Augustine: ”Hela livet har jag varit ganska oärlig, eller konflikträdd”

I februari small det plötsligt till i indievärlden när Augustine släppte sin hyllade debutsingel Luzon. Kort därefter kom uppföljaren A Scent of Lily som, tillsammans med debutsingeln, redan gått varm på radio. Den 12 juni gör han sitt första liveframträdande på Lydmar i Stockholm och några dagar senare, den 14 juni, släppts debut-EP:n Wishful Thinking. VeckoRevyns musikredaktör Soraya Bay satte sig ner med det 22-åriga stjärnskottet för att under några öl diskutera social fobi, The National och fylletatueringar. Välkomna till den tredje delen av Artisterna av Runda Bordet på Wollmars.

Hur mår du? Hur är läget?

– Jag mår bra! Läget är bra. Lite smått stressad, jag missade första tuben så jag trodde jag skulle bli sen. Men jag hann!

Du var till och med före mig! Du hann med råge.

– Haha, juste. Jag gick fort.

Vad har du gjort idag?

– Jag har varit i studion, faktiskt. Vi har jobbat med live-setet.

Du spelar på Lydman den 12 juni, va? Då ska jag vara där. Längst fram.

– Ja! Vad roligt! Det är första giget för året. Jag är lite nervös, så vi har gått igenom hur vi ska lägga upp allt.

Har du något dagsjobb eller hänger du liksom i studion om dagarna?

– Jag har precis slutat på Coop i Midsommarkransen, där jobbade jag typ ett år. Jag slutade för två veckor sen.

Gud vad skönt! Vad frigörande!

– Det känns väldigt konstigt faktiskt. Så nu går hela sparbössan till att satsa på det här.

Jag gillar alltid att fråga om dagsjobb för jag brukar höra att man inte tjänar så bra på att vara artist i Sverige, speciellt när man precis startar. Och ändå är det inte så många som har dagsjobb? Men när de har det, eller har haft, så brukar det alltid vara Coop.

– Det är bäst! Det är kanske de flexibla tiderna. På Coop i Midsommarkransen är vi fyra stycken som kommer från samma musikskola, Musikmakarna i Örnsköldsvik, så alla yngre som jobbar där vill ju jobba med musik.

När gick du ut Musikmakarna?

– Ett år sen.

Hur gammal är du?

– 22.

Då är du 96:a?

– Precis. Snyggt! Hur gammal är du?

94:a, så jag fyller 25 om en månad. Det är ångest.

– Grattis i förskott! Varför är det ångest?

Det var mer ångest förut, för man har ju en idé kring var man ska ligga i livet när man når de här milstolparna – 18, 25, 30, 40, och så vidare. Inför 25 så är väl idén att man ska ha trygg bostad, fast anställning och allt det där. Vara VUXEN. Och nu senaste månaden så har jag allt det där, så ångesten börjar släppa lite. Men det känns fortfarande konstigt måste jag säga.

– Löste sig allt samtidigt?

Typ! Livet är konstigt på det sättet. Känner du att du har ditt liv ordnat just nu?

– Hm… jag vet inte. Lite, kanske? Vissa saker är så himla roliga, på många sätt är detta året det bästa året i mitt liv. Men man missar också lite andra saker, typ CSN-betalningen har jag ju missat sådär. Pengafrågor. Relationer med vänner har blivit annorlunda. Det här med musiken tar mycket tid nu. Jag har hållit på med EP:n i lite mer än ett år, men nu är det mer intensivt än det har varit innan. Sen i februari när jag släppte Luzon har det varit mycket.

Jag minns när jag lyssnade på Luzon första gången. Någon av mina vänner hade lagt upp på sin Insta story att någon sagt att han liknade dig. Då frågade jag vem den här killen som liknade honom var och han berättade att det var en artist som var jätteduktig. Så då blev jag nyfiken och tänkte lyssna in mig. Jag blev så chockad över att du bara hade en låt på Spotify, i mitt huvud så lät Luzon som en singel från en stor indieartist bosatt i Storbritannien. Sen fick jag ju veta att du är en ung kille från Göteborg, liksom? Det gick inte ihop i mitt huvud. Hur kom du på artistnamnet Augustine?

