in

Jag – en bluff

Home

Sitter vid mitt skrivbord på reklambyrån i Melbourne. I ett halvorganiserat kaos gör jag det som jag gör varje dag. Mitt jobb. När jag tittar ut genom fönstret ser jag skyskrapor omkring mig. På gatan nedanför går människor på väg till gud-vet-vad. Jobb förmodligen. Eller så låtsas de bara.

Mer

De tar på sig kostymer och plisserade kjolar och går runt i stan för att det ska se ut som att de är vuxna. En massa vilsna barn går omkring och låtsas att de är vuxna. Det har våra föräldrar uppfostrat oss till att göra. Gå till jobbet. Nio till fem. Jobba, jobba och jobba. Och äta lunch. Ganska så jätteförmodligen betalda med rikskuponger. Skratta lite med kollegorna. Skratta lite åt kollegorna. Gå tillbaka igen och fortsätta låtsas vara vuxen.

När jag var yngre var jag både livrädd och förväntansfull inför vuxenlivet. Vuxen innebar ju att jag skulle få göra vad jag ville. Plötsligt skulle jag ha frihet att stanna uppe så länge jag ville. Ingen jävel som skulle säga till mig att jag bara fick äta chips och dricka läsk på fredag och lördag kväll. Ingen som sa till mig att jag var tvungen att lägga mig direkt efter det och det tv-programmet. Ingen som sa till mig någonting. Att vara vuxen handlar ju om att vara den som säger till.
Tänkte jag.

Men nu sitter jag alltså här bakom ett stort skrivbord i Melbourne, Australien. Då och då kommer det människor och frågar mig om min åsikt i olika ämnen. Den och den kunden kommer att lägga miljoner dollar på det här och det här. Och vi vill att du, Jonas, ger oss en rekommendation. Jag vet att de som frågar ser en vuxen man, i och för sig ganska valpig, men jag vet att de tror att de ser en vuxen man framför sig. Jag har erfarenhet och vet konstigt nog vad jag pratar om när det gäller mitt jobb.
De ser en vuxen man.

Problemet är bara att det är en väl spelad bluff. Det spelar ingen roll att jag har en ny, fin skjorta på mig just i dag. Inte heller min tredagars skäggstubb. Eller mina dyra jeans. Allt är lånade vuxenattribut. Saker jag gömmer mig bakom för att dölja att det sitter en liten pojke bakom det där skrivbordet. Det ser kanske ut som att han har fötterna på jorden, men egentligen sitter han och dinglar med dem medan han tänker på annat. Bakom ett skrivbord i Melbourne sitter en pojke och spelar med. Pojken bakom vuxenfasaden kan man inte visa upp för någon. Killen som ibland funderar på hur många refreshers han skulle få om han gick in och lade upp hela månadslönen på disken i kiosken på hörnet. Pojken som skrattar åt kiss-och bajshumor och petar näsan i smyg. Han som ibland funderar på att hoppa i vattenpölarna istället för att gå runt dem. Men aldrig gör det.

Istället spelar jag med i det spel jag blivit tillsagd att spela av generationer vuxna före mig. Jag leker vuxenleken. Betalar räkningar, köper ”ett gott rödvin” till middagen med vännerna. Jag går på restauranger och äter saker jag garanterat hade spottat ut, alternativt stoppat upp i näsan, för inte allt för länge sen. Och efter middagen betalar jag med kort, ett guldkort med mitt namn på. Bara det är sjukare än något annat. Guldkort? Jag? Mohahahaha! På gatan utanför vinkar den sexåriga pojke jag egentligen är till sig en taxi och till min stora förvåning stannar den. Killen som kör taxin ser tydligen inte igenom bluffen. Jag tar i hand och pussar mina vänner utan att ens reflektera över det konstiga i det. Allt lillkillen funderar på är att slicka tjejerna på kinden bara för att se hur de skulle reagera. Vuxenvarianten ser dock till att det inte händer. Den här gången heller.

På väg till jobbet går jag förbi skyltfönster efter skyltfönster. När jag sneglar lite ser jag den där vuxne mannen som de andra ser. Jag blir lika förvånad varje gång. Titta, där går en vuxenvariant av mig själv. Fy fan vad sjukt. Det enda som avslöjar mig är ögonen. De tittar på mig nyfiket. Sexåringen kollar in den jag blivit. Åhå, är det här fasaden du gömmer dig bakom nu? Skäggstubb minsann. Vad ska du göra bakom skrivbordet i dag? Du får inte stapla saker ovanpå varandra eller leka med häftapparaten. Se vuxen ut för guds skull. Och vad du än gör, inga hoppsasteg på väg till kopieringsapparaten. Det kommer att avslöja dig med en gång.

Jag går vidare upp för gatan och in i byggnaden där jag jobbar. Jag trycker på en knapp i hissen, trots att jag egentligen skulle vilja trycka på alla 27. Bara för att. Och jag går in på kontoret och sätter mig bakom mitt skrivbord igen. Som jag gör varje dag.
Det sitter en sexårig pojke bakom ett skrivbord i Melbourne.
Men berätta det inte för någon.
Då kommer han och drar er i håret.