in

Läsarstory: ”I mars lärde jag mig gå för tredje gången i mitt liv”

För Veckorevyns gästskribent Jessica Forsell fick uttrycket ”man vet inte vad man har för än man förlorar det” en helt ny innebörd när hon en natt ramlade ihop nedanför sängen och benen sluta lyda henne. Läs hennes gripande historia och viktiga budskap.

Mer

”Man vet inte vad man har för än man förlorar det”. Jag vet inte hur många gånger jag hört det uttrycket. Jag har själv sagt orden ett flertal gånger, ofta i samband med att relationer tagit slut och det är även det jag oftast förknippat det med. Uttrycket fick en helt ny innebörd för mig i höstas, när jag plötsligt blev förlamad från midjan och ner. Jag låg inlagd på neurologen i närmare två månader och jag minns hur jag låg där i sjukhussängen och tänkte just ”man vet inte vad man har för än man förlorar det.”

Jag gav snabbt mitt eget tankesätt en kontring, ”man vet precis vad man har, men man tror aldrig att man ska förlora det.” Visst slår det en i ansiktet, man vill inte inse att man tar saker för givet, men hur man än ser på saken, så är det det man gör.

Min kropp har jag haft problem med hur länge som helst. Jag har så länge jag kan minnas haft problem med värk, jag har vart stel och leder har liksom dragit ihop sig. Det har hänt ett fler tal gånger när jag haft feber, att jag blivit förlamad just i benen. Något som alltid blivit bra igen så fort febern lagt sig, men kvar fanns ju alltid frågan, vad är det som händer med mig?

Det har blivit många läkarbesök och för det mesta har jag blivit skickad fram och tillbaka mellan reumatologen och neurologen. Och alla tusentals besök på vårdcentralen, där jag tjatat mig till remisser, ska vi ens prata om.

2012 fick jag upp hoppet, neurologen tog mig på allvar och misstänkte Borrelia och MS. Trots att det är sjukdomar jag givetvis inte ville ha, fick jag ändå förhoppningar, bara de hittade felet så kunde jag ju få hjälp. Jag gjorde både ryggmärgsprov och magnetröntgen, men som alla andra prover, såg även de bra ut. Så vad var det egentligen som krånglade?

Smärtan gick i perioder, och till och från kunde jag känna mig helt okej. Men så i höstas, en natt när jag låg vaken på grund av min värk och skulle resa mig för att hämta en värktablett, så gav benen upp. De vek sig under mig, rörelseförmågan svek och jag blev liggande på golvet. Jag fick panik av att ligga där och inte kunna röra mig, men första tanken var givetvis att jag behövde åka in till sjukhuset. Problemet var att jag kunde inte ringa någon då min telefon låg på andra sidan sängen. Efter ett par timmar lyckades jag ta mig upp igen och faktiskt också somna till slut. Dagen efter fungerade benen någorlunda, men jag var tvungen att tänka efter ”Hur flyttar jag benen nu igen?” Dom vek sig och jag ramlade flera gånger, men jag tyckte det var onödigt att åka in när läkarna ändå aldrig hittade felet. Till slut blev det ohållbart, jag fick åka in till akuten och när jag kom fram hade jag ingen känsel i benen och rörelseförmågan var noll.

Jag blev inlagd och den närmaste tiden var ett helvete. Jag var så rädd. Jag hade ju ingen aning om ifall jag någonsin skulle kunna gå igen. Minns att jag kände paniken över hur jag skulle göra med min lägenhet som är på tredje våningen utan hiss. Det var mycket jag var tvungen att tänka på, samtidigt som oron över vad som faktiskt var fel var värre.

Så till sist fick reda på att jag har något som heter ”Dissociativ Ben Pares” samt, ”Funktionell Ben Pares”. De går under något som heter funktionella symptom, och man kan reagera på många olika sätt och av många olika anledningar. I mitt fall är det oklart vad själva orsaken är, men lättast förklarat är att hjärnan helt enkelt slutar skicka ut signaler till olika kroppsdelar och därför finns det ingen reaktion, i mitt fall, benen.

Efter många långa veckor med rullstol kom känseln tillbaka, strax efter det kunde jag vicka på tårna, och jag kan lova er att jag aldrig hade trott att jag skulle gråta av lycka för att jag kunde vicka på mina tår! Jag började stå upp med hjälp av ett gåbord, för att sedan kunna ta steg och ja, till slut kunde jag gå helt normalt igen. Jag har behövt läggas i på sjukhus igen efter den där gången, men på samma sätt har jag återhämtat mig och nu i mars lärde jag mig att gå för tredje gången i mitt liv!

Tanken med den här texten var just insikten jag fick när jag ifrågasatte uttrycket ”man vet inte vad man har förrän man förlorat det”. Att försöka att inte ta saker för givet och göra saker för att man faktiskt kan, att passa på. Eftersom jag kan få bakslag igen, så försöker jag leva i nuet så mycket jag bara kan. Just nu kan jag gå och ordna med mina vardagssaker. Och jag lovar er, att efter att jag slutade ta sådana här saker för givet så uppskattar jag de tusen gånger mer.

När jag inte har för ont kan jag gå på stan och kolla i affärer, och jag kan gå ut och festa och dansa med vänner om jag vill, och det gör jag – för att jag kan.

Så, när du går hem från jobbet eller skolan idag, se ner på din kropp. Tacka dig själv för att du finns och fungerar och dansa en extra dans för mig i helgen är du snäll – för att DU kan.”

 

Psst! Har du en hemlig dröm om att bli krönikör eller skribent eller vill du kanske bara skriva av dig om något? Då tycker jag att du ska ta chansen att bli en av Veckorevyns gästskribenter. Då får du dina texter publicerade på en sajt med en halv miljon läsare i veckan! Skicka in din text (eller flera om du har) till oss på [email protected].