in

Abort – det rätta eller det värsta?

index.xml

Överraskad över att det gick. Samtidigt en kvävande känsla av att livet inte blir som man tänkt sig … Att oplanerat bli med barn skapar starka känslor, men ändå måste ett beslut tas – abort eller inte?
Mer

Nyhet! Missa inte Horoskoppodden, där vi berättar för Sveriges härligaste profiler vilka de egentligen är med hjälp av astrologi! Lyssna på senaste avsnittet och prenumerera här:

Lyssna på fler avsnitt här!

Kanske är det aidsskräcken som släppt. Eller bara sexualinformationen som misslyckats.
Säkert är i alla fall att fler tonåringar och unga vuxna blir oplanerat gravida.

– Vi ser en uppåtgående trend, säger Birgitta Ollars på Socialstyrelsen som är med och årligen tar fram siffror på genomgångna aborter.
Det görs omkring 30 000-35 000 aborter om året och flest görs av kvinnor i åldrarna 20 till 24 år. I gruppen 15 till 24 görs omkring 15 000 aborter om året. Det motsvarar ungefär en i varje klass.
Flest aborter sedan mätningarna startade 1975 uppmättes i slutet på 80-talet, med mer än 10 000 per år i den här gruppen, eller 35 stycken av tusen kvinnor, sedan dess har det gått ner, men ökar nu igen sedan ett par år tillbaka och vi är i dag uppe på nästan 32 aborter på tusen kvinnor, mot bara 26 för tio år sedan.

– Jag tror att det beror på mycket olika saker, som alkoholpolicy, information om könssjukdomar, tillgång på billiga preventivmedel och så vidare, säger Birgitta Ollars.
Det är svårt att analysera siffrorna eftersom vi inte har tillgång till någon annan
information än bostadsort i dag, fortsätter hon.

– Det vi kan se är att storstäderna inte längre märker ut sig, nu är det mer jämnt mellan landsort och stad. Unga är mer rörliga i dag.
Lägst antal aborter i landet görs i Jönköping och Kronobergs län, desto fler görs i Stockholm, Malmö och Värmland.

– I områden med starka frikyrkor, som Jönköping, har unga förmodligen en lite annan livsstil, det kan vi konstatera med dessa siffror, avslutar Ollars.

”Hela min kropp sa nej”

Hon dödade sitt barn. Det är så Louise, 26, fortfarande i dag ser på sin abort för fem år sedan.
– Jag har ultraljudsbilden på mitt barn på nattduksbordet och saknar det så att det gör ont.

