Grant: ”Utan spelningar tappar man en stor bit av sig själv”

Caroline Cederlöf, 26, mer känd under artistnamnet Grant, sköts upp som en raket på Sveriges musikaliska himlavalv när hon släppte debutalbumet In Bloom. Efter debuten kallades hon för ett av Sveriges poplöften, blev nominerad till flertalet priser och turnerade som förband till Tove Styrke. Nu är hon åter aktuell med nysläppta EP:n Vertigo, ett intro till det stundande andra albumet.

– EP:n var inte självklar från början. Jag har spenderat lång tid med att komma fram till vad jag vill skriva om och hur det ska låta. Låtarna på Vertigo dök upp där på vägen, och det de främst har gemensamt är hur olika de är. Samtidigt skapar de ett narrativ som glider väldigt fint in i skivan som kommer nästa år.

Vad har du försökt fånga?

– Jag pratar om mitt förhållande. Det är det första i mitt liv, och då blir det också det största av allt. Alla steg man går igenom för första gången, att hitta den sortens stabilitet. Man fattar ju ingenting, man har blivit bränd så många gånger. Sen landar man i något som är helt annorlunda och så inser man att det är så här det ska vara. Och hur är det, egentligen? Jag har försökt bryta ner det och hitta sanningar. Men någonstans på vägen kom jag fram till att det inte går. Jag har försökt skriva om ögonblick istället för att försöka sammanfatta något stort och allmängiltigt.

Att tackla ett så komplicerat ämne som den första kärleken ledde till nya insikter. Skrivandet, berättar hon, hjälpte henne att bredda synen på kärlek.

– Jag tror jag insåg att det inte finns en självklar person i kärlek, utan det kan finnas flera. Men bara för det ska man inte ge upp en person för att det blir en svacka. Jag trodde ett förhållande skulle vara statiskt, men det är ju inte det! Kärlek är mer komplicerat än så.

Till låten Hell Yes, I’m Betting on You släpptes en musikvideo samtidigt som EP:n. Vad ville du att musikvideon skulle addera till låten?

– Musikvideon till första singeln från EP:n, Words, var väldigt vardaglig. Då ville jag visa upp de små, ömtåliga ögonblicken i det vardagliga. Det är en blick utifrån. Hell Yes är mer i mitt huvud. Hur tryggt det är att vara i sitt eget huvud, samtidigt som man vill bryta sig loss. Det började med att jag hade ett gäng rörelser som jag repeterade om och om igen tills jag bröt mig loss från dem. Ihärdigheten i det leder till någon form av frihetskänsla, det är lite upp till kamp! Både med sin egen spegelbild och världen bortom. 

Videon börjar med Caroline, ensam på en stol framför en kuliss. Men långsamt börjar hon röra på sig. Och visst ligger det något utbrytande i rörelserna i musikvideon. Hennes händer kryper förföriskt fram och tillbaka mot ansiktet, armarna öppnar och murar in kroppen. Rörelserna är ömsom mjuka, ömsom hårda och snabba. Tempot i dansen stegras längs med låtens utveckling. En varsamt koreograferad kamp.

– Det var så otroligt kul att få jobba med dans på det sättet. Jag har gjort det förut i en okoreograferad, rörig version på scen, men aldrig så här. Att få känna musiken i rörelsen och låta det leva ut i fingertopparna, med mening, var spännande.

Grant: ”Man blir ödmjuk av att vara en kuf som inte passar in”

Som många andra artister fann hon musiken som barn. På kulturskolan lärde hon sig spela gitarr och sjunga. Hemma hade hon en farmor som sjöng och skrev texter, och en pianist till gudmor som introducerade henne till sina vänner som var jazzmusiker. Tillsammans med dem började hon sjunga och utforska nya genrer som jazz och soul, och hittade nya sätt att uttrycka sig. Hon hittade ett djup och ett allvar i musiken som hon inte hade förstått tidigare. Hon visste att det var något viktigt, större än henne själv.

– Det kändes självklart. Men det tog tid att hitta min plats i musiken, vad för typ av sångerska och artist jag ville vara. Artistskapet i sig är en så befriande plats. Jag behöver bara vara sann mot mig själv och min egen vision så är det berättigat. Jag behöver inte vara den bästa låtskriverskan eller den bästa sångerskan, det känner jag mig sällan som, men jag har något att säga och så länge jag har det så är det bara att fortsätta. I slutändan har jag aldrig velat göra något annat.

