in

Lea Larsson: ”Transvården har mycket kvar att lära”

Bild: privat

För Lea Larsson var könsdysforin så pass smärtsam att det stod mellan att söka vård och att ta livet av sig. Vården som hon fick räddade hennes liv, men det är mycket som hon tycker måste förbättras. Mer

Lea Larsson, 39 år, är certifierad normingenjör, föreläsare och musiker. När hon föddes tilldelades hon könet man, vilket hon i tidig ålder visste inte stämde överens med hennes könsidentitet.

– Jag visste när jag var fem år att jag inte var pojke, samtidigt som jag smärtsamt nog fick inse att det var så folk såg mig. Det passade inte in på mig och det var inte jag. Jag har alltid känt att jag är den som jag är nu.

Lea har varit väldigt säker på sin könsidentitet. Men under sin uppväxt fick hon höra att det var någonting äckligt att vara trans och hon fick ingen stöttning med sin könsdysfori hemifrån.

– I och med gensvaret som jag fick hemifrån var jag så himla övertygad om att det var äckligt och vidrigt att vara det som jag var. Hela min uppväxt låg jag och grät på nätterna och bad till Gud, fast jag inte trodde på Gud, att jag skulle vakna upp som mig själv istället för att vakna upp i den där jävla snubbkroppen.

För Lea stod det mellan att söka vård och att ta sitt liv

När Lea var arton år hörde hon talas om könsbekräftande vård och bestämde sig för att det var någonting som hon ville genomgå.

– Jag behövde egentligen inte ens fundera utan kände snarare att jag äntligen kunde göra någonting som skulle få mig att må bättre. Det var såklart läskigt, men för mig var det antigen det eller att ta livet av mig.

När Lea påbörjade sin könsbekräftande vård var det början av milleniumskiftet. Först fick hon träffa en kurator, för att bedöma sitt mentala tillstånd. Sedan kirurger och läkare som arbetar med hormonbalanser i kroppen, men även en talpedagog.

– Man borde kanske ha informerat mer om risker, för det fick jag i princip inte höra någonting om. Men allt sånt går ju också att hitta själv.

Den könsbekräftande behandlingen som Lea gjorde i början av 2000-talet skiljer sig från hur den ser ut idag. Det tog ungefär tre år innan behandlingen var färdig och innan Lea fick ett nytt juridiskt kön.

– På den tiden fick man inte byta juridiskt kön om man inte blev steriliserad först, och man var tvungen att göra operation och korrigering för att få ett nytt juridiskt kön. Jag gjorde hela förloppet, det jag behövde var bara att det skulle gå fort.

Kravet att tvångssterilisera personer som vill ändra juridiskt kön avskaffades år 2013.

”Vården måste förstå att det inte bara handlar om kroppsdysfori”

Lea menar att transvården måste bli bättre och mer insatta i de frågor som rör det psykiska.

– När jag väl började se skillnad var den enorm. När jag började formas till den jag känner mig som på insidan. Men könsdysfori handlar väldigt mycket om social dysfori. Det handlar inte bara om att man har ett könsorgan som inte stämmer överens med ens identitet, utan också om hur samhället ser på en. Vården måste förstå att det inte bara handlar om kroppsdysfori, utan även social och mental dysfori eftersom vi lever tillsammans med andra människor. Alltså en identitetsdysfori.

En av de största omställningarna för Lea var att försöka passa in i en tjejnorm efter att hon blivit klar med behandlingarna.

– Efter behandlingarna började en ny mental resa. Att ställa om sin identitet var väldigt udda men extremt lärorikt. Jag lärde mig väldigt mycket om normer och vad som förväntas av könsroller. Jag har länge varit en riktigt duktig trummis och jag kommer ihåg dagen jag blev degraderad från att vara grym på trummor till att vara bra för att vara tjej.

”Man ska inte behöva göra alla operationer för att passa in i sin riktiga könsidentitet”

Lea menar också att könsnormerna behöver utvecklas och att det går att vara transperson på många olika sätt.

– Vi behöver utveckla normerna så att alla får plats. Och att man inte ska behöva känna att man måste gå hela vägen och göra alla operationer för att passa in i sin riktiga könsidentitet. Man kan vara en kvinna och ha en snopp, det går också. Så jag tror att om det hade varit lite bredare och folk vågat vara sig själva så hade vi kunnat ha större mångfald i vilka vi är som individer. 

Än idag har Lea kontakt med vården för att få nya recept på hormoner, vilket hon kommer få livet ut.

