in

90-talister är bättre på kärlek


KRÖNIKA. Journalisten Adrianna Jalming har sett dokumentären Parning och sätter hopp till kärleken bland millennials. Mer

Om det finns något som äldre generationer älskar att inbilla sig så är det att ”det var bättre förr”. Förr, när samhället var en fridfull Bullerbyn-kopia i motljus där ingen låste sina dörrar och alla hejade på sina grannar (även om man avskydde dem som ett svidande skavsår). 

Kärlek är en av alla saker som de som tycker att saker var bättre förr tycker var bättre förr. Förr fanns inget av dagens själlösa swipande bland potentiella sexpartners lika flyktiga som den första vårvärmen. Nej, förr tog man sig tiden att LÄRA KÄNNA varandra. Man stoppade inte ansiktet i främmande människors kroppsöppningar snabbare än Donald Trump går igenom en flaska brun-utan-sol. Man var civiliserad nog att bli full, hitta någon på krogen och sen stoppa ansiktet i människans kroppsöppningar.

Det är med detta i åtanke jag ser den svenska dokumentären ”Parning”. Filmen följer två svenska singlar i 20-års åldern som under ett års tid dokumenterat sin vardag och sitt dejtande via videologgar, sociala medier och Skype-intervjuer. Tinder-apparna går varma hos de unga 90-talisterna och skulle dejten gå åt pipan står nya snabbt på tur att pröva lyckan med. Visst är det en uppdaterad version av synen på kärlek, men den är inte nödvändigtvis mer flyktig eller ytlig än tidigare. Däremot verkar den vara mycket, mycket bättre.

De behandlar kärleken med en slags öppen nykterhet

Huvudpersonerna i ”Parning” dejtar, blir kära, blir okära och dejtar lite mer, men de verkar inte behandla kärleken som den heliga graal som så många andra generationer gjort. De tar den på allvar, absolut, men de behandlar den med en slags öppen nykterhet som jag blir helt fascinerad av att se. De talar ut om hur de känner, med varandra och med oss som tittar, berättar öppet om sina behov och fantasier. Som om ägandet av den egna sexualiteten är det naturligaste i världen och inget som ska stå tillbaka av en osund fobi att förlora chansen på Kärleken™. 

Naomi och Edvin verkar inte riktigt dela samma rädsla för att ställa krav som så många generationer känt före dem. En rädsla för att bli avvisad som gör att man håller inne, jämnar ut, slätar över för att få saker att passa i det heliga kärleksnarrativet. Nej, de vet att de förtjänar någon som ”knullar en bra”, som Naomi säger i filmen. Det kan låta självklart, men det finns något oerhört stort i det uttalandet. Något som tagit tidigare generationer decennier av självförnekelse att ens komma i närheten av.

Jag önskar att jag varit lika rimlig i mitt tänk som 20-nånting. Så många fler möjligheter jag hade övervägt, så mycket bättre jag hade varit på att kommunicera vad jag vill och hur jag känner. Så mycket sundare relationer jag hade haft! Istället är jag en vuxen kvinna som knappt kan tänka på en rumpa utan att bli genererad och vilja gömma mig bakom en dörr. Bara det borde väl räcka som bevis för att det verkligen inte var bättre förr? Och annars kan ni ju bara pröva vad som händer om ni ber mig tänka på en annan kroppsdel.

Vi borde swipat vänster på den gamla kärleken för länge sen.

Adrianna Jalming, journalist.