Barndomen i Ösmo präglade henne på fler sätt än bara det musikaliska.

– Jag tror inte att jag riktigt trivdes någon gång. Jag kände mig inte som en del av kulturen, umgänget eller skolan. Jag hade svårt att placera mig och hitta min plats. Det är alltid svårt när man är tonåring, att känna utanförskap där man borde känna sig hemma. Men jag är väldigt tacksam i efterhand. Jag har fått ta del av andra perspektiv som jag inte hade fått annars. Man blir ödmjuk av att vara en kuf som inte passar in. Att bo på landet utan grannar gör också något med en. Man blir tacksam att man har vänner resten av livet, haha!

Arbetet med EP:n har pågått mitt under pandemi, restriktioner och isolering. Spelningar och turnéer ställdes snabbt in, och världens artister och musiker fick ställa om. För Caroline, som varit inne i en skrivprocess, släppte det lös en ny sorts kreativitet.

– Jag har varit rätt förskonad, det har varit tacksamt med tid. Man blir väldigt trött när man är ute och spelar hela tiden, och det är svårare än jag trott att kombinera med skrivande. Samtidigt har jag mött en tristess som jag inte gjort tidigare. Den har varit viktig, för på andra sidan fann jag en annan sorts kreativitet, som liknade den man hade när man var barn.

– Det är fantastiskt kul att skriva och spela in, men till slut blir man kritisk. Det kan man lämna bakom sig när man ställer sig på scen, då vill man ha en direktkontakt med publiken. Det händer i nuet, det går inte att göra en ny tagning.

Grant: ”Utan spelningar tappar man en stor bit av sig själv”

I och med släppet av debutalbumet 2018 började Caroline spela en till två gånger i veckan. Det var en självklarhet, att scenerna alltid skulle finnas där, i väntan på att fyllas. Men pandemin ryckte bort den garantin, och direktkontakten med fansen.

– När jag var liten såg jag en intervju med Barbra Streisand där hon berättade att hon aldrig sjöng hemma. Jag tyckte det var så absurt, jag kunde inte förstå hur hon avfärdade någonting som var hennes identitet. Men nu förstår jag henne. Det är kontakten med publiken som ger det mening. När det inte blir några spelningar tappar man en stor bit av sig själv.

Samma dag som vi gör intervjun öven telefon har vi precis fått nyheten att restriktionerna för allmänna sammankomster höjts från 50 till 300 personer (intervjun gjordes den 21 oktober och detta gäller ej längre i vissa regioner red.anm.). Som en del av den bransch som gått på knäna under pandemin skrattar Caroline av lättnad när ämnet kommer på tal.

– Det är en sån otrolig lättnad! Det är bisarrt att det hela tiden handlat om antingen 50 eller 500 personer. Att bara öka till 300 personer är avgörande för många verksamheter. Vi tar ju vad vi får. Jag har en kompis som är balettdansös på operan och de har varit fler på scen än i publik. Det har ju inte ens varit proportionerligt till lokalerna.

Många artister försökte snabbt ställa om och internet och sociala medier fylldes med livespelningar och DJ-set. Inför EP-släppet spelade Grant digitalt för tidskriften The Line of Best Fit, men tror att det måste finnas en bättre lösning för liveframträdanden än de vi har sett hittills.

– Livestreams för DJ-set är jättenice, det kräver inte den där kontakten med den som spelar. Du tål att glida ifrån lite, du behöver inte kolla intensivt på en skärm. Men för livekonserter finns mer att utveckla. Om man ska göra det här mer regelbundet i framtiden, oavsett om de lyfter restriktionerna, så måste man fortsätta jobba fram bättre lösningar. Det är ett bra alternativ, men jag tror inte vi har hittat den ultimata lösningen än.

Det är svårt att planera just nu, men hur ser du ditt kommande år? 

– Fan. Jag vill ju spela. Jag ska förmodligen ha en konsert i år redan, live på riktigt, i den mån det går. Annars vill jag fortsätta skriva, det ser jag fram emot. Det är det enda jag ser framför mig just nu, och det är nog det viktigaste. Då har jag en grund att stå på när jag får komma ut och spela igen. Jag hoppas att det händer.