in

Hannah: ”all min skit kom fram”

index.xml

SEX och KÄRLEK. Jag har sårat någon. Djupt. Det är en kille som jag tycker om. Väldigt, väldigt mycket. Jag betedde mig illa – och ljög dessutom om det. Så får man inte göra. Men jag gjorde det ändå.

Mer

Precis som alla smutsiga hemligheter gör, så kom även denna upp till ytan. Och smärtan blev tio gånger värre för både honom och mig än vad den hade blivit om jag varit ärlig om mitt misstag från början. För att det var ett misstag är jag säker på, jag ångrar det något helt enormt och vet att jag aldrig skulle göra om det igen.
Om det är något som är positivt med misstag så är det just det – att man drar lärdom av dem. Men vad spelar det för roll att jag aldrig skulle göra om det om jag ändå inte får
chansen att bevisa det? 

Nu är det så att jag har varit så ångerfull som man bara kan vara, sagt förlåt en miljon gånger och broderat ut om hur mycket han betyder för mig och hur mycket jag lärt mig av mitt misstag. Men det är bara tomma ord för honom nu. ”Att prata är enkelt, det är handlingar som visar hur man egentligen känner” får jag höra. ”Okej”, säger jag, ”Jag ska sluta snacka, och minsann visa dig”, säger jag säkert och undrar sedan hur fasiken det ska gå till. Hur ska jag kunna visa honom att pratet faktiskt har substans? Om han inte först bestämmer sig för att lita på mina ord? Ska jag dansa utanför hans fönster? Ska jag spendera hela min lön på att köpa en dyr och fin present? Ska jag trycka upp förlåt-affischer och klistra upp över hela stan? Jag vet inte, men inget av det nämnda känns riktigt … rätt.

Så till min fråga till er – hur visar man någon sina känslor i handlingar om orden som beskriver känslorna låter tomma?
När man tömmer sitt hjärta med ord som är de ärligaste man någonsin tagit i sin mun – och märker att personen de är riktade till inte klarar av att tro på dem? Det hela är så otroligt frustrerande, för jag är inte så säker på att det går …

Jag tror på förlåtelse och förtroende. Människor gör misstag, så är det bara.
Sedan måste den som blivit utsatt avgöra om det går att förlåta eller inte. Om svaret är ja, är det bara att bestämma sig för att lita på den som sårat. Att ständigt gå och små-misstänka äter upp dig inifrån och gör livet surt för alla inblandade. Så min önskan är att han ska förlåta mig, lämna mitt misstag bakom sig och bestämma sig för att lita på mig. För det är först då jag kan visa honom att han faktiskt kan det. Eller? Kanske har ni några konkreta tips på handlingar som talar för sig själva, där inga ord behövs? Tveka inte att mejla mig …

En annan önskan är att ni inte missar vår sexfrågespecial i VeckoRevyn nr 9! Där hittar du 66 sexfrågor du alltid undrat över, men aldrig vågat ställa – och svar på dem! Jag kan säga att jag (jo, till och med jag) lärt mig en hel del … Gör det du med!