in

Hur blev världen så totalt ur led?


Fler än 140 döda i Paris. Hjärtat går sönder över att ens försöka ta in att mardrömmen blev verklighet.

  Mer


Ett Paris i chock. Det obeskrivligt fruktansvärda har hänt. I skrivande stund rullar livesändningen i bakgrunden och tårarna nedför mina kinder. Minst 140 döda, troligtvis fler. Jag vet inte om jag kan ta in mer, jag vet inte om hjärnan och hjärtat klarar av att förstå vidden av vad det är som pågår så nära.

I början av sommaren var det Lisa Holm – tankarna yrde i huvudet och de allra flesta av oss somnade med en stor klump i magen och en lamslagen känsla av att ondskan finns så nära. En tonåring som inte blev mer än tonåring.

Sedan Trollhättan. Hemska, vidriga, händelse. Mitt bland barn. I skolan. Unga som inte fick chansen att börja sina vuxna liv.

Och så resten då. Ett Europa som blir allt mer främlingsfientligt. Ett Sverige som blir allt mer rasistiskt. En tid när hat och ilska aldrig varit så nära.

Och nu Paris. Det värker i hela kroppen.

Det är så mycket runt omkring oss som är så fruktansvärt fel. Som en skräckfilm, fast på riktigt.

Det gör så ont att ta in att det inte är någonting vi bara fruktar. Det är mitt ibland oss.

Hur ska man orka fortsätta tro på att alla vettiga människor kan fixa det tillsammans? Hur ska vi räcka till? Hur ska vi kunna få stopp på hatet, på ilskan, på terrorn?

Hur blev andra människors liv så lite värda? Hur i helvete kunde vi hamna här?

Hur blev världen så totalt ur led?

Jag har inga svar, men det enda jag vet är att det är viktigare än någonsin att vi aldrig, aldrig får låta rädslan ta över. För då har ondskan vunnit.