– Det kommer från en låt som heter Augustine med Blood Orange. Det finns en musikvideo till den som startade igång alla tankar om hur mitt visuella skulle kunna vara. Jag och Rassmus, som är typ andra hälften av Augustine och proddar alla låtar, printscreenade bilder från den musikvideon och började testa olika typsnitt till hur våra visuals skulle vara. Då kändes Augustine väldigt naturligt.

– I början ville jag att det här skulle vara mer än bara en artist, mer som ett projekt, så jag ville att det skulle heta The Augustine. Men då sa Rassmus att det lät lite som The Rasmus, kommer du ihåg dem?

Hahaha, ja! Det där finska rockbandet?

– Precis, de gjorde den här “I’ll be watching, I’ll be waiting, in the shadows”. Så då blev det bara Augustine.

Nu har du nämnt Blood Orange som en inspiration, men jag har ju något jag kallar för min heliga treenighet. Det är mina tre band eller artister som för alltid kommer vara mina favoriter, även om det är de jag inte lyssnar mest på hela tiden. Det är då Arctic Monkeys, The National…

– ÅH! Fyfan va fett!

The National är allt. Sista är Cashmere Cat.

– Jaha! Oj, det var lite otippat, den sista. Han är norsk, eller hur?

Precis.

– Vad kul med The National. Om jag skulle ha en helig treenighet skulle The National också varit med där. De är en stor textinspiration. Sjukt fina texter.

Det bästa jag vet är musik som får en att må dåligt.

– Exakt! Som får en att bara vilja gå in och grotta sig i deppen.

Vilka är dina andra två?

– Jag tänker nog att det skulle vara Foster the People.

Jag var på deras konsert när de var här i Stockholm för skitlänge sen. När de spelade på Debaser för en massa år sen stod jag längst fram, och sångaren verkade ha riktat in sig på mig för flera gånger kom han centimeter från mitt ansikte och bara skrek. Det var skitläskigt, han har en enorm mun.

– Hahahah, det har han verkligen!

Traumatiserande.

– Han frontmannen har jag haft en bild på i mitt pojkrum. Jag var lite obsessed av honom och hans stora mun.

När jag tänker efter… era sätt att sjunga är rätt lika?

– Det är det! Snyggt att du fångade upp det. Jag har försökt efterhärma honom lite, den här falsetten och det. Det är också på grund av dem som jag började skriva musik. Helena Beat är min favoritlåt, den är fantastisk. Den är så perfekt i att vara indie men ändå supertydlig pop också.

Vem blir den tredje?

– Jag lyssnar väldigt mycket på Ben Howard också.

Aah, honom lyssnade jag också väldigt mycket på i samma sväng som Foster the People. Du vet när man var 15-16 och började leta sig ut från Kent.

– Ja, det var exakt så det var. Och även hans texter är väldigt fina.

Black Flies, typ.

– Ja! Den är så bra. Också superdepp. Det är så mörkt! Haha.

Vänta, vänta en sekund nu. Jag kom på en grej, jag kan ha helt fel för jag har inte lyssnat på Foster the People på så länge men Luzon låter rätt mycket som deras låt Waste.

– Oj… det är ju helt sant. Det gör den ju. Verkligen. Det har jag inte tänkt på själv. Det här lätta beatet, det svävande, lite synthar, lite falsett med deppig text. Den kanske har legat i bakhuvudet i alla dessa år. Hur jag fastnade för The National är lite kul! Jag var och målade min… vad blir det när man är morfars bror? Vad blir den titeln?

… morfars bror? Morfars bror, kanske? Amerikanarna har säkert ett ord för det. Men vad det skulle vara vet jag inte.

– Vi släpper det. Jag målade min morfars brors hus under två somrar och lyssnade igenom deras album Trouble Will Find Me, som är helt fantastiskt. Så jag stod där i solen och målade till världens deppigaste musik.

Det är det finaste som finns.

– Det ger ett sånt lugn.

Känner du att du skapar som bäst när du mår som sämst?

– Ja. Verkligen.

En musikerklassiker.

