att ha höger fot bak kallas regular, vänster bak kallas goofy. Fötterna ska hamna axelbrett isär och tårna ska peka rakt ut mot kortsidan. Bröstet, blicken och den främre armen ska riktas dit du vill svänga. Puh! Det är mycket info som ska in. Jag får testhoppa på stranden och Julie rättar till mina ben som helst vill spreta ut. När jag har gjort några bra upphopp är det dags för vattnet. GULP! Det verkar inte behövas mycket mer träning eller info just nu. I början surfar man inte ute bland de stora vågorna utan i ”det vita skummet” som bildas efter att en våg har brutits.

Jag är så lycklig att jag kan spricka! Jag surfade!

Jag spänner fast säkerhetslinan som sitter bak på brädan runt min högerfot, tar brädan under armen och går i vattnet. Trots att jag bottnar och vitvattenvågorna inte är höga är det svårt att hålla reda på brädan. Det gäller att hålla i den och jag lär mig att om jag har en hand längst bak och den andra på brädan kan jag lyfta nosen ”över” vågen när den kommer. Jag svänger om så att brädan pekar mot strandkanten och gör mig redo för premiärsurfet. Jag lägger mig på brädan men vinglar så mycket att jag ramlar av efter tre sekunder. Jag får tipset att istället för att gå upp på brädan från sidan, med bröstkorgen först och benen sen, vilket går hundra procent bättre. Julie står bakom mig och håller i brädan när jag ligger där i vattnet. När en våg kommer börjar jag paddla och hon skjutsar på så att brädan kommer upp i samma hastighet som vågen. När jag försöker ställa mig upp vinglar jag som Bambi och ramlar av. Det är bara att ge sig ut igen. Efter ytterligare några försök händer det plötsligt! Jag står upp! Jag glider fram på havet med vågens kraft. Jag är så lycklig att jag kan spricka! Jag surfade!

Surfing i Costa Rica
För att hitta bäst position kan man träna på stranden. Foto: Adam Klingeteg
Att fånga första vågen
Var är den där vågen egentligen? Foto: Adam Klingeteg
[adSpace placement=”auto”]

Dag 3: SNOR OCH HALVBLIND

Dagens första pass är redan klockan sju på morgonen. Det går faktiskt helt okej. En instruktör står bakom och hjälper mig att fånga vågen och ger mig feedback som främst handlar om att jag måste hålla ihop knäna och försöka hålla ryggen mer rak. På eftermiddagspasset ligger solen lågt, rakt i ögonhöjd. Solen och saltvattnet irriterar mina ögon så mycket att jag mest går runt och kisar. Dessutom är mitt ansikte typ täckt i tårar, saliv och snor. Varför pratar ingen surfare om snor?! Det känns som att halva eftermiddagspasset går ut på att frusta, spotta och snora. Riktigt fräscht. Å andra sidan tar jag min första vitvattenvåg helt själv! Jag fattar inte riktigt vad jag gör, och jag ser typ ingenting men jag står upp!

VeckoRevyns Emelie surfar!
Wohoo! Surfing visar sig vara en glädje- och självförtroendeboost! Foto: Adam Klingeteg

Dag 4: FILMVISNING OCH BLÅMÄRKEN

Idag körde vi två pass nästan direkt efter varandra. Det första klockan 8.00 och det andra 11.30. På morgonpasset tar jag flera egna vågor i rad! På det senare passet är jag helt slut i kroppen. Jag har blåmärken på knäna och det gör ont att ta sig upp på brädan. Mina muskler är ömma och jag orkar inte trycka mig upp från brädan sådär kraftfullt som man behöver. På kvällen är det filmvisning ”hemma” på hotellet. En stor filmduk sätts upp ute i naturen, alla vi 30 deltagare köper hämtmat och slår oss ner på kuddar nedanför. Först får vi se en surfdokumentär och sedan är det dags att titta på oss själva. Under dagens pass har nämligen en av instruktörerna filmat oss i vattnet. Först tänkte jag att det skulle kännas obekvämt och pinsamt att alla andra skulle se mig men stämning är helt tvärtom. Det är familjärt och när vi skrattar åt varandra är det med kärlek. Det är roligt att se sig själv! Den första sekunden ser jag nästan ut som en surfbabe! Mitt fall från brädan är däremot inte lika graciöst. Men det är otroligt lärorikt att se sig själv. Nu förstår jag vad instruktör-Julie menar med att jag står för brett med benen. När jag går och lägger mig känner jag mig peppad. Utanför fönstret gormar aporna men i mitt huvud hör jag bara vågbrus.

