6 röster: ”Så upplever vi transvården”

För att få könsbekräftande vård i Sverige idag behöver du diagnostiseras med könsdysfori. Könsdysfori innebär enligt Socialstyrelsen ”ett psykiskt lidande eller en försämrad förmåga att fungera i vardagen som orsakas av att könsidentiteten inte stämmer överens med det registrerade könet”. Det registrerade könet syftar till det kön som man tilldelats vid födseln. Här berättar sex transpersoner om sina upplevelser av kontakten med vården i samband med sina könsbekräftande behandlingar, där de i olika mått sökt vård för att att få sin fysiska kropp att överensstämma med sin könsidentitet.

Samuel: ”Jag har inte ångrat mig en enda sekund”

Samuel Dahlberg, 27 år, hade mått dåligt under en lång tid. De flesta dagarna kände han att han inte ens kunde gå utanför ytterdörren, eftersom han inte trivdes med sig själv och med kvinnokroppen han fötts i. År 2015 såg han en dokumentär om transmannen Buck Angel och då föll pusselbitarna på plats.

– Jag hade aldrig fått lära mig vad en transperson var eller att de ens existerar. Så det var först när jag såg dokumentären som det gick upp för mig. Det kändes rätt i tanken, som att jag helt plötsligt visste vem jag var.

Senare samma år tog han kontakt med vården för att få en remiss, för att senare kunna göra en utredning.

– Jag har haft en ganska snabb process om man jämför med de flesta. Jag pratade med en läkare ganska snabbt och hon skickade en remiss direkt. Det var inga problem.

Remissen skickades till Akademiska sjukhuset i Uppsala, men ingenting hände. Det var Samuels dåvarande flickvän som ringde dit och fixade så att han hamnade på en kotvarsel-lista, vilket innebar att han kunde bli uppringd om någon bokat av sitt möte nära inpå.

– Jag låg hemma och typ höll på att dö varje dag. Min dåvarande flickvän visste inte om jag skulle vara levande eller inte när hon kom hem från jobbet.

Måndagen därpå ringde de från Akademiska, någon hade lämnat återbud och Samuel kunde få tid redan samma dag. Samuels erfarenheter av transvården har därefter varit blandade. Han trivdes inte med vården på Akademiska och kände sig obekväm med frågorna som ställdes under utredningen.

– De ville veta väldigt mycket om sexlivet exempelvis. Om man är dominant eller inte och vilka ställningar man föredrar. Men det har ju inte någonting att göra med vem jag är. Jag ser inte hur det kan hjälpa i utredningen.

Psykologen som Samuel träffade upplevde han också som problematisk. Under ett besök pratade de om Buck Angel-dokumentären. I dokumentären berättar Buck Angel bland annat att han valt att avstå från att göra underlivskirurgi.

– Hon hade kollat upp vem Buck var innan besöket. När vi satt och pratade om honom sa psykologen till mig att hon tyckte att han såg väldigt manlig ut tills han tog av sig byxorna. Jag trodde att hon skämtade med mig. Efter det ville jag inte träffa henne igen.

Efter att Samuel fick sin diagnos övergick han våren 2017 istället till mottagningen ANOVA, som är en del av Karolinska Universitetssjukhuset och som bland annat arbetar med vård för transpersoner.

– På ANOVA upplevde jag att de hade en helt annan förståelse. Det kändes som att de lyssnade på mig och inte ställde några krav. Däremot kan jag inte påstå att de hör av sig som de ska. Men jag förstår att det handlar om att de är underbemannade och inte hinner.

Nu väntar Samuel på att göra underlivskirurgi. Testosteron kommer han att ta resten av livet. För Samuel är det viktigt att dela med sig av sina erfarenheter.

– När jag kom ut var det väldigt svårt att hitta andra transpersoner som jag kunde relatera till. Det var typ tre stycken i hela världen tror jag, och så var det ett ganska bra tag. Men nu de senaste åren har fler vågat komma ut och dela sina erfarenheter, och det gör så jäkla mycket för då känner man att man inte är ensam.

