in

Thomas Stenström: ”Jag ser mig som en underdog – även när jag spelar på slutsålda konserter”

thomas stenström
Petter ”Petorovsky” Eriksson


Den 10 maj släppte Thomas Stenström sin EP Uddevalla Dreamer, del 1. En vecka senare rev han av en fantastisk konsert på Gröna Lund, och nu åker han ut på turné som sträcker sig över hela Sverige. Innan allt mayhem drog igång passade Soraya Bay på att träffa honom för att prata om allt mellan himmel och jord – från första fyllan och pretention till hans ungdom som slagskämpe. Välkomna till andra delen av Artisterna av Runda Bordet på Wollmars! Mer


Precis innan jag kom hit så passade jag på att läsa igenom alla dina låttexter. I Bam Bam så går texten “Kontanter på fickan, och vi äger hela stan”, eller hur?

– Ja, det är det, det låter rätt.

Jag har hela tiden trott att du sjungit “Kom tanter på fiken, och vi äger hela stan”. Det låter så somrigt, tanter som kommer ut på fiken och tar över stan. Jag blev så besviken när det inte var så.

– Hahahah, jamen, det blev jag också nu! Att jag inte kom på det… Tyvärr. Det hade varit väldigt mycket bättre. Jag kanske ska börja skicka låtarna till dig innan jag spelar in dem?

JA! Så får jag säga precis hur det ska låta för att maxa känslorna.

– Ja, nej, “kontanter på fickan”… Det var den raden jag ville ändra i slutet för jag kände mig lite töntig när jag sjöng den, det är då man ska våga ha kvar det. Det är det folk kommer ihåg. Om man känner sig skitkonstig när man sjunger en rad så är det oftast en keeper.

Vad betyder “bam bam”? Har du hittat på det?

– Det är som ett uttryck för att allt är skit på något sätt. Jag och mina kompisar har hittat på det. Jag tänker att det är när man mår jättedåligt och är väldigt dålig på saker och ting men man känner sig jävligt tuff ändå. Just för den kvällen i alla fall. Man äger sin misär. Det är det jag försöker sträva efter hela tiden i min musik, jag älskar när alla förlikar sig med att det inte kommer bli så fett som alla tror att saker och ting ska bli hela tiden. I livet i stort har jag en sån känsla, det är väldigt deppigt. Men jag är inte deprimerad så ofta längre för jag har gett upp! Jag finner så sjukt mycket glädje i det. Jag har släppt att ha dåligt samvete och sånt.

Dåligt samvete är en bra grej, väl? Men skam kanske är en bra grej att släppa?

– Ja! Skam och jante. Sånt har jag levt väldigt mycket efter. Det är väl det alla låtar på EP:n handlar om, att släppa sånt. Speciellt Bam Bam – ett gäng losers som känner sig jävligt coola.

Har du varit en väldigt jantig person?

– Ja, det skulle jag verkligen säga. Jag växte upp i ett samhälle som var väldigt präglat av det. Arbetarklassamhällen där alla mina kompisars föräldrar bara gjorde samma sak hela livet. Det var väldigt svårt att föreställa sig att man skulle bryta sig ur det. Jag växte upp i att det fanns en viss realism i hur svårt det är att lyckas. Det är tråkigt, men samtidigt har det gett en revanschkänsla som jag har hela tiden. Till och med när vi spelar på utsålda konserter kan jag ha en stark underdogkänsla och vara arg på saker.

Var du en underdog i Uddevalla?

– Jag var nog en topdog i vissa sammanhang och underdog i andra. Topdog? Vad fan är det för jävla ord? Nej men, jag hade en helt annan bild av mig själv än vad andra hade. De påstår att jag var tuffa killen som spelade fotboll, och så tänkte inte jag om mig själv alls. Men jag var väldigt medveten om att jag var uppvuxen i en liten stad där man såg stora skillnader. Man gick inte i en rik skola eller en fattig skola, utan alla var blandade. Det var väldigt tydligt vilka som kunde åka utomlands, till exempel.

Kunde du det?

– Nä, det kunde jag inte. Det kunde jag verkligen inte göra. Jag var väldigt medveten om att det fanns en större värld som jag undrade mycket över. Typ Stockholm… hur är det där borta? Det skapar ju en väldig underdog-känsla. Så fort någon frågade vad jag skulle göra när jag blev stor svarade jag “Jag ska flytta härifrån!” Jag flyttade dagen efter studenten. Till Tranås, hahaha.

Av alla ställen?

– Ja, så himla dumt.

Det ligger ju mycket personlighet i det valet i alla fall.