– Typ, när man är bakfull. Att skjutsa in all den ångesten i en låt känns oftast bra. Allting låter också lite bättre när man har bakisångest, tycker jag. Typ en deppig låt blir extra stark dagen efter. Eller?

Jag har ingen aning, jag har inte varit bakis på så länge. Jag minns inte hur det är att vara bakis.

– Det låter ju väldigt skönt.

Kan du lätt fastna i den känslan?

– Jag dyker väldigt lätt in i ångest. Allting man gör övertänker jag. När folk skriver grattis på Facebook så vågar jag inte ens svara ”tack” till folk. Jag är rädd att någon annan ska se det, någon som jag inte svarat, och att den ska bli ledsen. Mycket sånt fastnar jag i. Man tror att alla tänker på allt man gör. Mycket social fobi, det har jag haft ett tag. Åka tunnelbana, bara det är jobbigt för man tror att alla stirrar på en. Paranoia kanske det är?

Hur länge har du känt att du haft social fobi och ångest?

– Jag vet inte, men det känns som om det blivit ännu starkare sen jag flyttade hit. Speciellt när man flyttar från Örnsköldsvik där det inte finns så mycket människor alls, till den här storstan och man plötsligt känner sig väldigt liten. Jag tror inte det är så starkt, bara att jag tänker på det väldigt mycket. Men det är också väldigt kul med hela artistprojektet, att jag gick lite från att inte göra ett väsen av mig på sociala medier och så, till att synas och lägga upp bilder på mig själv var tredje dag.

Blir du tillsagd att göra det?

– Jamen, lite, haha. Jag tror det ger mer för ett projekt att synas, men det är inte lätt, än. Det känns som om man är i folks ansikten och det är svårt att vara sig själv. Det har blivit en omställning men det är väldigt kul, jag känner att det är bra att ta tag i det. På många sätt mår jag bättre av allt det här.

Du har gett dig in i en väldigt exponerande bransch, och enligt mina kalkyleringar kommer du bli väldigt stor, vilket kommer leda till att folk kommer tänka på dig på tunnelbanan och kommer vilja se mer av dig. Känner du någon stress inför det?

– Jag tror det är skräckblandad förtjusning, om det nu skulle bli så. Man drömmer ju alltid men jag vet ju inte. Det känns bra, jag tror jag utvecklas av att göra det här och märka att det faktiskt inte är så farligt att synas. Det hade varit tråkigare om jag var kvar i hur jag varit förut, att inte vilja göra något intryck på någon för att de då inte kan tycka något om mig. Men nu kan jag ändå göra intryck och förhoppningsvis tycker folk om det eller så gör de inte det, men det gör inte så mycket. Jag har alltid varit väldigt rädd för att någon ska tycka illa om mig.

Vill du ha en till öl?

– Jättegärna. Jag älskar öl. Och snus. Det börjar bli orimliga mängder. Men det känns som att när man är stressad så snusar man mer?

Jag håller med.

– Jag glömmer av att jag tog en för tio minuter sen.

Men om du älskar öl så måste du ha någon bra fyllehistoria?

– Det borde jag ju ha… En lite rolig grej är ju att jag har en tatuering på foten. Jag var i Prag när jag var 16 och tatuerade in loggan för Malibu, du vet likören, för vi drack väldigt mycket Malibu den veckan. Och han som tatuerade mig drack vodka rakt från flaskan.

Medan han tatuerade?!

–Aa, eller inne i receptionen. Sen svimmade jag nästan av när han tatuerade mig. Jag var bakfull, det var sista dagen, jag hade inte ätit eller druckit vatten. Jag satt bara ner och så svartnade för ögonen.

Vad tycker du om den tatueringen nu då?

– Ja. Nu är den ju där.

Hahaha, nu är den ju det! Oundvikligen.

– Ja, men den kanske ser lite somrig ut?

Ja, jag gillar den! Väldigt somrig. Välplacerad också, ifall man vill dölja den.

– Det är min enda tatuering. Kanske får bli något mer någon gång.

Har du någon tatuering du vill göra?

– Jag har tänkt att jag kanske vill tatuera in någon viss låtrad. Vissa låtar stannar ju kvar hos en. Typ Cold Desert av Kings of Leon, den är en sån. Den stannar kvar länge. Depth Over Distance med Ben Howard också.

