Fanny bloggar om psykisk ohälsa: ”Jag är psykiskt sjuk, men det är inte allt jag är”

”Jag är Fanny. Jag är 25 år gammal. För några månader sedan var jag säker på att jag skulle vara död innan min 25-årsdag. Det är jag inte. Jag lever. Jag är inte frisk men jag är här idag, just nu. Jag ligger i min säng i min lilla 30-talslägenhet i Malmö och skriver. Jag är inte död. Inte just precis nu i alla fall. Jag är Fanny. Jag bor i centrala Malmö. Jag har haft en bra barndom, inga trauman. Jag har en pojkvän som jag är störtförälskad i, massor av fina vänner och jag har ett jobb. Jag gick ut med toppbetyg från gymnasiet. Jag är öppen, driven och social. Jag tycker om att shoppa, fika och ta ett glas vin. Jag älskar Håkan Hellström. Jag är Fanny – och jag är tydligen psykiskt sjuk. Men det är inte allt jag är. Var var det egentligen som hände?”

Så skriver Fanny i sin blogg som i dag hjälper henne hantera sin sjukdom. I augusti förra året blev hon sjuk.

–Jag förstod inte var det var utan hade bara en sådan ångest, i magen mest. Jag kunde inte äta. Jag hade svårt för att lyssna och förstå. Jag blev förvirrad, yr, struntade i hur jag såg ut och hur skitig min lägenhet var och jag skärmade av mig från mina vänner och hade inte lust till något. Jag trodde jag var sjuk ”på riktigt” och blev en extrem hypokondriker.

Självdiagnos genom google var ett faktum. Hon gick till läkaren två gånger i augusti med tron om att hon hade cancer i både knä och ryggrad. Det var in försen hon sökte hjälp en tredje gång i september, hon inte orkade mer. Inne hos läkaren bröt hon ihop och berättade att hon hade fruktansvärd ångest och mådde dåligt.

–Jag grät och grät inne hos läkaren och fick till svar att jag var en omogen 24-åring och att det faktiskt fanns folk som var sjuka på riktigt. När mina 15 minuter där inne var avklarade så blev jag utkastad med en förmaning om att rycka upp mig. Jag gick därifrån i ett totalt mörker.

Fanny fick ingen hjälp den dagen vare sig av läkare eller personal i sjukhuset. Hon var förtvivlad och skämdes över att hon inte hade något rätt att må dåligt. Att hon som hade det så bra, bara kände ångest inför livet.

–Till slut förstod jag att jag behövde riktig hjälp och med mamma som stöttning kom jag till slut till en psykolog som hänvisade mig till en fantastisk doktor. Han fick mig att förstå att det fanns hjälp att få när jag mådde som jag mådde.

[adSpace]

Vad fick du för hjälp?
– Jag fick inbokad tider för att gå och prata men kände att jag fortfarande mådde dåligt och fick då hjälp med medicin. Antidepressiv medicin är känsligt att prata om för många.

Varför tror du att det är så?
– Det finns så sjukt mycket fördomar kring antidepressiv medicin, fördomar som jag nu vet är skitsnack. Ta emot hjälpen som erbjuds. Vi klarar inte allt på egen hand. Vi skäms så mycket idag, över att prata om psykisk ohälsa. Det är en sådan skam idag, fortfarande. Det har dock blivit lite bättre sedan fler och fler kändisar börjar prata om det. Bara för att man inte är fysisk sjuk så betyder inte det att man inte är sjuk. Ja, jag är sjuk i huvudet men jag är fortfarande jag och kan bli frisk.

Jag tycker det är konstigt när människor säger att man till exempel ”är bipolär”, man säger ju inte att man ”är cancer”.

Fanny tror även att människor kan ha blivit missledda om vad psykisk ohälsa är genom filmer som Psycho och serier som Homeland.

– Där finns det bipolära och psykisk sjuka personer som framställs som helt tokiga och missberäkneliga, som mördar och attackerar folk. Jag är fortfarande jag men jag behöver bara lite hjälp, precis som att ta en tablett för att ta ner din feber, tar jag ett för att ta bort min ångest.

Nu är det sex månader sedan du fick hjälp, hur känns det idag?
– Det är olika från dag till dag men det känns som att jag är på rätt väg. Det hjälper att bli tagen seriöst och att människor ser psykisk ohälsa som ett sjuktillstånd. Jag tycker det är konstigt när människor säger att man till exempel ”är bipolär”, man säger ju inte att man ”är cancer”. Båda behandlas ju med mediciner.

Hon säger även att det hjälper att prata om det med människor som har varit med om samma saker. Hon nådde ut med sin blogg och fick bättre feedback än vad hon någonsin kunde tro.

– Folk skrev till mig, vissa som jag aldrig kunnat gissa, som kände igen sig i min historia och tackade mig för att jag vågade tala om att jag fortfarande inte kan förstå varför jag blev sjuk men att jag kan bli frisk ändå. Jag behöver inte få en diagnos för att kunna bli hjälpt.

[adSpace]

Vet du idag vad det var som gjorde att du blev sjuk?
– Nej, jag kan inte sätta fingret på det men jag behöver inte veta det. Det jag behöver veta är vad jag mår bra av att göra. Och det vet jag nu, det är olika från dag till dag. Jag har försöker gör som Timbuktu sjunger i sin låt: ”Vi tittar uppåt” och se vad vi har runtomkring oss, just nu. Vi måste komma ihåg att det är fett att leva.

Fannys tips till att må bättre och acceptera sjukdomen

1. Våga ta hjälp och inse att antidepressiva är som vilken medicin som helst. Du tar det för att bli bättre.
2. Lyssna på musik som gör dig arg och peppad. Hip hop, house eller liknande. Ilska är bra att få ut.
3. Gå in på forum som ungvuxen.se och tilia.se och prata med människor som ha gått igenom samma saker.
4. Ta en dag i taget, det kommer ta tid att bli frisk. Tänk på sjukdomstiden som ett sår. Det kanske kommer lämna ett ärr med det behöver inte vara en dålig sak.
5. Ge dig en klapp i axeln för alla små steg du tar men aldrig en käftsmäll när du faller tillbaka ett steg.
6. Bli kompis med din ångest. Det hjälper dig att hantera den och till slut till och med skratta åt den.
7. Hur dåligt du än mår, välj ALLTID livet.
8. Läs boken Min dag på tre minuter. Den får dig att inse att lyckan finns varje dag, överallt, om vi bara tittar ordentligt runt omkring oss.

Läs Fannys blogg här.

Läs även gärna vår intervju med Nicole Faliciani om hennes depression.