– När jag varit på ANOVA för att prata om hormoner eller kollat blodvärden har jag märkt att de är extremt underbemannade. När jag kommer in till överläkarna har jag liksom tre minuter på mig. Det finns mycket som man skulle vilja prata med dem om, men de vill gärna ta snabba beslut. Det kanske är ett litet problem för mig idag, men desto större för de som är i början av sin process.

Erfarenheter och upplevelser av vården transpersoner
Lea Larsson. Bild: privat

”Det är viktigt att de som ångrar sig får en röst, men det måste de som inte ångrar sig också få”

I den senaste tidens debatt om transvården har ett fokus legat på personer som ångrat sin könsbekräftande vård. Uppdrag gransknings dokumentär ”Tranståget” tar upp just den aspekten. För Lea var vården livsavgörande och hon har själv aldrig ångrat sig. Men menar att det är viktigt att de som ångrar sig får höras, men inte överrösta de som inte ångrar sig.

– Det är jätteviktigt att de som ångrar sig också får en röst, det är viktigt att man får en totalbild av allting men då måste det ju faktiskt finnas en bild av de som inte ångrar sig också.

En svensk studie från 2014 visar att 2,2 procent av de som genomgått könsbekräftande vård, från 60-talet fram till 2010, har ångrat att de genomgått behandlingen. Men mörkertalet kan vara stort. Dels för att inga nyare studier har gjorts, men också för att enbart de som aktivt sökt vård i egenskap av ångrare syns i statistiken.

– Uppdrag granskning är ett av Sveriges högst ansedda reportageprogram med grävande journalistik. Om de skapar ett program som handlar om att transpersoner ångrar sig och att transsexualitet är en trend, då skapar de ju den normen.

Lea vill poängtera att det inte är en trend att vara trans, utan att informationen och vården blivit bättre.

– Idag är transpersoner ett begrepp som många känner till och tabun har försvunnit lite grann och då är det såklart fler som söker vård. Men jag tror inte att det är fler transpersoner per capita idag än vad det var för hundra år sedan. Det vi kan konstatera är att det finns ett stort mörkertal av transpersoner och frågan är hur vi utvecklar vården så att vi snappar upp det.

Och enligt Lea ligger problemet hos transvården som har mycket kvar att lära.

– Jag tror att folk ångrar sig för att vården inte kan tillräckligt mycket om könsidentitet. Det är där problemet ligger.

Lea tycker att fler transpersoner borde jobba inom vården och ge eftervård till personer som fått könsbekräftande vård.

– Jag tror att det skulle hjälpa om man hade möjligheten att exempelvis prata med en transperson i eftervård och få stöttning och hjälp. Efter att man är utskriven så förväntas man vara glad och leva lycklig i alla sina dagar, men det är en stor omställning. Även om jag känner mig mer tillfreds med min kropp efter en könsbekräftande behandling så betyder det inte att de jag möter tänker likadant.

Lea: ”Jag har blivit spottad på och nedslagen”

 Lea har vigt sitt liv åt att förbättra situationen för transpersoner för att de ska slippa gå igenom det som hon gått igenom.

– Det beror bland annat på att det är många som vigt sina liv åt att försämra situationen för transpersoner och göra det svårt för oss. Jag har blivit både spottad på och nedslagen bara för att jag är jag. Det är viktigt att försöka förbättra situationen och visa att det finns någonting normalt i att vara trans. Att man kan ha ett normalt liv, man kan ha ett normalt jobb och man kan ha en familj. Jag har själv barn idag.

Förr har det varit svårt för Lea att vara öppen och berätta om sina erfarenheter på grund av att hon skämts över att vara trans.

– Min psykiska ohälsa har nog inte berott lika mycket på dysforin som den berott på yttre faktorer. Det tog tid men jag har förstått att istället för att känna skam borde jag vara stolt.

Här uttalar sig en psykolog och en överläkare om transvården.

Vill du få stöd och mer information om könsdysfori?

  • På Transformering.se kan man läsa om trans, hur vården går till och ta del av transpersoners berättelser. På deras mail, [email protected], kan man få stöd och ställa frågor.
  • Transammans.se är ett förbund för transpersoner och närstående som har lokala grupper runt om i Sverige. Här finns också mycket information och personliga berättelser.
  • FPES.se, som står för Full Personality Expression, är en ideell förening och mötesplats för transpersoner.
  • Stolta föräldrar är en förening för föräldrar och andra anhöriga till HBTQ-personer.
  • RFSL och RFSL Ungdom jobbar för HBTQ-personers rättigheter och finns på många orter.
VeckoRevyn Kontaktuppgifter mottagningar 2

Bli vår Patreon!

Hjälp oss göra fler viktiga granskningar för unga kvinnor! Läs mer här.