– Det finns en rolig historia om den låten, Cold Desert, som jag såg i en video på YouTube. Första versen var nedskriven men resten av låten är helt improviserad av sångaren när han var full och hög. Då känns det lite… wow, coolt! Det kommer verkligen från allra längst in. Och så är den SUPERDEPPIG! Perfekt. Har du några?

Jag kan visa. Typ 90% är gjorda på fyllan. Där har jag ju en rad från en låt, förresten! “Baby light my fire” från The Doors låt Light My Fire.

– Jaa, det har du ju! Så fint! Typ en sån skulle jag velat ha!

Jag har också tänkt tatuera in Baby We’ll Be Fine.

– Är det också från en låt?

Det är The National ju!

– Jaha! Gud, jag kan ju inte ens kalla mig för ett fan, jag kan ju ingenting.

Klart du kan, jag är ju musikredaktör, mitt jobb är att kunna för mycket. Jag var och såg dem när de var här och spelade på Annexet. Det var magiskt.

– Jag med! Jag gick själv.

Jag gick också själv!

– Vad fan! Vi skulle gått tillsammans!

Läser du mycket?

– Nä. Jag läser ingenting.

Du känns som en person som läser mycket! Gillar du inte att läsa?

– Jo! Men jag tror att det blivit lite att jag lägger min tid på annat. Det finns en bok som jag läst, en riktigt gammal bok som heter Stäppvargen. Den är typ från 1940, tror jag? Thåström sjunger “Kyss mig som Hermine kysste Harry” i låten Ner till stationen. Då tänkte jag “sjunger han om Harry Potter? Det är ju superlökigt!” Men så kollade jag upp det och så var det från den boken. Så ville jag vara som Thåström och köpte den och läste. Ena hälften av huvudkaraktären är en varg och andra hälften är en människa, och så hatar han alla sociala konstruktioner för han vill bara vara varg.

Gillade du boken?

– Jag tror mer jag gillade tanken av mig själv som den sortens person som gillar den boken. Jag hade nog inte läst den om jag inte hade velat vara Thåström.

När känner du att du blev vuxen?

– Typ nu? Jag flyttade hemifrån för tre år sen, och då lär man ju sig ta hand om lite saker. Räkningar och att bo själv. Jag tar hand om saker på ett mognare sätt. Hela livet har jag alltid varit ganska oärlig. Eller snarare konflikträdd. Det har jag börjat ta tag i nu. Det är inte så farligt med konflikter. Om jag tycker på ett sätt, och någon annan på ett annat sätt, så är ju det okej. Så får man ha diskussion om det. Jag försöker hitta en slags energi i att diskutera med folk.

Hur var din barndom?

– Den var väldigt, väldigt bra. Väldigt smärtfri. Jag växte upp i Jörlanda, en superliten förort till Göteborg. Det finns kanske runt 900 invånare? Det är EPA-traktorer och hela köret. Jag hade mina tre morbröder i husen bredvid och min farbror typ 500 meter bort. Det låter väldigt incest, men det är inte det! Det är helt incestfritt, så vitt jag vet.

Om du fick välja vilket ställe i hela världen som helst att bo på, vad skulle du välja då?

– Jag tror kanske jag blir kvar här i Stockholm, eller så flyttar jag tillbaka till Göteborg. Det skulle vara ganska coolt ifall det gick bra med musiken att få flytta till L.A något år. Men jag tror inte jag hade trivts där. Jag älskar när det är lite grått och regn, då slipper man gå ut.

Vad har du för sommarplaner?

– Göra den här spelningen nu den 12 juni, sen kommer EP:n 14 juni. Sen åker jag och ser Bon Iver – jag är alltid orolig över uttalet där. Sen ska jag hem till Jörlanda typ två, tre veckor. Sen ska jag åka till Gotland i juli och skriva lite mer musik. Sina sparbössan, den kommer vara helt slut efter sommaren, eller den är redan slut typ. Kommer tillbaka hit någon gång i augusti. Jag tror det kommer bli den roligaste sommaren hittills.

Jag har också en känsla av det! Jag jobbar hela sommaren, men ändå!