in

VeckoRevyns krönikör Egoina: ”Vi pratar som om vi vore främlingar”

VeckoRevyns krönikör Egoina
Anton Östlund


VeckoRevyns krönikör Regina ”Egoina” Katralen om att göra slut. Mer

Det är mörkt när jag kommer in i min lägenhet, därför blir jag så förvånad när jag får syn på dig. Varför sitter du där i mörkret, i soffan, och bara väntar? Jag vet egentligen varför. Men jag undrar ändå varför du inte tänt. I påsen jag har med mig ligger klänningen jag precis köpt. Den som jag tänkte ha på galan vi ska gå på. Den är lång och blommig. Ända ner till fötterna går den och har små rosa blommor. Inte så balaktig som jag tänkt mig kanske, men den var den enda jag hittade som passade i affären. Jag tänkte att du kunde matcha mig. Kanske med en grå kostym, det skulle vara fint. Men du är inte här för att prata om vad vi ska ha på oss på galan. Du vill göra slut. Trots att jag vet det börjar jag prata oavbrutet om klänningen när jag ser dig, precis efter att jag sagt ”oj, är du här, vilken kul överraskning”. Som att inte låtsas om att du ska säga det du tänker säga, att det är därför du sitter i min lägenhet och väntar på att jag ska komma hem. Tänker att om jag bara pratar på kanske du glömmer.

”Kom och sätt dig”, säger du bestämt. Jag tvekar, börjar gå fram och tillbaka i vardagsrummet. Fixar med saker. Vill inte sätta mig ner. Jag ser på dig att du vill be mig igen, men du tycker att det är svårt. Grejen är att du inte fattar att jag redan vet. Jag visste sekunden jag såg dig i min soffa. Nej. Jag har vetat sen jag kom hem från Berlin och du inte ville ses för att det var fotbollsmatch. Jag har vetat sen du plötsligt slutade höra av dig om småsaker, slutade berätta om din dag och vad du tänker på. Jag har märkt det på hur du tittar på mig. På sättet du pratar med mig. Jag har kämpat för att hålla ihop allt. Hålla ihop oss. Du har försvunnit längre och längre bort och jag har klamrat mig fast. Trots att du sitter här i min soffa är du liksom inte här ändå. Bara skalet av dig. Personen inuti vill inte vara här.

Du har försvunnit längre och längre bort och jag har klamrat mig fast

”Vi måste prata”, säger du, ett försök till att få mig att sluta stressa runt och faktiskt sätta mig ner. Jag sätter mig ner och tittar på dig. Jag försöker i alla fall. Tänker att om jag fokuserar på en punkt bakom dig ser det ut som att jag tittar på dig. Det blir tyst. ”Jag vet”, säger jag bara. Du förstår att du inte behöver säga någonting alls. Jag vet redan. Tystnaden fortsätter och istället för att låta den äta upp mig pratar jag om den dumma klänningen igen. ”Vill du se den?” undrar jag. Du nickar förvirrat och jag hämtar påsen, visar klänningen och berättar om min tanke om att du kunde matchat. ”Såklart ska du inte det nu, är inte dum, jag fattar det” säger jag.

Sedan sitter vi bara där och säger några tomma fraser om ingenting som två främlingar. Som två personer som kände varandra för jättejättelängesedan som ses på stan och inte vet vad de ska säga eftersom personen de möter inte är samma person som de en gång kände. Du säger att bussen går snart, du måste hinna med den. Du lirkar av min nyckel från din nyckelknippa, lägger den på bordet, tar på dig skorna och går ut genom dörren. Jag står kvar i hallen och hör hur du går ner för trapporna. Jag hör porten slå igen och jag tar påsen med klänningen och slänger den.”

Vill du läsa mer av Egoina? Du hittar hennes briljanta blogg här!