in

Efter Trollhättan: Börja inte med att leta syndabockar


Sorg kan förena människor. Eller söndra ett samhälle. Det beror på hur vi bearbetar den. Och när vi börjar med att leta syndabockar så börjar vi i fel ände. Mer


Vems fel var det som hände i Trollhättan i går? Vem ska vi skylla på?

Ska regeringen avgå? Ska rektorn få sparken? Ska den avlidne gärningsmannens familj och släkt få sota för det här? Är det här vad man får räkna med om Sverige inte stänger gränserna?

Det här är vad en del av oss har ägnat natten åt, att i kommentarsfälten på Facebook peka finger och hitta syndabockar. Rykten och bilder har gillats och delats och blåsts upp till diskussioner som handlar om något helt annat än det hemska som hänt. Som splittrar oss än mer, när vi redan är slagna av sorg.

Det är inte ovanligt att vi gör så, att vi använder någons sorg för att driva våra egna politiska idéer. Samma sak hände efter att en kvinna och hennes son huggits ihjäl på Ikea i Västerås den 10 augusti i år.

Då vädjade de anhöriga om att deras död inte skulle bli slagträ i en politisk debatt:

”Vi har förlorat en älskad dotter, hustru och mamma. Vi har förlorat en älskad son och bror … Vi vill inte att deras död används och kopplas till integration och invandringspolitik,” skrev de i ett brev till allmänheten.

Men det hände ändå. Och det hände igen i natt, efter att ytterligare två oskyldiga liv släckts i ett vansinnesdåd. Att göra så, att använda de anhörigas sorg som bränsle för att sprida åsikter som inte har någonting med offren att göra är en vidrig jävla stöld.

Det är att ta deras liv en gång till.

Men även om en del av oss har ägnat natten åt att göra just det, så har en annan del av oss – en mycket, mycket större del – lagt våra olikheter åt sidan och enats i den sorg de flesta av oss känner.

Och i den sorgen är det lätt att lägga all skuld på någon som inte bär allt ansvar.

Det var ingen samhällsgrupp som gjorde det här.

Det var en person.

[adSpace placement=”auto”]

En person som valde att göra det värsta en person kan göra.

En person som inte längre lever.

Och ju mer vi uppmärksammar den personen och ju fler bilder som sprids, desto troligare är det att någon annan kommer att göra samma sak – fast värre – om vi får tro FBI och deras analys av skolattacker i USA.

Utmaningen nu är att bestämma vad vi ska göra av det hemska som hände. Ska vi mötas i den där känslan som förenar oss och sörja tillsammans? Eller ska vi anklaga och söndra – så att fler arga personer föds? Så att det här händer igen?

Jag kan inte ens låtsas förstå vad de närmast drabbade går igenom i dag. Men långt ute i klungan av hundratusentals sörjande står jag också. Jag står där med tanken att det kunde ha hänt på skolan där jag själv var lärare. Att det kunde ha varit mina elever, mina kollegor eller mina syskonbarn som inte längre fanns.

Den tanken ska inte behöva bli verklig för någon. Den blev det i Trollhättan i går. Därför går mina tankar dit. I dag, i morgon och för en lång, lång tid.

trollhattan_vr

mats-bax_byline