Har du någon gång ångrat dig?

– Absolut inte. Inte en enda sekund.

Vad skulle du säga till dig själv när du var yngre?

– Jag hamnar i ett vägskäl nu, för jag vill inte romantisera bilden men jag vill inte heller göra att man blir skräckslagen. För den här resan är vidrig, både när det kommer till vården men också när det gäller allmänheten. Bara att gå utanför dörren är det vidrigaste man kan göra. Men det är så värt det. Det är obeskrivligt att förklara.

Rebecca: ”Det känns bättre än vad jag förväntade mig”

Rebecca Brännvall är 27 år och arbetade som bartender innan coronapandemins utbrott. Innan Rebecca fick könsbekräftande behandling hade hon så länge hon kan minnas vetat att hennes könsidentitet inte stämde överens med könet hon tilldelats. När hon var i övre tonåren mådde Rebecca så dåligt att hon tänkte ta sitt liv.

– Min pappa var utanför bilden, han hade packat och dragit och det var bara min mamma och jag. Jag mådde inte så bra och tänkte faktiskt ta bort mig själv, men just dagen då jag hade tänkt göra det så spelade jag World of Warcraft och mötte någon där som var löjligt snäll. Den personen hjälpte mig att komma på fötterna igen.

Det visade sig att personen som Rebecca kommit i kontakt med var transperson, precis som hon. Nu har de varit ihop i nästan tio år.

– Det är inte alla som kan säga det men jag kan med stolthet säga att jag dejtar min hjälte.

Med hjälp av sin flickvän kände Rebecca ett nytt hopp. Och runt tiden när hon blev myndig ville hon få könsbekräftande behandling.

– Jag har ganska positiva erfarenheter av vården. Jag väntar på underlivsoperationen på Karolinska just nu. Om jag hade vetat tidigare hur de hanterade saker på Karolinska skulle jag nog ha försökt kontakta dem tidigare så att jag hade fått opereras snabbare. Man får inte veta vilken plats man har i kön utan de säger bara till när det är dags att kallas in.

Har du någon gång känt att du ångrat dig?

– Absolut inte. Man ska inte vara rädd utan bara köra raka vägen om det verkligen är någonting som man vill göra. Men man måste se till att det är någonting man verkligen vill, då man permanent förändrar delar av sig själv. Inte bara med operationer, utan även med exempelvis hormonbehandling.

Blev det som du hade tänkt dig när du började?

– Nej, det blev faktiskt bättre. Känslan som jag har på insidan blev mycket bättre än vad jag förväntade mig när jag började.

Mathilda: ”Jag önskar att det lades mer resurser på transvården”

Mathilda Högberg är 26 år och arbetar med sociala medier som influencer. Hon har hela sitt liv känt att hon inte tillhört det kön som hon tilldelats, men först när hon var 15 år kunde hon sätta ord på vad de känslorna faktiskt betydde. Direkt när Mathilda insåg att hon var trans visste hon att hon ville få könsbekräftande behandling och tog kontakt med vården. Processen från första kontakten till operation tog ungefär fyra år.

– Transvården har varit mycket upp och ner. Från långa väntetider till personal som slutar. Jag förstår att det kan vara problematisk när personalen är få, däremot önskar jag att det lades mer resurser på transvården. Jag hade önskat att processen inte drogs ut så pass som den kan göras idag.

Trots att väntetiderna varit långa är Mathilda nöjd med den hjälp som hon har fått.

– Trots detta tycket jag att bemötandet som jag har fått har varit välkomnande och hjälpsamt. Jag är ändå glad för den personal som hjälpt mig igenom en väldigt svår och jobbig del av mitt liv. Jag tycker att de gav mig så mycket information som behövdes. Däremot önskar jag att jag kanske hade varit en aning mer mentalt förberedd, då processen från man till kvinna är jobbigare än vad jag någonsin trott. Men jag gav inte upp, så till slut föll pusselbitarna på plats och då var allt värt det.

