in

Toppbloggaren Linda Hallbergs ärliga inlägg : ”Jag kräks på sociala medier”


”Jag väntar bara på att denna bubbla ska spricka och folk ska förstå att det är en fejkad verklighet många lever i!”. Så skriver Sveriges största beautybloggare Linda Hallberg i sin blogg om den felaktiga bild av verkligheten vi får på sociala medier.  Läs hela hennes inlägg här nedanför! Mer


Jag tänker ofta på Sociala medier och hela grejen kring det. Fick nog igår och kände att jag var tvungen att skriva av mig lite. Så varning för långt och eventuellt flummigt inlägg, men jag har så mycket jag vill säga.. och vet inte var jag ska börja riktigt.

Mitt jobb är ju ändå mycket via sociala medier och jag älskar mitt jobb MASSOR, det ska jag inte sticka under stolen med, men det finns vissa sidor av sociala medier jag kräks på.

Så, hur ställer jag mig sociala medier egentligen?

Det är en skräckblandad förtjusning med sociala medier tycker jag… Att man inte längre kan äta en middag utan att ALLA ska fotografera maten först, och helst ska man också tagga restaurangen man är på för att göra reklam. En sitter mer i sin telefon än lever i nuet och stunden att faktiskt umgås med människor och ha trevligt. Man lever mer på internet än i verkligheten, man lägger hundra olika filter på sina bilder så att man ser ut att ha ett spädbarns hudstruktur, sen att näsborrarna också försvinner ibland verkar ingen bry sig om… Man använder appar för att se brunare ut, eller för att få en smalare midja.

Hur långt måste det gå innan folk ska förstå att det inte är på riktigt?  Allt handlar om likes och följare. Folk KÖPER liksom följare för att de ska kunna bli mer attraktiva för kunder. Och så måste man ju se till att bli taggad i bilder med folk som har fler följare också. För det är coolt, och så kan man få fler följare.

Vore det inte bra om folk vore lite mer genuina istället för så fruktansvärt följarkåta? För, vad spelar egentligen följarantalet för roll? Sålänge det inte är människor som är genuint intresserade av det du gör?

[adSpace placement=”auto”]

Jag tar som exempel att jag jättegärna vill göra collabs med diverse folk på youtube/instagram, som kanske inte har så mycket följare, men andra säger till mig att -”det vinner ju du inget på, du har ju fler följare än hen” WTF, jag kanske inspireras jättemycket av denna personen och vill lyfta den, och det ger mig jättemycket tillbaka, jag skiter väl i följarna så länge det gör mig lycklig att få träffa en inspirerande person.. Men jag vet inte, är jag den enda som tänker så? Är jag för snäll? tänker jag för lite business?

Jag väntar bara på att denna bubblan ska spricka och folk förstå att det är en fejkad verklighet många lever i!

Det folk lägger ut på sociala medier är för det mesta bara en förfinad version av ens liv. Dagens barn och ungdomar försöker leva upp till ett helt ouppnåeligt ideal, så det är inte så konsigt att så många går på antideppresiva och mår dåligt om man tror att alla har det så himla bra jämt, med snyggast kropp, finast hem, bästa pojk/flickvännen, dyrast resor.. osv, osv.  Själv så har man finnar, ett extra veck på magen eller lite fettigt hår (som för övrigt ALLA HAR! Heja torrschampoo, concealer och höga jeans)

Det är aldrig någon som tar upp problemen längre, jag vet JÄTTEMÅNGA som mår mer eller mindre dåligt psykiskt, men de skulle aldrig prata om det på sociala medier.

Varför tar ingen upp det som är vardag för nästan alla människor?

Jag har lyssnat mycket på Ångestpodden ett tag nu (hett tips btw) där de tar upp mycket både vardagsproblem, sociala medier och annan psykisk ohälsa. Och jag tror att väääääldigt mycket av dagens psykiska ohälsa grundar sig mycket i sociala medier. Folk känner sig misslyckade för att just de kanske inte har råd att resa eller att de inte har en partner som ger en rosor varje dag.

Och på tal om psykisk ohälsa så kan jag ju berätta hur jag känt mig på senaste tiden…

[adSpace placement=”auto”]

Jag har velat lägga mig i en pöl och gråta varje dag för att jag har för mycket att göra, mitt huvud exploderar, jag är konstant stressad och hinner varken städa, laga mat, umgås med vänner, eller ens med Linus. Jag är lättirriterad, jobbar HELA TIDEN, dag och natt. Och har insett att jag nog måste ha hjälp för att lugna ner mig, och det är inget jag skäms över att berätta, för jag VET att folk  känner likadant som jag,  men ingen vet att jag mår dåligt,  ingen frågar, för jag visar ju inget..  Nää. Jag visar bara fint sminkade bilder och kör på. Det är så jävla sjuuukt! Jag är själv där liksom. Jag är själv inne i samma veva.

MEN, det börjar gå för långt, alldeles för långt. Det finns nog fan INGEN som lever ett liv utan problem.

Sedan är det såklart superbra att sociala medier finns! Det hjälper så otroligt många människor med olika saker genom diverse poddar, bloggar, youtube osv. Jag och Linus hade aldrig lyckats renovera hela lägenheten utan youtube till exempel!

Lagom är bäst i många fall. Men just hela grejen kring perfektion och hur man ska vara på ett speciellt sätt för att passa in i normen. Det är så knäppt. Och jag blir så ledsen ibland. För om man tittar på hur det är nu, hur kommer det vara om tio år? Hur gör ni med era barn? Får de ha Instagram och Facebook? Hur håller ni koll? Jag själv skulle vara så jävla nojig om jag vore förälder.

Jag tycker att man alltid ska tänka på vad man lägger upp, och hur andra människor ser på det. Ellen Bergström sa en sjukt bra grej, och det var nåt med att du ska kunna stå framför en klass med 11 och 12-åringar och berätta VARFÖR du la ut en viss bild. Du ska alltså kunna svara på varför du la ut den där bilden där du står med pussmun framför din spegel en lördagskväll och trycker upp tuttarna till hakan. Och är det så att det var för att du tycker att du är sjukt snygg på bilden och vill dela det med folk. Kör hårt! Men du måste kunna stå för det. Och berätta att så är fallet. Så sjukt bra tankeställare där!

Förlåt om jag svamlar.. Men ibland tycker jag att vi bör lägga ifrån oss våra telefoner en stund, äta maten medan den fortfarande är varm, och prata med varandra istället. Jag tycker sociala medier börjar gå lite för långt faktiskt..

Kan vi inte börja visa upp vilka vi egentligen är istället? Har man en skitdag, ska man kunna skriva det utan att folk kallar en för ”jävla gnällspik” Eller ”hen vill bara ha uppmärksamhet”.

Dela gärna era ord.

Kärlek i massor <3

Tack Linda för att vi fick publicera din grymma text. Ni hittar inlägget i sin helhet här!