Surfdrömmen
Foto: Adam Klingeteg

Dag 5: KÄRLEK OCH HAT

Alarmet piper klockan 5.00, det är bäcksvart ute. En halvtimme senare står vi redo vid stranden mitt i en blårosa tavla. Uppvärmning – rulla axlar, böja på huvudet, upphopp – och sedan ner i vattnet. Det är ologiskt, men det känns som att jag blir sämre och sämre. Det som är skönt med surfing är att man kan skylla på andra faktorer som brädan eller vågen när det går dåligt, men den sanna anledningen är nog att jag är trött i kroppen. Jag bara ramlar och ramlar. En timme senare är passet slut och jag är frustrerad. Varför kommer jag inte upp lika lätt nu som jag gjorde i början? Efter brunchen som vi äter tillsammans varje dag är det dags för dagens andra pass. Jag tar en våg med hjälp av en instruktör och glider leende in mot stranden. Allt känns genast lättare! Jag kan ju visst! Genast ger jag mig ut igen, men faller rakt ner i vattnet och kommer ihåg att hålla armarna över huvudet, vilket är tur för strax donkar brädan in i armen. Frustrationen är enorm. Det är 50 procent kärlek och 50 procent hat.

[adSpace placement=”auto”]

Dag 6: NÄSTAN EN OBRUTEN VÅG!

High five för bra surf!
High five med instruktör-Julie. Foto: Adam Klingeteg

Första passet är 06.30. Vi är indelade i två grupper om ungefär 15 personer och gruppen som körde det tidiga passet har lämnat brädorna så det är bara att gå de 600 metrarna till stranden och ta en. Vi har en genomgång av vågor innan passet. Man ska försöka leta efter vågens peak, där den är som högst, och försöka se om den kommer att slå åt höger eller vänster för att veta var man ska surfa. Morgonpasset gick så himla bra! Jag tog nästan varje våg! Jag testade också, med hjälp av en instruktör som höll i brädan och skrek ”nu!”, att ta en liten obruten våg – och klarade det! Det är en helt annan grej än vitvattnet. Man känner inte vågens kraft lika tydligt vilket gör det svårt att få upp rätt fart. Surfing är en hel vetenskap. När passet är slut är jag bubblande glad och stolt. Det är lätt att skylla på brädan eller vågorna när det går dåligt, men när det går bra tar man all kredd själv!

Dag 7: VILA OCH RIDA

Klockan piper 05:30 och jag är trött i hela kroppen. Nu när jag närmar mig kursens slut vet jag vad jag behöver träna på – rakare rygg, in med rumpan – men det är svårt att få kroppen att göra som jag vill. Jag tar varannan våg och ramlar av varannan. Det senare passet hoppar jag över, jag känner mig för trött. Det finns inget tvång att alla måste surfa hela tiden utan man uppmanas att lyssna på kroppen. På kvällen bokar jag och mina nyfunna surfvänner en ridtur. Vi rider genom snårig djungel, öppna fält och galopperar längs strandkanten.

Dag 8: LYCKA OCH LEK

Sista dagen, och jag bestämmer mig för att bara ha kul under de sista passen. Mitt mål med kursen var att stå upp och det klarade jag av redan dag 2. Jag hade däremot gärna velat testa att surfa där ute, på de riktiga vågorna, men för att få göra det måste man ha stenkoll på upphopp och kunna svänga snabbt. Det lärde jag mig inte nu, och det känns helt okej. Jag är sjukt stolt över mig själv ändå. Surfing är verkligen en energiboost och självförtroendehöjare. När det går bra, vill säga. När det går dåligt blir man otroligt frustrerad. Men jag tänker att det är det som lockar också? Topparna och dalarna. Om allt bara gick bra hela tiden skulle väl inte det där stolta pirret infinna sig när man väl får till ett perfekt åk? Det känns tråkigt och sorgligt att lämna gruppen och mina nya vänner. Vi har peppat och stöttat varandra hela veckan. Jag vill absolut surfa igen! Gärna redan imorgon.

surfgoals
#surfgoals
VAD KOSTAR DET?
Surfakademin.se
Prisexempel: 10 dagar i Costa Rica inklusive två surflektioner per dag, boende och brunch från 10 950 kr. 6 dagar i Galicien (Spanien) inklusive fem dagars surf och boende från 8 490 kr.
Lapoint.se
Prisexempel: 6 dagar i Sri Lanka inklusive boende, frukost, fem dagars surflektioner och fem middagar från 6 000 kr.
Friendsofaloha.com
Prisexempel: 10 dagar i Barbados inklusive boende, frukost och brädor att låna från 8 950 kr (lägg till 4 dagars kurs för 2 000 kr).

 

Av: Emelie Lindblom Carlsson Foto: Adam Klingeteg

Veckorevyn_App_balk