Har du någon gång ångrat dig? 

– Jag har alltid haft känslan av att vara annorlunda och att något är väldigt ”fel” på mig. Innan operationerna led jag varje dag av könsdysfori och hade svårt att leva ett lyckligt liv. Nu efter operationerna är jag en mycket mer glad och positiv person. Det finns dåliga dagar då jag fortfarande lider av mild könsdysfori och ibland när jag tittar mig i spegeln känner jag att jag liknar en man, men jag vet att det endast sitter i huvudet och jag försöker alltid jobba med mig själv gällande det. Men jag har inte ångrat mig en enda sekund.

Zamuel: ”Jag var orolig att de inte tyckte att jag var tillräckligt mycket man”

Zamuel Mepra Johansson Lindsjö är 24 år och arbetar som stödassistent. Han kände att han aldrig riktigt passade in i samhällets normer för vad en flicka ska vara.

– Jag har alltid förstått att det var någonting som inte stämde. Jag mådde väldigt dåligt och det var svårt för mig att vara i skolan. Jag lindade brösten från det att jag gick upp till det att jag gick och la mig, varje dag i tre år.

Som fjortonåring hörde han talas om trans för första gången.

– När jag hörde talas om trans så visste jag, då hade jag ett namn på det liksom.

Han började googlade runt och försökte samla på sig så mycket information som möjligt. Zamuel var femton år när han bestämde sig för att söka könsbekräftande vård. Efter att ha kämpat ett halvår för att få en remiss tog det sedan ytterligare ett halvår innan han fick sitt första samtal. Sedan dröjde det fem månader till nästa. Under utredningen ställdes frågor som han inte var bekväm med.

– Under utredningen var det vissa delar där jag kände mig förminskad och nedtryckt. Det första jag fick göra var att träffa en kurator där vi pratade om tidiga minnen och gjorde en tidslinje på det första jag kom ihåg och fram till idag. De ställde frågor som vilket kön de flesta av mina kompisar hade och vad jag lekte med. Vad spelar det för roll egentligen?

När han sedan träffade en läkare pratade de om vilken behandling Zamuel ville ha och vad han hade för förväntningar.

– Det är ju viktigt att ha talat om. Då frågade de också om jag hade ett stabilt förhållande, hur det sexuella livet såg ut och sådana delar. Det kan man ju förstå, men när de kom in på frågor som ”hur brukar ni göra?” och ”har ni några speciella roller?” så kände jag mig verkligen intryckt i ett hörn.

För att utesluta andra diagnoser gjorde Zamuel olika tester hos en psykolog.

– Det var ju en rädsla i sig för att gå dit. Och jag tänkte mycket på vilka kläder jag skulle ha på mig, hur jag satt och hur jag pratade. Jag försökte trycka in mig i den stereotypiska mansrollen för att de inte skulle se något annat. Jag tänkte att om jag inte gör de sakerna kommer jag inte att få diagnosen, för då kommer de att tycka att jag inte är tillräckligt mycket man.

Men Zamuel fick sin könsdysfori-diagnos och har gjort mastektomi, vilket är en operation där man tar bort bröstvävnad för att platta till bröstkorgen. Nu står han på väntelista för att genomgå underlivskirurgi. Kontakten med vården kommer att vara livslång då Zamuel tar testosteron och får injektioner var 12:e vecka.

– Efter det att jag gjorde en mastektomi blev det lättare för mig. Visst, jag har stora ärr men jag är platt. Jag ser ut som en vanlig man liksom, enligt normen. Nu kan jag ha tröjor i rätt storlek vilket gör att jag mår mycket bättre. Och med testosteronet blev min röst mycket mörkare och jag fick en annan kroppsbyggnad och ansiktsbehåring. Jag måste säga att jag är nöjd, men om man kunnat göra operationen utan att få ärr hade det varit en dröm.

