Våga vara singel!

”Jag vet inte vem jag är utan honom”

Jag och min kille är 23, och har varit tillsammans sedan vi var 15. När alla mina vänner var ute och drack, träffade killar och åkte på tjejresor så var jag med honom. Jag ångrar ingenting, för det var det jag ville då – och vi har haft underbara år ihop. Men nu, åtta år senare, känns det som att känslorna helt enkelt har svalnat. Vi bråkar inte eller så, men jag känner att vi är mer som syskon än ett kärlekspar. Och jag vill inte ha det så! Jag längtar efter allt det där som mina kompisar gjorde när vi var yngre. Flirtar, ragg, pirr i magen och spännande äventyr. Och passion, jag vill ha passion i mitt liv! Samtidigt skrämmer det mig så, för när jag tänker efter så vet jag inte vad jag ska göra utan min kille. Vi har lagt så mycket tid på förhållandet att jag liksom inte vet vem jag är utan det. Jag vet ju inte ens vad jag gillar att göra, för jag har aldrig behövt ta reda på det. Hjälp!

SVAR: Det finns ju inga regler som säger exakt när du ska gå igenom specifika faser i ditt liv. Bara för att alla andra upplevde spännande äventyr under tonåren behöver det inte på något sätt betyda att du skulle vara för sent ute för det nu. Det är aldrig för sent att upptäcka sig själv! Nej, jag skulle snarare säga att det här är ett perfekt tillfälle. Är det bara denna rädsla som håller dig kvar hos din kille tycker jag att du ska utmana dig själv och ta steget, utan att veta hur saker och ting kommer att bli. Det finns inget schema för hur man lever som singel. Tvärtom är det just det jag tycker du ska passa på att njuta av nu, att varje dag får se ut precis som du vill att den ska göra. Om det sen innebär att du gör just ingenting, ja då kanske det är det du behöver. Ge det lite tid och tristess – men var öppen för nya människor och situationer – så är jag säker på att både äventyr och passion kommer komma din väg.

”Jag vill inte göra honom olycklig”

Min kille är världens finaste, men jag tror inte att jag är speciellt kär längre. Det känns inte så i alla fall … Jag har såklart känslor för honom men de känns mer som moderskänslor än nåt annat faktiskt. Jag älskar honom verkligen och skulle gå i graven för honom, men helst inte ligga med honom om du förstår vad jag menar? Vårt förhällande har gått väldigt mycket ut på att jag har tagit hand om honom – han är ganska osjälvständig och naiv. Just de egenskaperna jag föll för klarar jag nu inte av, ironiskt nog … Jag har verkligen panik, för samtidigt som jag vet att det är över så kan jag bara inte med att lämna honom. Han kommer bli så fruktansvärt sårad och jag vill inte se honom så. Jag är hans allt och vill inte vara den som krossar hans fina hjärta. Hjälp!

SVAR: Det är klart att du inte vill göra någon du tycker om ledsen, det är ju fullkomligt vidrigt. Men i slutändan skyddar du bara honom mot det oundvikliga och gör honom en otjänst. Ju längre det går desto mer beroende av dig blir han. Är han så osjälvständig som du beskriver gör du förmodligen honom en tjänst genom att släppa honom. Då kan han inte längre gömma sig från livet i din moderliga barm och vem vet, kanske blir det det bästa som hänt honom? Det kan ju vara så att lika mycket som du håller fast vid honom för att du känner ansvar och skuld kanske han håller fast vid dig för att han känner sig beroende av dig… Han kommer bli ledsen, men du handlar inte av illvilja, snarare av omtanke och det kommer han att inse och vara tacksam för vad det lider!