– Ja, det var mina polare som började på någon “musikutbildning”. Otroligt mycket citationstecken runt det. Så vi drog dit och hängde och spelade musik. Men det var ju mindre där än det var i Uddevalla, så det var ju jävligt konstigt tänkt.

Tranås var inte så jävla poppin’ med andra ord?

– Nehej du, Tranås är en riktig pisstad. Det blev slagsmål i Tranås JÄMT. Det är en grej jag tänkte på när jag flyttade till Stockholm, det är så sjukt att det aldrig är slagsmål på krogen? Det var standard i Uddevalla, minst fyra gånger på en kväll så var det kaos, vilken krog man än gick på.

Men när flyttade du till Stockholm då?

– Sju år sen. Jag flyttade hit när jag skulle skaffa skivkontrakt och förverkliga mina drömmar. Stockholm är som en annan planet jämfört med Uddevalla och Tranås. Det känns som om jag går till nya ställen varje dag. Nej, det är inte sant, men kanske varje helg? Nej, okej, det är inte heller sant.

Jag är uppvuxen här och det känns som om jag rört mig på exakt samma ställen i 24 år.

– Det gör nog jag också. Men jag har ändå den här sjukt storögda, förvånade känslan. Du skulle lätt kunna visa mig ett ställe häromkring som jag inte varit på. En annan skillnad är att folk i Stockholm har så jävla mycket grejer för sig. I en mindre stad gör man oftast bara en och samma sak. Du träffar ju inte någon i Uddevalla som säger att de jobbar med musik och är artist, det skulle aldrig hända. Här är ju folk journalister och musiker och allt möjligt.

Ja, jag är DJ, musikredaktör, och jobbar på PR-byrån AWB. Du känner säkert min kollega Hanna-Hedda, hon känner alla.

– Japp, vi har mailat lite. Bra namn!

Hon har hittat på det själv! Så jävla smart, ett riktigt bra PR-namn. Soraya Bay är också rätt bra, det är ett namn man kommer ihåg.

– Thomas Stenström är fan inte det. Thomas Stenström har en rörfirma. Han är ju elektriker eller nått. Det var ett skämt ett tag att jag skulle ta ett annat efternamn, jag är så jävla glad att jag inte gjorde det. Jag försökte komma på något som typ… Orup, hahaha. Men man känner sig så jävla löjlig.

Min pappa har tagit det där med namnbyte väldigt långt. Han heter Hassan, är från Saudi och har bott här sen 70-talet. Sen när jag och min lillebror föddes på 90-talet så bestämde han att vi behövde bli mer integrerade i det svenska samhället. Varför vet jag inte. Men han gick till Skatteverket en dag och ändrade min lillebrors efternamn till Hassanson.

– Hahahahahaha.

Han tyckte att namn som Andersson är det svenskaste som finns. Och att då Hassanson skulle vara minst lika svenskt.

– Hahaha, det är ju PERFEKT. Heter han det din brorsa?

Aa. Mustafa Hassanson Bay.

– Det är ju helt otroligt det här. Hur kan du INTE ha tagit detta namn? Det är ju magiskt?

Det är så osvenskt det kan bli. Ett riktigt bakslag i tankegången hos pappa känner jag. Vill du berätta om din första fylla?

– Nu får vi hoppas att mamma inte läser för jag var nog 12, tror jag.

Oj, vad tidigt?

– Så är det vettu, på landet! Jag blev medbjuden till en kusin som skulle ha fest på en bygdegård. De hade lyckats sno ihop små Jäger-shots och jag var nog tre år yngre än dem, vilket är lite sjukt såhär i efterhand. De var 15-16 bast och hade med sig en 12-åring. De hällde i mig massa sprit och så spydde jag på dansgolvet.

”Jag var arg på allt – och hamnade mycket i slagsmål”

Vad är det dummaste du har gjort? Det känns som om du har gjort mycket dumheter.

– Gud ja. Jag ser mig inte som en bråkig kille men jag fick väldigt mycket stryk mellan att jag var 17 och 23 år. Jag hamnade i mycket slagsmål. Just då tänkte jag att det inte var mitt fel överhuvudtaget, men i efterhand vet jag ju att jag hade kunnat undvika det mesta. Jag hade en period då jag letade upp den mest hotfullas killen i rummet och sa “Du ska fan inte stå där och vara hotfull”, men det kanske var så att jag också var rätt hotfull.

Ja, det låter ju lite så.

– Jag var väl arg. Väldigt, väldigt arg på allt. Jag hamnade i slagsmål och så fick mina kompisar också stryk bara för att jag inte kunde kolla åt ett annat håll. Jag kunde inte släppa om någon stirrade på mig. När det hände visste alla att det skulle smälla. Jag drog till mig den sortens stök. Det var ju bara onödigt, skitonödigt.