Generellt sett anser Zamuel att han fått bra information under processens gång. Men även han tycker att kötiderna är väldigt jobbiga.

– Det svåra är ju när man sitter och väntar i kö. När du söker sjukvård så vet du bara att du är på kölistan, men du vet inte vilken plats i kön du har eller hur lång tid det tar. Och det är jättejobbigt.

Har du någon gång ångrat dig?

– Nej, det har jag inte. Jag hade nog inte levt idag om jag inte fått vård. Jag mådde så fruktansvärt dåligt över hur min kropp såg ut och hur folk uppfattade mig och mitt namn, pronomen och så där. Jag gjorde flera suicidförsök innan behandlingen för jag har mått så fruktansvärt dåligt i min identitet.

Idag känner Zamuel att hans kroppsliga problem är mer allmänna. Han tänker på att äta nyttigare och skaffa mer muskler.

– Men jag känner inte att jag är obekväm med att åka till badhus eller gå i tajta tröjor. Det har jag inga problem med idag så jag trivs ju ändå bättre i min kropp.

Leon: ”Det finns ingen quickfix eller operation som kan lösa allt”

Leon Reuterström är 23 år och arbetar på ett elektronikföretag. Från att han var fem år har känslan av att hans könsidentitet inte stämde överens med kroppen funnits där. Han använde tidigt ”killkäder”, hade kort hår och idrottade med killarna.

– Utåt sett har jag alltid sett ut som vilken liten kille som helst. Det har alltid varit lika naturligt för mig att göra och ha allt en cis-kille har och gör. Min familj har alltid låtit mig vara mig själv och de har nånstans förstått sen jag var liten.

När bestämde du dig för att genomgå könsbekräftande vård? 

– Jag sökte vård på grund av depression när jag var arton år, och av en ren slump fick jag då hjälp av en läkare som också jobbade i ett av teamen på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Det var inte förrän han frågade rakt ut om jag kände att jag var född i fel kropp som jag fick ”upp ögonen”, och där och då skickade han en remiss vidare för att påbörja en könsutredning. 

Han känner sig nöjd med teamet som utredde honom, de har hjälpt honom att förstå och acceptera sig själv. Däremot ifrågasätter han några av utredningens delar.

– Vissa samtalsämnen och tester kan jag tycka är lite gammalmodiga och stereotypa, och att man ibland upplevde det som att man behövde övertyga dem. Men i mitt fall så tror jag aldrig att det var något speciellt tvivel från någons sida, eftersom jag har varit som jag har varit sedan jag var väldigt liten. Jag har inte heller några andra diagnoser eller liknande.

Efter ungefär ett års utredning fick Leon sin diagnos och har nu fått testosteron i ett år och tio månader och gjort sin första mastektomi. Leons erfarenheter av transvården har i stort sett varit bra, bortsett från de långa väntetiderna.

– Jag hade inte haft något emot att det hade kunnat få gå fortare, med både väntetider och tid emellan varje möte. 

Leon väntar nu på att byta juridiskt kön och då ändras också hans personnummer.

Har du någon gång ångrat dig?

– Jag har aldrig under dessa år ångrat något alls, och har fortfarande inte en gnutta tvivel eller tanke på att ångra något. Om jag skulle ångra något så är det att jag inte tog tag i det här tidigare. Att få min hormonbehandling och min mastektomi har varit livsavgörande. Inte att de i sig löser mitt livs problem, men det gör att jag kan börja acceptera och sluta hata allt jag ser i spegeln. Det i sin tur gör att jag orkar och vill ta mig an allt vad livet har att bjuda på. Innan jag påbörjade min könsbekräftande vård levde jag ett dåligt liv med bra dagar, nu har jag ett bra liv med en del dåliga dagar. Den här resan har gjort mig till den jag är idag, och jag jobbar på att kunna vara stolt över det. 

