in

Killen ingen vill ha

Killen ingen vill ha

SEX & KÄRLEK. Vi har honom alla. Vi garvar med honom, pratar om livet med honom och går ut och festar med honom. Och vi har nog alla tyckt lite synd om honom. Jag har nog till och med legat med honom. Jag pratar om killkompisen.

Mer

Alltså inte han som bara är en kille som är en kompis. Nej, jag pratar om han som är killkompisen personifierad, han som inte är något annat än just en killkompis. I någon tjejs ögon. Han som får oss att skratta och som är en bättre kille än alla de andra. Vi tycker om honom så mycket, ja, jag tror till och med att jag drar till med att vi älskar honom. Men när vi tänker på honom sexuellt (endast för att någon tar upp det som ett litet crazy skämt, för annars skulle vi ju aldrig tänka på honom sexuellt) så känns det som den konstigaste och mest onaturliga tanken i världen. Varför? För han är ju en killkompis. Och det måste ju betyda att han är snäll …

Han kärar ner sig i alla oss – hela tiden. Han drömmer om hur han kysser våra kroppar i het älskog, men nöjer sig i verkligheten med att få kläderna nersnorade när vi gråter ut mot hans axel när våra älskade bad boys har behandlat oss illa. Han tänker att han skulle aldrig göra så mot oss, fattar vi inte det? Men det är ju just det vi gör …

Vi vill ju så gärna att han ska träffa en tjej – om inte annat så för att han ska få ligga lite – men vi kan inte drömma om att själva vara den tjejen. Men han som är så underbar måste ju ha en tjej som han kan skämma bort, han måste ju vara världens bästa pojkvän. Ja, den tjejen som får honom, hon kan minsann skatta sig lycklig. Problemet är ju bara att HAN inte får HENNE – för hon ”gillar ju honom så mycket som kompis”. Precis som vi.

Ja, nu kanske jag svävar iväg i något som mer liknar en Hollywood teen-movie än vår verklighet, men visst känner ni igen honom? Och oss? Han finns ju runt oss! Och just nu, när vi fortfarande är unga, omogna och osäkra på vad vi vill ha här i livet, så har han det nog jobbigt med the ladies.
Men hans tid kommer. För en dag, när vi passerat ungdomens övre gräns och finner oss själva för hundrafemtionde gången gråta ut mot hans axel och höra oss själva skrika ”Buuääh, varför kan jag aldrig hitta en snäll kille?!”, så kommer vi titta upp, torka bort snoret med handflatan och inse att han står ju här.
Okej, nu kanske jag svävade iväg lite igen … Men ni fattar vad jag menar.