”Hur kunde regionen skriva ett så dåligt avtal med ätstörningsklinikerna?”

Igår sa de på radion att antalet unga flickor som behöver tvångsvård till följd av anorexi ökar. Det har ökat med 300 procent sedan 2017. Man vet inte riktigt varför men experten på radion pratar om pandemin, rutiner, sociala medier. Kroppsmissnöje, hård träning och strikta dieter. Anorexi är en livsfarlig sjukdom som riskerar att förvärras av att redan psykiskt sköra personer exponeras för den. Höstens debatt om influencer-revben och midjor som inte förmår hålla uppe ett par jeans har vittnat om just det: en sjukligt smal samtid. Samtidigt rasar debatten om nedläggningen av Mandometerklinikerna, eller egentligen det faktum att Region Stockholm inte kommer att ingå nytt avtal med ätstörningsklinkerna som arbetar efter den så kallade mandometermetoden. Hur kan man lägga ner ätstörningsvård som faktiskt fungerar, i en tid då den behövs mer än någonsin? säger kritikerna. 

Regionen menar att det handlar om att man vill driva den slutna ätstörningsvården i egen regi. Men under samma tid dimper också en utredning om Mandometerklinikerna ner, och den visar på brister i verksamheten och fusk med ekonomin. Mandolean AB, som driver mandometerklinikerna, ska betala tillbaka 47 miljoner kronor till regionen och åtgärda en rad brister. Att läsa utredningen i sin helhet är svindlande, inte bara för att så mycket har blivit fel – utan för att så mycket har tillåtits att bli fel. 

Det är regionen som upphandlar Mandoleans tjänster, och regionen som ansvarar för att se till att våra gemensamma skattepengar går till rätt saker. Ändå har man misslyckats stort med att upprätta ett avtal som ser till att rätt vård ges till rätt personer. Av utredningen att döma har det fått konsekvenser, både för skattebetalare och enskilda människor i behov av vård. Mandometerklinikerna använder sig av “anmärkningsvärt lite legitimerad personal med tanke på att de bedriver vård på specialistnivå”, enligt regionens utredning. Nästan hälften av patienterna får inte träffa en läkare under de första fem besöken och det finns anledning att ifrågasätta i vilken utsträckning psykologisk vård över huvud taget bedrivs. Och, just det, det verkar också som att företaget sållar bort patienter som lider av andra psykiska sjukdomar vid sidan av sina ätstörningar trots att denna grupp nog behöver vården mest. 

Flera av de här uppseendeväckande fynden bryter inte mot avtalet som skrivits under i samband med upphandlingen. Vissa saker har man rakt av missat att reglera i avtalet, andra tycks ha varit så luddiga att vårdgivaren kunnat göra andra tolkningar av villkoren. Region Stockholms utredare skriver vid ett tillfälle att: “Hälso- och sjukvårdsförvaltningen bör säkerställa sina processer för beställning, upphandling och uppföljning av vård.” Väl rutet, men också: vilket haveri. Av ett brev som regionen skickat till Mandolean AB:s VD Cecilia Bergh framgår dessutom att Mandometerklinikerna har fortsatt med felaktiga rapporteringar trots att de uppmanats att sluta. 

Varför skulle de sluta?

Flera högt uppsatta personer inom Mandolean har slagit ifrån sig all kritik och hävdat att de har gjort allt rätt. Med tanke på hur mycket Regionen har missat att ta upp i sin beställning och avtalsutformning skulle det inte förvåna mig om Mandolean vinner den här kampen. Jag vill skratta åt eländet, men det slutar vara roligt när man tänker på vilka det är som betalar det yttersta priset för sjukvårdshaveriet i Stockholm: de sjukaste, sköraste flickorna.

Läs del 1: ”App istället för vård – så fuskade hyllad ätstörningsklinik till sig skattepengar”

Läs del 2: ”Så ska kritiserade Mandoklinikerna räddas – vill anmäla forskare och media”