När Louise var 21 år bestämde sig hon och hennes kille för att skaffa barn. De hade lägenhet, jobb och de älskade varandra.
Efter en vecka i sänghalmen var planen iscensatt. Men lyckan blev kort. Efter några veckor kom pojkvännen hem och sa att han inte vill ha barn. ”Ta bort det, annars kommer jag aldrig mer att prata med dig”.
– Jag blev så rädd, rädd över att se vår dröm krossad, rädd för att han plötsligt höll på att lämna mig, berättar Louise, som egentligen heter något annat.
Det var inget lätt beslut Louise hade framför sig. Hon hade längtat så och för varje dag växte hennes barn i magen. För att kunna göra rätt beslut pratade hon med så många som möjligt. Mamma, som levt ensam med Louise hela uppväxten, stöttade henne om hon ville behålla barnet.
– Hon var den enda som höll med mig, för alla andra var det självklart att jag skulle ta bort det, ”passa på och lev livet”, som de sa, berättar hon.
Barnmorskan på ungdomsmottagningen förklarade för Louise att genom att ta bort ett liv, kunde hon rädda andras, hennes eget och pojkvännens.
På socialtjänstens ”abortstödsamtal”, som de valt att kalla tjänsten, var de ännu mer drastiska.
– Vad kommer du att säga när ditt barn vill ha massa saker som de andra har och du kommer att vara tvungen att neka, sa de till mig och så underströk hon att jag minsann inte skulle få någon ekonomisk hjälp av dem i framtiden eftersom jag hade valet att ta bort barnet nu.
När det sedan var dags bröt Louise ihop på abortkliniken på sjukhuset och fick åka hem. Det gick inte.
– Hela min kropp skrek nej, jag ville inte men kände att det var det enda jag kunde göra då.
Så Louise fick en ny tid.
– När jag tagit pillret kommer jag ihåg att jag kände mig så duktig. ”Bra, nu har jag gjort det”, uppmuntrade jag mig själv.
Efter narkosen vaknade Louise upp. Innan den släppt kändes allt fint, men när allt klarnade grep en fruktansvärd ånger in.
”Nej, vad har jag gjort? Jag har dödat mitt barn!” var hennes reaktion.
Den dagen bestämde sig Louise för att hennes barn inte skulle dött i onödan. Hon började Operation självförverkligande.
– Jag utbildade mig, startade egen reklambyrå och tjänade pengar. Jag ville aldrig mer att någon skulle säga till mig vad jag ska göra.
I mycket levde Louise som om hon redan fått barn. Festa var inte aktuellt, hon ville inte att barnet skulle ha tagits bort för att hon skulle kunna vara ute på krogen. Hon skaffade en trea i stan och i dag är hon också lärare på universitetet. Det tog slut med pojkvännen, men Louise lever i dag ihop med en ny man.
Kan du förlåta dig själv?
– För att jag dödat mitt barn? Nej, aldrig.
Men vad kan få dig att inte förgås av ånger för resten av livet då?
– Kanske ett barn … även om inget barn förstås kan ersätta det andra barnet.
Men du ska inte skaffa ett snart då?
– Jo, kanske, om jag orkar med känslomässigt och nu börjar jag nästan jobba för mycket. Eller kanske inte ändå, vi får se.
Louise är klädd i kontorskläder, kappa och smakfullt sminkad för ett kundmöte senare i dag. Rösten är stadig och blicken utstrålar självsäkerhet. Även om hon är bitter över sitt beslut, har hon vänt bitter­heten till en drivkraft och gått långt på det.
– Vi fick inget stöd att behålla barnet. Nu är det som om man måste vara 30 år gammal för att få skaffa barn. Hela aborten var av hänsyn till min pojkvän, han lider fortfarande av det och har inte gått vidare han heller. Jag tror att om han fått lite hjälp och stöd hade han klarat det fint, han var bara naturligt rädd inför det stora som skulle ske!
Är du emot fri abort?
– Nej, absolut inte, men jag tycker att det är för lätt. De kuratorer och liknande man träffar  vågar inte ens säga att det är ett barn det handlar om, utan kallar det för foster. Frågan har blivit för religiös och politisk, men är man tveksam har det inte med de sakerna att göra alls för de allra flesta!

Var vänder jag mig, hur går det till?

1. Ring till närmaste sjukhus och be att få komma till kvinnokliniken.

2. Beställ tid hos kurator, det är alltid bra oavsett hur säker du är.
3. Nu kan du välja att göra abort med piller eller genom att läkaren kirurgiskt tar bort fostret ur dig.
4A. Gör du medicinsk: (Rekommenderas innan vecka 9)
● Du tar ett hormonpiller den dagen du bestämmer dig för att starta.
● En till två dagar senare får du en tablett du kan äta eller föra in i slidan. Hormonet i tabletten orsakar missfall som nu sätts igång. Smärta i magen och illamående är vanligt. Efter ett par dagar är du inte gravid längre.
4B. Väljer du kirurgisk med sövning:
● Du kommer till kliniken, med fastande mage, på morgonen.
● Där får du kläder och en säng och sedan blir du körd till operationen.
● En narkosläkare söver dig och du vaknar sedan upp på ett rum, ofta tillsammans med andra i samma situation. Vissa känner sig lite illamående av narkosen och det kan kännas som menssmärtor ett par timmar, annars är du helt som vanligt.
● Samma eftermiddag får du gå hem, låt gärna någon komma och hämta dig om det går.
● Ibland görs också skrapning med lokalbedövning, då är ingreppet mer som ett vanligt gynekologbesök.
5. Gå på efterkontroll för att se om allt är okej, det är också viktigt att kontrollera så att allt är borta, annars kan en extraskrapning behövas.
6. Träffa gärna en kurator igen, det erbjuder alla landsting om du gjort en abort.