”Min partner är polyamorös” – tre läsare berättar om sina relationer

”Min partner är polyamorös”

”Jag träffade min partner på Tinder. Det stod ganska mycket i Sams biografi, det stod bland annat att hen var polyamorös och ickebinär. Sam superlikade mig, och då swipeade jag höger, för att hen var väldigt snygg, och folk som tar sig tid att skriva en bra profil brukar vara ganska najs personer.

En av de första sakerna Sam sa var att hen precis hade nattat sin son. Hen skickade också en bild på sig och sin fru, och berättade att de levde tillsammans. Jag minns att det gick väldigt fort, att vi bestämde väldigt snabbt att vi skulle ses. Vi skrev till varandra konstant i nästan ett helt dygn tills vi träffades, och jag kände att jag nästan var på väg att bli kär redan då.

Vi sågs på Centralen i Stockholm och sen åkte vi till dit Sam bor och hämtade hens son Mika på dagis och åkte hem till Sam. Det kändes helt naturligt, det var det som var så konstigt, att det kändes så naturligt och bara väldigt mysigt. Jag träffade hens fru ganska snart också, inte så att vi hängde med varandra men vi sågs hemma hos Sam. Det var lite läskigt att lära känna henne, jag var rädd att förstöra det som de har, eller att förstöra Mikas liv. Det var så tydligt att de var en liten enhet, ett litet team och jag ville inte sabba det.

Sam är min livspartner, och jag tycker inte att det är jobbigt att hen har familj med någon annan. Jag känner att vi är en familj tillsammans när vi är alla fyra. Vi var på Malta alla fyra i somras och då kändes vi verkligen som en enad grupp. Vissa polly har en primär relation, men vi har inte det, alla relationer är lika viktiga.

I början kändes det bara naturligt, sen efter några månader kom jag till en punkt där jag behövde fundera igenom om jag var okej med den konstellation jag var i. Jag började få mycket starkare känslor för Sam, och jag behövde tänka igenom om det här var den relationen jag ville ha. Jag kom fram till att det här faktiskt är så min relation med min livspartner kan se ut.

Om möjligheten fanns skulle jag vilja gifta mig med Sam, men jag vill verkligen inte att Sam och hens fru ska skilja sig, det är så viktig att de håller ihop och har det fina de har tillsammans. Som lagen ser ut nu så ”förstör” hens fru för mina planer, om jag skulle vilja gifta mig med Sam. Men det är ju lagen och inte oss det är fel på.

Inför släkten känns vår relation lite jobbig, men närmaste familjen vet och har ändå tagit det ganska bra. Men jag är jätterädd för att berätta om vår relation för släkten. Jag är rädd för vad andra ska tycka om att vi är polly. Egentligen är jag rädd för att vara öppen som queer-person också.

Jag är pansexuell och ickebinär, fast queer är termen jag känner mig mest bekväm med. Jag lever i en pollyrelation, men jag tror också att jag kanske är polly. Även om jag inte känner så nu, tror jag att jag kan bli kär i flera personer samtidigt.

Jag älskar Sam, för det som hen ger mig är ju att vara en person som är den mest tillgivna och givmilda personen jag någonsin mött. Sam är den första person jag är tillsammans med som jag känner mig helt jämställd med, alltid. Vi är lika, har lika stort ansvar att vara starka och drivande. Och jag får vara mig själv och behöver inte passa in i en särskild mall. Även om jag är dålig ibland, så är jag bra ändå.” /Linnéa, 24 år

”Jag kände mig tvungen att välja mellan straight och lesbisk”

”När jag gick i ettan var jag kär i en tjej i min klass. En dag så frågade hon chans på mig med en sån där lapp med ja/nej-ruta, och jag svarade ja med stora bokstäver och kände mig så lycklig. När hon fick tillbaka lappen sprang hon runt och visade den för alla i klassen och sa ”Alex är kär i mig”. Jag blev ledsen, såklart, och tryckte bort den typen av känslor väldigt länge för jag kände att det var så fel.

Sedan dess har jag varit i många ganska destruktiva relationer med killar, där jag har tänkt att det är så det ska vara. Jag var bara med personer av motsatta könet för att det var det som gällde.

I högstadiet var första gången jag blev riktigt förälskad i en av samma kön, som också var kär i mig, och jag var så lycklig med henne. Hon behövde inte göra oss till ett lesbiskt par, utan vi var bara ett par. Men jag tänkte nog att hon var svaret, att det var tjejer som gällde för mig. Hon var den första av samma kön som jag verkligen älskat. Jag kom ut som lesbisk och tänkte att det var min grej, och var i flera samkönade relationer efter det.

Tills sommaren 2015, då träffade jag Henrik. Jag skulle träffa några kompisar i Rålambshovsparken i Stockholm och njuta av sista dagarna på sommarlovet. Vi började prata med varandra och bestämde att vi skulle ragga tjejer ihop, och tävlade om vem som lyckades ragga bäst.

