Det har gått ett år sedan dådet i Trollhättan – men har vi lärt oss något av det?

Runt klockan 10 den 22 oktober 2015 steg Anton Lundin Pettersson in på Kronan. Han hade på sig en tysk hjälm, kängor, svart rock och en mask. I handen hade han ett svärd och han ville använda det för att döda människor han hatade.

Människor som enligt honom inte hörde hemma i Sverige. Som hade en annan religion, hade fötts på ett sjukhus där man inte pratar svenska eller som hade en hy som var lite för mörk. Anton Lundin Pettersson brukade på fritiden lyssna på tal av Adolf Hitler och titta på andra nazistiska klipp. Han följde personer som var aktiva skribenter på högerextrema sajter och som i poddar ställde sig bakom den nazistiska organisationen Nordiska motståndsrörelsen.

Läraren Nazir Asmo, 42, eleven Ahmed Hassan, 15, och den 20-åriga elevassistenten Lavin Eskandar dödades alla tre av Lundin Pettersson. Gärningsmannen själv blev skjuten till döds av polisen, något som verkat vara hans plan från början.

Hatet syns inte alltid på utsidan

Anton Lundin Pettersson var inte en person som stod och heilade på gatan och som slogs med invandrare när han var full. Han var en tyst rasist tills han exploderade. Hatet syns inte alltid på utsidan, men det betyder inte att det är ofarligt.

Tvärtom.

Det tysta hatet är svårare att upptäcka och stoppa. I värsta fall är det först när hataren bestämmer sig för att döda som man förstår det – och då är det för sent.

Jag jobbade som nyhetsreporter på Expressen när attacken i Trollhättan ägde rum. Jag researchade om Lundin Pettersson i flera dagar och jag var helt säker på att dådet skulle bli en vändning i debatten. Att det högerextrema hatet som så många länge varnat för äntligen skulle tas på allvar. Och det kanske det gjorde, i alla fall till en början.

Men var står vi i dag?

Nazister ställer ut på Bokmässan, Sverigedemokraternas Mattias Karlsson står på bästa sändningstid i SVT och säger: ”Ni släppte in tiotusentals potentiella sexförbrytare och terrorister som inte hade giltiga ID-handlingar” och Soldiers of Odin ska skydda svenska kvinnor mot ”farliga invandrarmän”.

Alla dessa är exempel som leder till ökat rasistiskt hat i Sverige, men av rädsla för att polarisera sig och sätta etiketter på människor väljer organisationer och företag att svälja det med hull och hår. Tydligen är det värre att anse att någon med rasistiska och nazistiska åsikter inte hör hemma i alla rum, än att ge dem en plattform.

Så – vi har inte lärt oss någonting. Möjligtvis hur svenska skolor ska agera vid en eventuell attack. Men mer säkerhet kommer inte skapa färre terrorister. Och på ett år har i alla fall inte jag sett tillräckligt med insatser för att motverka det.

Det som krävs är att vi ALLA tillsammans gör det till vår förbannade plikt att stå upp mot rasismen, att lärare pratar om det i skolan och att vi lyssnar på de som blir utsatta. Först då kan vi börja se en förändring – och den behövs NU!