in

Josefin Knave: ”Bakom varje stor person finns en gnutta ångest”

Panikångest bland unga ökar och särskilt bland kvinnor mellan 15 – 24 år. Läs Josefin Knaves krönika om sin första panikångestattack vid sjutton års ålder, hur hon önkat att någon tagit det på allvar då och att fler vågar prata öppet om det.

Mer

Nyhet! Missa inte Horoskoppodden, där vi berättar för Sveriges härligaste profiler vilka de egentligen är med hjälp av astrologi! Lyssna på senaste avsnittet och prenumerera här:

Lyssna på fler avsnitt här!

”Jag är 17 år och står i väntrummet på vårdcentralen. Jag andas snabbt, snyftar och har svårt att fästa blicken. Några få meter bort, inne i ett sjuksköterskekontor, sitter två sköterskor 50-årsåldern och tittar tomt på mig. Den ena öppnar munnen. ”Alltså, det finns nog inget vi kan göra… Du får väl komma tillbaka om du får feber eller väldigt ont i huvudet eller så…”. Rösten är släpig och låter som att den vill ta helg. Jag kämpar för att hålla tillbaka gråten, knäpper jackan och lämnar stället utan ett ord. Fortfarande med den där läskiga, konstiga overklighetskänslan i sinnet och instabil mark under fötterna. Kommer känslan någonsin försvinna? Kommer jag någonsin kunna sitta i ett klassrum, eller åka tunnelbana, igen utan att hela världen börjar snurra utan förvarning. Hela min kropp skriker att något är allvarligt fel, men jag har ingen aning vem som kan hjälpa mig. Helt plötsligt kan jag känna mig en sekund från att svimma. Eller dö.

Snart åtta år har gått och jag lever än. Det jag trodde kunde vara en hjärntumör var panikångest. Det vet jag nu, men hade inte den blekaste aning om då eftersom jag aldrig ens hört ordet. Det är ett faktum att psykisk ohälsa har ökat i Sverige de senaste 20 åren, och allra mest bland kvinnor i åldrarna 15-24. Än idag kan det störa mig nåt oerhört att de jag mötte på vårdcentralen efter min panikångestattack inte kunde kläcka tanken att det var det som drabbat mig. Hallå! Jag var i cirka världens känsligaste ålder och uppenbarligen inte alls ensam om mina problem – varför kunde ingen ge mig åtminstone ett litet pappershäfte som förklarade att jag inte var döende utan ”bara” behövde få hjälp att sänka min stress och tänka lite mer förlåtande tankar om mig själv?

Att lyckas få panik över de mest skrattretande saker, eller att kunna bygga upp oerhörda katastrofscenarion kring det mesta kräver en makalös fantasi. Visst, det är jävligt när den där fantasin ställer till det i form av ångest – men mitt i allt finns också en enorm styrka. För tänk vad vi kan åstadkomma stordåd med den där fantasin när vi lär oss koppla bort ångestbiten. Jag är säker på att bakom varje härlig, inspirerande eller stor person finns en liten gnutta panikångest.

Jag fick, med hjälp av min familj, sköta allt på egen hand vilket såklart fördröjde 
processen. Vi betalade för ett självhjälpsprogram på nätet, jag började i yoga för att 
tvingas slappna av och efter nästan två år fick jag äntligen träffa en kurator. Åh vad jag 
hoppas att det inte ska behöva ta lika lång tid för 17-åringarna som söker hjälp idag.

Jag fick som sjuttonåring, med hjälp av min familj, sköta allt på egen hand vilket såklart fördröjde processen. Vi betalade för ett självhjälpsprogram på nätet, jag började i yoga för att tvingas slappna av och efter nästan två år fick jag äntligen träffa en kurator. För mig tog det lång tid innan jag fick hjälp och kunskap om ångest. Åh vad jag hoppas att det inte ska behöva ta lika lång tid för 17-åringar som söker hjälp idag. 

Poddare, bloggare, redaktörer och kompisgäng – jag vill hylla er som tar upp ämnet ångest i era sammanhang. Tack vare er behöver de som möter ångestkänslor för första gången idag inte behöver bli lika rädda som jag var i det där väntrummet för åtta år sen. Vi behöver prata om att livet kan bjuda på alla möjliga vändningar, att ensam är stark är en skröna och att det inte bara är okej, utan ibland också en nödvändighet, att få visa sig lite svag ibland – för det är när vi möts i det jobbiga som vi tillsammans kan bli starkare. Glöm inte det.”