Kan du berätta mer om Lisa som dumpade dig inför hela femman i mellanstadiet?

– Ja, det kan jag, det kan jag verkligen göra! Lisa var… oåtkomlig. Hon var tjejen. Hon var drömmen. Alla tjejer och alla killar ville vara Lisa. Ville ha eller va Lisa. På nått jävla vänster så fick jag henne. Trodde jag.

Har du någon fyllehistoria som varit väldigt skämmig i stunden men som blivit en rolig historia i efterhand?

– Det som kommer upp direkt är när jag och några vänner hade varit på Popaganda. Vi hade någon egen efterfest eftersom alla krogar var stängda, och då bestämde vi oss för att gå upp i en av de där byggkranarna i Hammarby Sjöstad. Vi var skitfulla och tyckte det var en asbra idé. Vi snubblade runt och somnade på olika delar. Ingen reflekterade en sekund på vad som kunde hända. Dagen efter så kände alla bara… “Jag vet, jag vet, jag vet, det är sån dödsångest just nu, prata inte med mig.” Jag hade liksom skrattat när någon tappade taget. Äeh, dödsångest. Hahaha. Kranfest.

Min senaste är nog… Jag dricker inte alkohol längre, det har jag inte gjort på över ett år, Men det var på Way Out West i höstas, första kvällen, efterfest på Lounges. Jag ser alla mina vänner stå på scenen uppe i Lemon Bar och det var skitmycket folk på dansgolvet. Jag var jävligt hype så jag tog mig igenom alla, gick upp på scenen och hälsade på mina vänner. De verkade inte så glada över att se mig så jag gick över scenen och hälsade på mina vänner på andra sidan som inte heller verkade så glada att se mig. Då tänkte jag att fan, jag går över till andra sidan igen. Då tog Bianca Ingrosso tag i mig och sa “Du får gå runt bakom DJ-båset.” Då tittade jag ut på scenen och såg att Amanda Winberg stod och hade konsert, och jag hade crashat hennes framträdande.

– OJ! Det är fan… Du gick liksom över scenen?!

Ja. Rakt över scenen. Fyfan, jag skämdes så mycket. Jag skäms egentligen aldrig. Och alla visste ju att jag inte dricker alkohol så jag kunde inte ens skylla på fylla.

– Du fattade inte att någon stod och sjöng där? Hahahaha.

Nej, inte alls. Jag var helt väck, bevisligen. Men du, du har sagt att du gillar pretention. Vad är det mest pretentiösa med dig? Din mod-frisyr kanske?

Ja, den är pretto. Det är min tonårsfrilla bara, jag ville gå tillbaka till the roots. Också en enkel frilla, långt hår är bara jobbigt.

Så den är inte Felix Sandman-inspirerad?

– Eh… vem är det?

Vet du inte det? Han som är med i Störst av allt?

– Jaha! Den här Netflix-serien?

Han som var med i The FO&O?

– Hehe, alltså jag vet inte vilka The FO&O är… Jaha, jomen vänta, han som spelar det här svinet?

Ja! Ni har ju likadan frisyr!

– Haha, han var inte min inspiration, nej. Men jag tycker att många av mina låtar är pretentiösa. Jag har gjort en grej av det, jag vill att det ska kännas pretentiöst. När jag var liten var jag en drömmare, vilket tydligen är pretentiöst, men drömmare är ju det finaste du kan vara. Jag gillar när folk är allvarliga med sin grej. Att ta saker på allvar är bara så jävla fett. Jag älskar att ta saker på allvar. Det här är inte på skoj, det är inte på låtsas, det är livsviktigt. Den här spelningen, eller den här låten. Så känns det ofta för mig. Om du gör det för din egen skull så är det det coolaste som finns. Men om det är pose… det är skillnad på pose och pretentiös.

Jag har nog alltid likställt posers och pretention.

– Där särskiljer jag lite. Jag vet ju att det är det folk menar, men fan, för mig är det så jävla vackert att vara det. Att någon drömmer om att göra den här grejen och tycker att de kommer vara ballast, att det kommer bli så jävla fett, DET är pretentiöst för mig. Inte att välja någonting för att någon annan ska tycka om det, som definitionen av pretentiös är för många.

Jag tycker pretention har fått ett bad rep.

