in

Läsarstory: ”Min högsta önskan var att kunna äta igen”


Lina Ohlsén tog minst sagt sin kropp för givet och som många andra experimenterade hon som 17-åring med bantning för att gå ner i vikt. Tills en dag när hon plötsligt inte kunde äta längre för att kroppen sa ifrån. Då fick hon en annan syn på mat, aptit och på sin kropp. Läs hennes story här! Mer


”Jag har alltid älskat mat. Något som kanske synts på mig. Inte att jag varit stor, men att jag alltid haft god aptit. Men som många andra tonåringar såpendlade jag en del mellan att tycka om min kropp, och att fullkomligt hata den. Pendlade mellan att banta och att vara nöjd med min kropp som den var.

Sådär höll jag på i perioder tills jag fyllde 17 år och plötsligt började få väldigt ont i magen. Det kändes surt, irriterat, och jag började plötsligt spy på morgnarna. Efter ett tag sökte jag vård hos läkare, som först inte såg något fel. De gav mig tips på måltider och dieter för att försöka få igång magen, men det gick inte. Jag fick helt plötsligt inte i mig mat, för det gjorde för ont.

Efter att ha haft det så här i ungefär ett halvår så började jag märka tydliga förändringar på min kropp. Man började se nyckelbenen allt mer, jag hade blivit blekare och även tappat en del hår. Det är sådant man lätt kan dölja med extensions i håret, smink, och kläder. Så jag kanske inte visade det utåt, men inombords värkte det.

[adSpace placement=”auto”]

Jag minns särskilt tydligt en morgon då jag satt i köket med min pappa och som vanligt hade försökt få i mig frukost, men utan resultat. Jag var 170 centimeter lång och vägde ungefär 49 kilo, jag brukade annars väga mellan 56 och 57 kilo. Jag hade en klump  av gråt i halsen och jag minns att jag sa till honom ”Min högsta önskan just nu är att kunna äta igen”. Jag var livrädd.

Jag såg mig själv i spegeln och visst – jag var smal, men jag tyckte verkligen inte om det jag såg. För det var ju inte jag längre. Jag minns att jag tänkte ”Nu har jag nått min målvikt” och ”Jag ville ju bli så här smal?” Men åh, så jag hatade det, för jag kände mig inte vacker. Inte för att jag var smalare, för alla kroppstyper är verkligen vackra på sitt sätt, utan för att det skrämde mig att jag inte kände igen mig själv i spegeln.

[adSpace placement=”auto”]

något som chockade mig under den här perioden var hur lätt folk hade för att kommentera min kropp. Jag undrar om det hade varit samma sak om jag gått upp i vikt istället? Nu när man plötsligt var mycket smalare så hade folk inga problem med att kläcka ur sig ”Men OJ vad du ser ut!” eller ”Gud vad smal du är! Ska du inte äta lite?”. Jag fick också höra ”Ta lite godis, det behöver väl du?” Jag minns en tjejkompis som sa till mig ”Herregud vad smal du är! Det ser ju inte friskt ut”

Efter att verkligen kämpat mig till det, så fick jag äntligen gå på undersökningar på sjukhuset. Läkare konstaterade till sist att jag hade sjukdomen IBS, men också ett brock på magmunnen. Det var som orsakade smärtan när jag åt. Jag fick medicin, och började bli bättre, och det bästa av allt; jag kunde sakta men säkert börja äta igen.

Jag kan fortfarande ha ont ibland men jag passar på att äta hela tiden. Det finns inte i huvudet att försöka banta eller sluta äta, för jag tittar ofta tillbaka på stunden då jag sa till pappa att allt jag önskade var att få kunna äta. För man tar det för givet, mat och aptit. Man antar att man alltid ska vara frisk, och ser det som en självklarhet att kunna få i sig näring. Det gör att man vågar experimentera med kroppen, kanske banta, försöka passa in i något ideal. Men när man väl står där och gråter av smärta och känner att kroppen bryts ner på grund av näringsbrist, då är det inte så kul längre.

Ta hand om din kropp, och ta den inte för givet. Det gjorde jag, och det ångrar jag.”