Hanna Wikström: ”Idol är systematiskt kvinnoförtryck på bästa sändningstid”

Igår när jag kollade runt på Youtube fastnade jag framför årets Idolauditions. Jag ser den ena, som juryn kallar det, “oslipade diamanten” efter den andra ta med sig en guldbiljett ut ur juryrummet. En blyg kille påstår att han bara sjungit i duschen, han öppnar munnen och ut kommer en färdig artists röst – guldbiljett!

I nästa klipp kommer Izadora in i juryrummet. Hon har ett par oversized jeans, ett svart linne och en mossgrön kofta på sig. Hennes hår är uppsatt i en knut och så har hon ett par glasögon. En helt vanlig tjej. Det tar fem sekunder innan jag bevittnar ett kvinnoförtryck.

Anders Bagge frågar hur hon tänkt med sitt klädval. Han säger att hon ser ut att ha kommit direkt från trädgårdslandet och har planterat lite blommor. Izadora blir överrumplad och försvarar sig med att den gröna koftan passar henne för att hon gillar naturen. Nikki Amini och Kishti Tomita ser näst intill äcklade ut när Izadora till slut får börja sjunga.

Men åtminstone är ÄNTLIGEN det helt irrelevanta snacket över, tänker jag…

Izadora sjunger Sias låt Chandelier och både Alexander Kronlund och Bagge visar hur de får gåshud på armarna och påpekar hur ren pitch hon har i de höga tonerna (ja, har ni hört hur höga toner det är i Chandelier??). Men Nikki snörper på munnen och Kishti skakar på huvudet. När Izadora sjungit klart frågar Kishti om hon fortfarande hade valt samma kläder om hon fick göra om sin audition. Den 25-åriga talangen som precis nailat en av världens svåraste låtar tappar orden. Hon börjar dra i sina kläder och ser obekväm ut.

Röstningen börjar. Alexander och Bagge ger henne två starka ja, ”Kurt Cobain hade ju faktiskt en exakt likadan outfit och sålde slut skivor”, säger Alexander. Nikki och Kishti ger henne varsitt nej. De förstår inte helhetsintrycket och menar att hon inte har en artistiskt tydlig profil. Izadora får lämna rummet utan guldbiljett.

Idol började 2004 och vi har under bästa sändningstid sett ett systematiskt kvinnoförtryck spelas upp framför våra ögon. Ja, vi äter popcorn i soffan med familjen medan tjej efter tjej döms ut för sitt utseende och klädval, trots en fantastisk sångröst. Samtidigt har vi sett killar sjunga lite surt, men ”iallafall ha ett charmigt leende” och därför hyllas.

Det har gått 14 år sedan första programmet, samhället har tagit enorma kliv mot en mer jämställd värld. Men i Idolrummet verkar tiden ha stått stilla. Har juryn helt missat #metoo och musikbranschens eget uppror ’När musiken tystnar’?

Idol är beviset på att det fortfarande finns en förlegad kvinnosyn – inte minst i musikbranchen. Tjejer kan ta toner som Whitney Houston och dansa som Beyoncé men ändå få höra “du har inte rätt artistisk profil”. Kvinnor förväntas prestera 110 procent och vara färdiga världsartister för att ens få en chans.

FÖRKLARA gärna för mig hur Izadoras artistiska profil redan ska vara satt när hon söker till ett program som påstår sig hitta “oslipade diamanter”? Eller hur det kommer sig att Chris Kläfford vann förra året efter en audition iklädd svart t-shirt och slitna jeans.

Behöver jag påminna om de tidigare vinnarna Jay Smiths, Kevin Walkers eller Martin Almgrens ”artistiska profiler” första gången de träffade Idoljuryn..?

Ridå. Eller ja, en stängd idol-dörr.