Barn som ropar ”kines” och skrattar, kändisar som skämtar om östasiater och tv-kanaler som ger nidbilder av en japan. De märker inte när de går över gränsen. Men det märker de som blir utsatta. Nittonåriga Sofia Vu är en av dem. Mer
in Nyheter
Hon vittnar om rasismen mot östasiater – och blir hotad med polisanmälningar
”Tjing tjong”. Orden kommer från några killar som sitter på samma buss som Sofia Vu. Deras pekfingrar är riktade mot henne. Tolv år gammal ställer hon sig upp från sitt säte och tittar på pojkarna medan hon skriker: ”vad sa ni era jävla idioter?”. Ingen på den fullsatta bussen gör något.
På Instagram hittade Sofia videor upplagda av östasiater i USA. I videorna filmar de sig själva och de rasister som kränker och imiterar dem. Hon kunde knappt tro sina ögon så hon bestämde sig för att se ifall det var lika illa i Sverige. Hon gick in på OmeTV, en hemsida där man kan videochatta med främmande människor. Där fick hon ta emot kommentarer från människor som sa ”tjing tjong”, drog upp ögonen med fingrarna och beskyllde henne för att ha orsakat spridning av coronaviruset.
Hon spelade in allt och delade videon på sitt Instagramkonto och via kontot @tnkvrt, där orättvisor tas upp genom personliga berättelser, vittnen och nyheter. När filmklippet lades ut fylldes hennes inkorg med flera hundra meddelanden. Ungefär hälften var från östasiater som varit med om liknande påhopp. Resten var stöd från vänner och okända, men även ifrågasättanden och kommentarer från människor som skrev att de skulle polisanmäla henne om hon inte tog bort den.
Sofia Vu: ”Ingen annan säger ifrån”
Sofia Vu kom till Sverige när hon var tio år. Från Vietnam till Göteborg. Trots att hon snart har bott här i halva sitt liv är det ingen som gör något när hon blir attackerad med rasistiska kränkningar i vardagen.
– Vissa vuxna kan stanna upp förvånat och titta på när jag argumenterar emot dem som hånar mig, men sen går de bara.
Tobias Hübinette, lektor vid Karlstads universitet, är forskare i ämnet rasism. I en intervju med SVT berättar han att rasismen mot östasiater oftast är inlindad i humor. Eftersom humor är kopplat till något positivt kan det därför vara svårt att motarbeta problemet.
på sina scenkläder från en revy.
I Sofias kompiskrets har det hänt att den smygrasistiska humorn tagit plats. Hon minns när hon som femtonåring, tillsammans med sina vänner, åt mat som innehöll ris. Frågan om var ris kommer ifrån kom på tal under middagen. En av hennes vänner svarade med att dra upp ögonen med fingrarna, för att indikera att riset är från Kina.
– Jag minns att jag sa ifrån och att min kompis kände sig offended. Alla runt bordet blev helt knäpptysta, säger Sofia.
Hübinette säger också att många inte förstår att människors skämt mot asiater kan uppfattas som rasism eftersom det är så integrerat och normaliserat i samhället. Ett exempel kan hämtas från sommaren 2008, när den kinesiska artisten Wei Wei framträdde i ”Allsång på Skansen”. Då hade Anders Lundin på sig en rishatt och sa ord som ”tjing tjong”. Eller när Kanal 5 släppte humorserien ”Oumi” där Mi Ridell framförde en nidbild av en nördig japan med stora framtänder och sneda ögon.
Sofia Vu: ”Många fokuserar på att jag ”hänger ut” barnen i filmklippet och inte på att de i videon säger rasistiska saker om mig”
Sofia tycker att barn i skolan borde lära sig mer om hur östasiater blivit behandlade genom historien, för att de ska förstå hur rasism fungerar. Det ska inte behöva vara de förtrycktas ansvar att lära ut. Hon tycker att hennes video skulle kunna vara ett bevis på att rasism mot östasiater finns och att det är ett strukturellt problem i samhället. Dessutom upplever hon att många riktar fokuset på fel problem när hon tar upp ämnet i sin Instagramvideo.
– Det som är problematiskt är att många fokuserar på att jag ”hänger ut” barnen i filmklippet istället för att rikta uppmärksamheten på att de i videon säger rasistiska saker om mig. Dessutom borde föräldrarna ta ansvar för att deras barn inte är inne på chattforum med artonårsgräns och ha koll på barnens beteenden.
– Föräldrarna skrev även att de skulle polisanmäla mig om jag inte censurerade deras barn i filmklippet.
Första natten efter videons publicering på Instagram har Sofia ont i magen. Först tror hon att det är yoghurten hon ätit som får henne att må som hon gör. Hon försöker gå på toaletten, men det går inte. Hon stannar kvar i badrummet och försöker spy. Men det går inte heller. Allt snurrar i huvudet på henne och till slut blir allting svart. I trettio minuter ligger hon på sitt badrumsgolv med en kall handduk som hjälp. Den natten har hon svårt att somna och kommer inte i säng förrän 04:00. Ångesten håller henne sällskap.
Sedan videon publicerades på Instagram har Sofia känt sig alltmer spänd. Det var som en försvarsmekanism, att hon spände sin nacke. Hon letade hela tiden efter hot och hat för att det hade blivit en vana för henne. Från att ha varit ganska ensam, till att få meddelanden från alla håll och kanter gjorde att hon kände sig överrumplad.
– Jag lade ut videon igen, men med censurerade ansikten och tog bort den gamla. Då var responsen inte lika stor som efter den första videon jag lade ut. Den fick inte lika många visningar.
Hon blev besviken eftersom det inte borde vara en trend att stå upp mot rasism.
– När den andra videon lades ut fortsatte många skriva till mig för att få mig att må dåligt. Folk skrev att om en vecka kommer alla ha glömt bort det här och att ingen kommer att uppmärksamma det.
Idag, fyra veckor efter andra videons publicering, mår hon bättre och hot och hat är inte längre något hon får dagligen. För henne var detta något som svenska folket behövde se för att inse allvaret. Trots den ångest som följt henne efter publiceringen av videon är det inget hon ångrar för fem öre.
Artikel av: Amanda Spångberg