”Jag kommer att krossa familjen”

Jag och min pojkvän har glidit ifrån varandra mer och mer det senaste året. Det har blivit så tydligt att vi vill olika saker här i livet, och vi har kommit upp i den ålder (jag är 24, han 27) då det inte är någon idé att satsa på förhållandet om man inte verkligen tror på det. Han är en nöjd typ: nöjd med vår lägenhet, nöjd med sitt jobb, nöjd med vårt sexliv som somnade för ett år sedan. Fick han bestämma skulle vi gifta oss och skaffa barn imorgon, medan jag känner att jag har så mycket jag vill göra innan dess. Jag är inte nöjd! Problemet är att han jobbar för, och nära ihop med, min pappa. Våra föräldrar är bästisar och jag som jobbar som personlig tränare tränar hela hans familj. Vi åker alla på semestrar ihop och äter middagar minst en gång i veckan. Om det känns jobbigt att göra slut med en person, tänk då att göra slut med en hel familj! Det skulle göra alla så otroligt besvikna och ledsna och orsaka en massa praktiska problem för alla –  jag vet inte om jag orkar vara källan till allt det faktiskt. Hjälp!  

SVAR: Det är klart ett uppbrott mellan er skulle bli jobbigt, för er, för era familjer, för alla. Men det är ju faktiskt ni två som är tillsammans, inte era familjer. Det känslomässiga kommer bli tufft, det har du helt rätt i. Men det känns i ert fall som det mest handlar om att bli av med rutiner än att skiljas från människor ni älskar. Jag har sett flera lyckade exempel där familjerna fortsatt vara nära vänner även efter uppbrottet, så är det viktigt för er så kan ni få det att fungera. Annars är det lite så i livet, att folk kommer och går ur ens liv. Olika saker får en stråla samman och olika saker får en att skiljas åt, man kommer över det och hittar nya människor. Sedan finns det givetvis dem vi vill ska vara konstanta – och de relationerna är det bara att jobba på, oavsett om det handlar om kärlek eller att bibehålla en vänskap. Så avboka semestrarna och middagarna, ha ångest över besvikelsen i era föräldrars ögon och försök hålla kontakten så gott det går och så länge det känns lätt och rätt med dem du verkligen vill ha kvar i ditt liv. Då är du inte en källa till besvikelse (inte långvarig i alla fall) utan någon som följer sitt hjärta – och ändå tänker på andra i samma veva.

”Jag vill inte såra våra barn”

Efter tre år ihop är vårt förhållande en ren katastrof. Vi bråkar hela tiden och tar egentligen bara fram varandras dåliga sidor. Tror att vi båda insett att vi inte ska vara tillsammans, men problemet är att vi har en dotter på ett och ett halvt år. Hon var inte planerad, men självklart blev vi jätteglada ändå. Vi bestämde oss för att verkligen försöka få det att funka (vi hade det trassligt redan innan) och under graviditeten var det okej, eftersom vi båda verkligen ansträngde oss. Men sen vår dotter föddes är det som om vi gett efter för allt det dåliga. Jag vet att många idag växer upp med skilda föräldrar, men jag var själv skilsmässobarn och det var fruktansvärt. Lovade mig själv att aldrig utsätta mina egna barn för samma sak, men nu står jag här och vet verkligen inte hur jag ska kunna hålla det…

SVAR: Det är verkligen en jobbig situation du befinner dig i, det kan ingen säga något annat om. Du vill göra det rätta för ditt barn, men jag är inte säker på att det innebär att stanna i ett förhållande som uppenbarligen tär ordentligt på både dig och din kille. Vad skapar det för förutsättningar för er dotter? Vad kommer hon ha för syn på förhållanden och familjeliv? Det går verkligen inte att säga vad som är rätt och fel, men jag tror inte att det alltid automatiskt är bättre för barnet att föräldrarna håller ihop. Jag är också skilsmässobarn och vet hur ont det kan göra och hur rörigt det kan bli, men i många fall är det bättre än att växa upp med olyckliga och bittra föräldrar. Du har fortfarande enorma chanser att bli lycklig här i livet, och jag tycker givevis att du ska ta dem! Ni kommer att lösa det praktiska, och fortsätter ni bara att älska er dotter och finnas där för henne så kommer hon bli en trygg, klok liten böna oavsett. Du kanske inte kan hålla ditt löfte om att inte separera, men om ni båda kan kommunicera och anstränga er så är jag säker på att du kan hålla ditt löfte om att inte utsätta din dotter för den smärta du kände som barn. Det räcker.