Vi klickade ganska snabbt, jag älskade hans humor, fast jag hade bestämt mig för att inte vara med killar mer för grabbar är bara svin. Jag och Henrik blev bästa vänner och umgicks jättemycket, och jag kom på mig själv med att sakna honom när vi inte var med varandra, och jag blev glad när han hörde av sig.

Jag hade försökt tvinga mig själv att välja mellan hetero eller lesbisk, men så småningom förstod jag att jag var kär i honom. Det gjorde väldigt ont, för jag trodde inte att han kände så för mig. Men sen började han flörta med mig och jag förstod inte riktigt vad det var.

En kväll när vi åkte hem från en konsert var vi båda jättepirriga för att vi båda visste att vi tyckte om varandra. Vi låg bredvid varandra och började bita på varandras näsor, vi visste väl inte riktigt hur vi skulle bete oss, till slut kysstes vi.

Jag har känt att jag måste vara lesbisk, annars är inte min hbtq-identitet på riktigt. Det var därför det var så svårt att släppa fram mina känslor för Henrik. Jag skäms fortfarande lite för att jag är tillsammans med en kille.

Som tur är har vi en väldigt öppen och kommunikativ relation. Han har aldrig haft något problem med min sexuella identitet, vilket alla andra har varit så fokuserade på. Att jag har legat med folk av samma kön tycker folk
är på låtsas för att jag är tillsammans med en av motsatt kön nu.

Jag är inte hetero, men jag är inte lesbisk heller. Nu har fattat att det inte behöver spela någon roll. Bisexuell visste jag vad det var, men kände inte att det passade in på mig heller, och termen pansexuell kom jag i kontakt med långt senare. Det finns så dålig representation av multisexuella i filmer och media.

Det tog lång tid att förstå att jag inte tänder på ett visst kön, utan att det handlar om att jag tycker om en person. För mig är det viktigare med personligheten än vad man har mellan benen. Även om jag är med en kille nu, så har jag aldrig varit tryggare i min sexualitet.”
/Alex, 18 år

”Det var lättare att vara straight”

”Musik har länge varit mitt stora intresse, och då särskilt hårdrock. Jag springer på konserter och åker på festivaler så ofta jag kan.

För några år sedan mötte jag en vän på en liten festival i skogen och hon var helt lyrisk. Hon hade precis sett ett band som hette Thundermother. Det var fem tjejer som spelade och hon sa att jag verkligen borde börja lyssna på dem. Tack och lov lyssnade jag på hennes tips!

Sommaren 2014 spelade de på Sweden rock festival. Jag var där och tittade, och insåg att trummisen var sjukt söt! Efter spelningen började jag följa henne på Instagram och gillade flitigt hennes bilder.

I januari 2015 flyttade jag upp från Göteborg till Stockholm för att bo med min bästa vän. Ungefär två veckor efter att jag hade flyttat upp gick vi på konsert på Göta källare. Det första som hände när jag kom innanför dörren var att hon, trummisen, stod där. Vi fick ögonkontakt och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Hon var så söt!

Min vän var på mig och sa att jag absolut inte fick lämna stället utan att åtminstone ha sagt hej till henne, Tilda. Så när hon gick på toaletten samlade jag mod till mig, gick dit och väntade precis utanför för att slippa säga hej när hon stod med sitt gäng.

Jag stod och låtsades fylla i mitt läppstift när hon plötsligt hoppade fram bakom min rygg och sa ”Hej Kim!” Jag blev helt ställd och fattade ingenting, ”hur vet hon vem jag är?” Hon berättade att hon har känt igen mig eftersom hennes Instagram egentligen är privat och hon har väldigt få fans som följer henne. Det var så pinsamt! Men vi stod och pratade rätt länge den kvällen och jag minns att jag inte kunde sluta le när jag gick hem. Vi ”råkade” springa på varandra några fler gånger ute, och tredje gången vi sågs frågade jag efter hennes nummer.

Vi bestämde att vi skulle ses för att ta en kaffe,
bara vi två, och jag var sjukt nervös. Var det en dejt? Eller skulle vi bara ses som vänner? Det här är någonting vi skrattar åt idag, för vi båda var lika nervösa och förvirrade.

Men anledningen till att Tilda visste vem jag var från början var inte bara från Instagram, hon hade sett mig på en spelning de gjorde i Göteborg innan jag flyttade upp – och hon hoppades att det var en dejt lika mycket som jag gjorde. Innan jag träffade Tilda dejtade jag i princip bara killar.

Jag har gillat tjejer innan och kom halvt ut som bisexuell när jag gick i gymnasiet, men det kändes inte som om någon riktigt tog det på allvar. Det var lättare att bara vara straight, så jag fortsatte med det. Men idag säger jag som Silvana Iman: ’alltså ärligt, jag är inte straight, jag är lesbisk’. Och dessutom förlovad med världens bästa tjej!” /Kim, 28 år