– Jag kan hålla fett pretentiösa pepptalks innan vi ska gigga. Jag brukar samla alla i en ring och säga “Förstår ni att alla här har kommit hit nu för att kolla på att vi ska spela? Fattar ni det? Ta inte det för givet nu. Förstå det!” Om man vågar tänka den tanken så är det ju hur coolt som helst. Att någon valt att tillbringa sin fredagkväll med att kolla på det vi har gjort. Betalar pengar för det, står där, har med sina kompisar. Det är ju det coolaste som finns. Jag älskar den inställningen till saker och ting. Att man inte försöker spela tuff och lalla bort det. Typ, “Nu har vi sålt slut Pustervik, det har varit slutsålt i en månad så nu går vi upp, gör vår grej och sen super vi.” NEJ, det gör vi INTE! Nu laddar vi hela dagen och så pratar vi om vad Pustervik har varit för oss. Om när vi spelade där när det inte var utsålt och hur jävla långt vi kommit.

”Jag försätter mig i olyckliga känslor”

Du pratar så mycket om domedagskänslor och att allt är skit. Vad är det som är skit?

– Så fort det kommer något bra kommer något som är kefft. Det blir aldrig peak. Jag har alltid försökt jaga den där peaken men det är ju bara att acceptera att det blir skit. Till exempel, min bästa kompis är min lillebror och i somras skulle vi dra ut på en fet semester och vi var sjukt taggade. Då brann hans hus ner precis innan.

Vänta… va?

– Det är ett bra exempel.

Men gud…

Om det går skitbra med med musiken eller något annat, så händer nått. Jag har alltid varit irriterad på det och ba “Fan, kan det inte bara få vara fett?!”. Men jag har hittat lösningen på det, och det är att ha domedagskänsla istället. Framförallt att skriva musik om det. Att det antagligen kommer skita sig, och det gör fan inte så mycket.

När jag var 15 hittade jag på en teori som jag kallade för balansteorin…

– Fan vad jag önskar att jag träffade dig när du var 15! Du verkar ha varit jävligt clever asså!

Hahaha, det vet jag verkligen inte. Den gick i alla fall ut på att om något bra händer så måste någonting dåligt, som ligger på samma nivå, hända för att balansera upp det. Och vice versa.

– Håller med. Helt. Exakt så är det. När jag har varit deprimerad så har jag alltid varit så himla rädd för den känslan. Så det här har blivit ett försök att försvara sig emot den här grejen. Det funkar väldigt bra. Man blir inte så jävla rädd när det händer något dåligt, det får bara hända. Jag har bara följt situationerna som hänt och då är det lättare att hålla sig stadig i det som kommer mot en.

Jag kan känna att jag blir beroende av vissa känslor. Jag är jätteberoende av olycklig kärlek. Det är helt fantastiskt. Eller nej, man mår ju skit, men jag blir lite beroende av den känslan när jag är i den. Har du någon sån känsla?

– Ja, ja verkligen. Det är den här totala deppen, att vara riktigt nere på botten och lösa det genom att skriva en låt. Det är min stora grej som jag hatar men också jagar. Jag försätter mig i sådana situationer ibland, har jag märkt. Olyckliga känslor. Inte olyckligt kär och så, men meningslöshet och desperation. Det är då jag skriver musik. Jag kan inte skriva en låt till mig själv, som jag ska sjunga och stå för, om jag inte är försatt i en jättestark känsla just i den stunden. Jag är livrädd för att det ska försvinna. Man proklamerar ändå till folk att det man sjunger är viktigt att lyssna på, då måste det vara äkta. När jag hade släppt min första skiva var jag rädd för att jag skulle tappa det. Jag tänkte mycket på om jag ens kunde skriva låtar om jag var glad. Jag är superberoende av den där desperationskänslan.

Jag håller med om det där. För ungefär ett år sen var jag otroligt olyckligt förälskad. Jag har alltid skrivit mycket, men aldrig poesi. Men mitt i det värsta så skrev jag under en helg 120 dikter. Så skickade jag in det till några förlag och flera gillade det verkligen men tyckte inte det var riktigt där än. Så de bad mig att skriva mer, men förlag svarar liksom två månader senare och då mådde jag ju bra igen. Då fick jag total panik och isolerade mig hemma. Satte på riktigt deppig svensk indie och försökte grotta ner mig i det känsloläget för att ens kunna skriva.

– Så var det för mig förut, att jag var tvungen att vara i det hela tiden för att kunna skriva. Nu kan jag skriva en deppig låt när jag mår skit men ändå fortsätta jobba med den under ett år utan att behöva försätta mig i det känsloläget för att det ska bli bra. Så jag tror man kan lära sig den grejen, jag hoppas det i alla fall. Men det där borde du ju släppa exakt som du sa det nu! Du får inte ändra ett ord. Det här var en olycklig kärlek, det var en helg, världen vändes upp och ner men det här var det som kom. Kanske på VeckoRevyn?

Läs del 1 av Artisterna av Runda bordet på Wollmars: Nadja Evelina