in

Ge upp någon gång

index.xml

SEX och KÄRLEK. ”Folk ger upp för lätt nu för tiden, folk har slutat kämpa”. Jag hör tjatet hela tiden. Överallt! Radio, tv, tidningar. Experter, tyckare och folk på stan. Alla tycker att vi i dag har för lätt att lämna våra förhållanden, att vi inte riktigt kämpar oss blodiga och svettiga för att rädda det. Är jag den enda i världen som tycker att folk kämpar för hårt?! Uppenbarligen.

Mer

Nyhet! Missa inte Horoskoppodden, där vi berättar för Sveriges härligaste profiler vilka de egentligen är med hjälp av astrologi! Lyssna på senaste avsnittet och prenumerera här:

Lyssna på fler avsnitt här!

Det finns inte mycket som får oss att må så dåligt som ett kasst förhållande. Och alla vet vi att ”mister du en står dig tusen åter”. Så när den allmänna normen säger att vi ska kämpa tills vi är så olyckliga att vi bara inte kan ta mer smärta, så måste jag bara säga ifrån!

Anledningen till mitt vredesutbrott är att jag stöter på så väldigt många som håller ihop bara för att. För att vad undrar jag? ”Det bara är så, har varit så, ska vara så.” Feghet – eller möjligen lathet – säger jag. Vi slipper vara ensamma. Slipper anstränga oss för att hitta någon ny. Slipper såra den andra – trots att vi i längden inte gör något annat än att såra …

Min idol Dr. Phil säger i sin bok ”Finn ditt autentiska jag” att vi alla har en möjlig maximal lycka. Att söka den lyckan är inte som många tror själviskt, utan det enda sättet att bli en fullkomlig människa gentemot dig själv – och därmed din omgivning. Låt mig beskriva det på mitt sätt: Vi har alla ett glas. Ju olyckligare vi är desto mindre har vi i vårt glas – och desto svårare får vi att bjuda andra på det vi har i glaset. Så lever vi ett halvtaskigt förhållande (eller har ett jobb vi inte trivs med eller vänner som inte tar fram det bästa i oss) är vårt glas halvfullt, så vi snålar med innehållet. Följer vi vårt hjärta och söker den där lyckan, ja då fylls glaset – och vi kan bjuda alla runt omkring.

Ni som läst mina tidigare krönikor (kolla in dem på här) vet att jag inte menar att vi alltid ska jaga efter något bättre och ballare. Jag vet att ett förhållande inte kan vara rosenrött hela tiden. Men det ska kännas rätt i hela kroppen, även om det är motigt ibland. Det ska alltid finnas ett klockrent svar på varför ni faktiskt är tillsammans (och då gills inte ”för att det bara är så”!), även om det kan vara svårt. Är förhållandet mer tärande än givande – ja, då har jag i ärlighetens namn svårt att förstå att man stannar. Oj, jag glömde: ”för att” var det ju …

Visst finns det kriser som är värda att ta sig igenom. Och finns barn med i bilden är det skäligt att tänka en gång extra: ”Kan jag fylla mitt glas i det här förhållandet?”. Finns det en möjlighet till att det är värt att kämpa, göra allt, kanske till och med svettas och blöda. Finns det inte, är det dags att ge upp. För har mamma och pappa halvfyllda glas blir det svårt att bjuda barnet. Jag hade inte varit speciellt happy i livet om mina föräldrar inte sökte sin lycka på varsitt håll. 

Men de paren jag pratar om, som gör mig frustrerad nog att skriva en krönika, det är unga människor utan kids, som har alla möjligheter i världen att fylla sina glas till bredden, men avstår från det ”för att”. De är hellre lite småbittra vid 25 än ger sig ut och maxar sin potential. Ni hör ju, it doesn’t make sense. Får man bjuda på ett glas? Skål!