Vad skulle du säga till dig själv när du var yngre?

– Det finns ingen quickfix eller operation som kan lösa allt, men är det rätt väg att gå så kommer det vara en hjälp på vägen för dig att orka jobba vidare med din psykiska hälsa. Stressa inte, låt det ta sin tid. Lev ditt liv för din egen skull, det är bara du själv som bestämmer över din identitet och din kropp. 

Lukas: ”Jag önskar att det hade varit tydligare med riskerna”

Lukas Svärd är 40 år och arbetar som konsult. Redan i treårsåldern visste han att han inte identifierade sig som flicka. Lukas började sin utredning när han var arton år, innan dess hade han inte berättat för någon om sin könsdysfori utan höll det för sig själv. Redan när Lukas var 12 år fick han höra talas om könsbekräftande vård.

– På den tiden var gränsen 18 år för att få påbörja utredning över huvud taget, så jag var tvungen att genomlida de där åren innan jag kunde ta tag i det.

Det innebar sex år av väntan för Lukas där han bara försöka överleva.

– I högstadiet ville jag inte leva men jag vågade inte ta livet av mig, så då blev det ett moment 22. Allt handlade om att ta sig genom dagen.

När Lukas väl fyllt arton år kontaktade han sjukvården och fick hjälp med sin könsdysfori.

– Det blev en lättnad. Psykiatrikern jag träffade förstod mig och berättade att det fanns fler som mig. Istället för att varje dag tro att livet inte kunde bli bättre fick jag en känsla att jag kan komma dit jag vill. Då väcktes en liten kämparanda i mig.

Testerna som Lukas gjorde under utredningen var ett orosmoment för honom.

– Jag kände en prestationsångest över testerna. Jag tänkte att jag var tvungen att svara rätt på frågorna, för jag ville inte att de skulle säga nej. Det var en jätteoro hos mig. Men jag fick väldigt mycket trygghet och hjälp av den psykiatrikern. 

När Lukas var 22 år fick han könsbekräftande behandling och bytte juridiskt kön. Hela processen tog fyra år. Lukas var väldigt inställd på att göra alla operationer som han kunde göra.

– Jag önskar idag att det hade varit tydligare med riskerna med operationen. Jag har fått problem med mitt urinrör och kommer att ha det resten av mitt liv som jag har förstått det. Jag minns inte om läkarna berättade om riskerna eller om det var jag som inte lyssnade, för jag var väldigt inriktad på att jag skulle bli man och göra alla operationer. Idag hade jag nog tänkt lite annorlunda. Vad man har mellan benen är inte riktigt lika viktigt nu som det kändes när jag var 20 år.

Har du någon gång ångrat dig?

– Nej, det har jag inte gjort.

Vad skulle du säga till dig själv när du var yngre?

– Att man måste vara beredd på att detta är en kamp och om man ger upp den kampen så är det en själv som drabbas. Man måste fortsätta kämpa hur jobbigt det än är och våga ta hjälp. Jag vågade aldrig ta hjälp när jag var 14 år, men jag borde ha sagt till att jag behövde prata med någon.

Här uttalar sig en psykolog och en överläkare om transvården.

Vill du få stöd och mer information om könsdysfori?

• På Transformering.se kan man läsa om trans, hur vården går till och ta del av transpersoners berättelser. På deras mail, [email protected], kan man få stöd och ställa frågor.
• Transammans.se är ett förbund för transpersoner och närstående som har lokala grupper runt om i Sverige. Här finns också mycket information och personliga berättelser.
• FPES.se, som står för Full Personality Expression, är en ideell förening och mötesplats för transpersoner.
• Stolta föräldrar är en förening för föräldrar och andra anhöriga till HBTQ-personer.
• RFSL och RFSL Ungdom jobbar för HBTQ-personers rättigheter och finns på många orter.