in

Det är ett helvete att växa upp

Home

Vi glömmer bort pojkarna. Ni glömmer bort pojkarna. Förstår ni inte det? I all iver att slå slag för flickorna glöms de bort. Pojkarna. I åratal har det slagits för flickornas rätt i svenska medier. Och missförstå mig inte nu, flickorna behöver lyftas fram. Hyllas. Tyckas om.

Mer

Allt det där som saknats på grund av att generationer av män förtryckt skiten ur kvinnor världen över. Alla kampanjer som syftar till att lyfta fram och bygga upp unga flickor är både nödvändiga och beundransvärda.
Men hur är det med pojkarna?
Var det bara jag, eller var det en jävla kamp att överleva skolan, livet, meningen med allt även för oss pojkar? Var oron att passa in, rädslan att inte vara snygg nog, rolig nog, häftig nog, bara något som tjejerna kände? Var det så? Är det verkligen så? Är alla pojkar lyckliga ungar som det räcker att rufsa om håret lite på för att de ska må bra?
Äh, ryck upp dig nu, killen. Sluta larva dig. Du gråter väl inte? Be a man for fuck sake. Jag tror att vi glömmer bort pojkarna. Att inte passa in, att inte veta var man hör hemma har inte med kön att göra.

Framför allt inte i Sverige.
De svenska flickorna är starka, stolta och alldeles underbara. Självsäkert tar de sig an världen på ett sätt som inte har någon motsvarighet någon annanstans. Tro mig, jag har rest tillräckligt för att veta vad jag pratar om.
Och visst finns problemen där, det är inte det jag säger. Kraven finns där. Flickor, för det är nästan alltid flickor, skär sig i armarna och får ätstörningar. Allt medan pojkarna glöms bort.
Var fjärde person med ätstörning är kille. Så är det i dag. Kraven på att vara snygg, rolig och duktig på alla jävla sätt som finns är lika jobbig för killarna. Ni måste förstå det.
Eller kanske är det så att vi pratar om mig. Okej, säg att det är så. Låt oss göra det då. Vi pratar om mig.

Hela mitt liv har handlat om en vilja att passa in. Och en gnagande oro att jag aldrig kommer att göra det. Hela skoltiden handlade om att gå på äggskal. Rädslan att hamna utanför överskuggade allt annat. Trots att jag inte var mobbad skulle jag beskriva min grundskoletid som en enda lång pina. Stressen att duga, passa in, vara rätt, var fruktansvärd. Är fruktansvärd. Är den inte det?
Och är det bara något som tjejer känner? Tror ni verkligen det? Näää, men killarna mår bra, de har ju sin innebandy och grejer, de behöver fan inte klappas på.
De behöver ingen som säger att de duger.
Inga kramar.

Och vi som hatade innebandyn då? De killar som inte orkade med hela hö-hö-hö-mentaliteten i omklädningsrummen?
Eller de flickor som vet att de aldrig kommer publicera bilder på sig själva i ”dagens outfit” på någon blogg.

Vad gör vi med dem?
Kan vi inte bara enas om att det är ett helvete att växa upp? Kan vi inte bara säga att grundskolan är en tid som de flesta minns med hat? Nio år av umgänge med samma omogna människor gör att livet blir en kamp, oavsett om du är kille eller tjej. Så är det bara. Det handlar inte om kön.

Hur är det med alla dem som går i gymnasiet, men aldrig varit i närheten av att kyssa någon? Vad gör vi med alla dem som sitter och garvar med när deras kompisar berättar om deras senaste hångel, trots att de själva aldrig kommit närmare ett hångel än en puss på ett party i mellanstadiet?
Vad gör vi med dem?

Jo, jag ska tala om vad ni ska göra. Ni kan fullkomligt strunta i dem. För någonstans i slutändan löser det sig. Det gör det. De som kämpat lyckas till slut. De tar revansch. Det handlar aldrig om hämnd. Det handlar om att bevisa för sig själv att man duger.
Det ordnar sig till slut. På vägen träffar man till slut någon som hånglar upp en mot en vägg. Det blir som man tänkt sig, om än lite senare. Oskulder förloras, självförtroenden byggs upp.
Man inser att man är en av dem som aldrig kommer passa in, men man inser att man duger ändå. På något sätt.

Jag började den här texten med att vilja slå ett slag för pojkarna, men jag inser att det inte handlar om det. Det handlar om oss alla, goddammit. Det är ett rent helvete att växa upp. Är man inte för smal så har man för liten näsa eller för fula skor. Alltid är det något.
Grejen är att det ordnar sig till slut.

Du kommer träffa någon som älskar dig för den du är.
Du kommer träffa någon som tycker du är underbar.
Jag lovar. ■