Charlotte Eiler väntar barn med sitt livs stora kärlek – som gick bort för 1,5 år sedan. När cancerbeskedet kom frös de in hans spermier. Tack vare det kan Charlotte nu uppfylla parets stora dröm: att bli föräldrar.
– Jag vet att Sam hade varit så otroligt stolt över mig som gör det här. Jag känner det hela tiden, han är med mig varje sekund. Mer
De träffades på en inflyttningsfest i Göteborg 2015 och sen blev inget sig likt. Sam och Charlotte var båda 25 år gamla när de förstod vad kärlek vid första ögonkastet betyder. Villkorslös, himlastormande, livsförändrande kärlek. Så beskriver Charlotte det hon och Sam hade. I april förra året gick han bort. Om några veckor ska hon föda deras gemensamma barn.
– Jag längtar efter att få berätta om Sam för vårt barn, säger Charlotte Eiler.
– Det är svårt att förklara Sam med ord. Men det jag kan säga är att jag aldrig har träffat en mer inspirerande människa i hela mitt liv.
Hon sitter i sin lägenhet på östkusten i Australien. Den ligger i en avskild del av Sams pappas hus, och där ska hon och bebisen fortsätta bo. Det var också här hon bodde med Sam under hans sista tid i livet. Var tredje vecka fick han cellgifter, däremellan jobbade de båda som livräddare och levde fullt ut.
– Vi pratade om livet och framtiden varje dag. Det fanns inte på kartan att Sam inte skulle finnas.
De pratade om barn, bestämde vad de skulle heta, hur de skulle uppfostras. Det var så självklart att det skulle bli så, och trots att Sam blev allvarligt sjuk i cancer så pratade de aldrig om döden.
– Det fanns inte plats för det. Hoppet och viljan var så stark, och Sam var ju hela tiden Sam. Vi visste att det var allvarligt, men vi sa också det här är ju vi. Vi kan göra det här. Vi trodde det till sista sekund.
Sen gick Sam bort. För Charlotte var det en chockartad tid som hon idag knappt minns.
– Det var som att han hade gått bort i en plötslig olycka. Det fanns ingenting med hans sjukdom som hade förberett mig på det här. Men jag sa till honom att han är den vackraste mannen i världen och att jag älskar honom villkorslöst. Jag sa det så ofta att han tröttnade på det. Men det fanns ändå inte ett liv framåt utan Sam.
Sam, som drömde stort och alltid såg till att drömmarna slog in. Sam, som hade tusen nära vänner, aldrig gav upp och alltid ställde upp. Sam, som var livet självt. Live like Sam står det på klistermärken som Charlotte har gjort och som sitter på bilar, surfbrädor, laptops och vattenflaskor runt om i världen nu.
Sam och Charlottes stora dröm var att få barn och skaffa en egen lilla familj. När Sam blev sjuk så frös de på sjukvårdens inrådan in hans spermier, eftersom kvaliteten kan påverkas negativt av tung medicinering. Det skulle ge dem möjlighet att skaffa barn längre fram, när Sam blev frisk.
– Att göra det här på egen hand efter att Sam gick bort var inte ett beslut jag behövde fatta, det var bara så självklart. Det var nästa steg. Jag behövde fortsätta vår dröm.
Stödet från hennes egen och Sams familj var starkt, alla var glada. Charlottes mamma ser Sam som en son, och Sams familj ser Charlotte som en dotter. Det var självklart även för dem att det var så här det skulle bli. Men det fanns också en oro hos Charlotte: tänk om jag inte kan bli gravid?
– Tänk om det här inte funkar? Det var min största rädsla. Jag hade inte hur många chanser som helst.
Och så, efter äggplock och befruktning, blev hon gravid på tredje försöket. När sköterskan från fertilitetskliniken ringde för att dela med sig av resultatet av blodproverna satt Charlotte i sängen. Framför sig hade hon bilder på henne och Sam och en liten bebisbody.
– De två tidigare försöken att bli gravid hade lett till telefonsamtal med negativa besked, men det var som att jag hade känt dig på mig. Den här gången var det annorlunda. Mitt hjärta bankade så hårt i bröstet, jag kunde inte andas igenom det.
“Good job”, sa rösten på andra sidan telefonen och Charlotte tappade förmågan att prata.
Sen sprang hon, rakt in i famnen på Sams pappa. De skrattade och grät.
– Jag vet att Sam hade varit så otroligt stolt över mig som gör det här. Jag känner det hela tiden, han är med mig varje sekund.
I somras åkte Charlotte hem till Sverige för att berätta för sina vänner att hon väntade barn med Sam. Hon hade inte berättat någonting om att hon skulle försöka bli gravid.
– Jag trodde verkligen att de skulle svimma när jag berättade. Och de blev så glada för vår skull, de har varit ett otroligt fint stöd.
Det har varit känslosamt på många sätt att vara gravid. Det hade det varit oavsett, säger Charlotte, men att inte ha Sam vid sin sida har varit otroligt tungt.
– Det har varit tufft, psykiskt har det krävt väldigt mycket av mig. Men stödet har gjort att det har gått.
Snart föds bebisen. Vid sin sida kommer Charlotte ha sin mamma, en doule och en barnmorska. Hon känner sig trygg och peppad.
Att få upp bebisen på bröstet är stort för alla föräldrar, kanske det största någonsin. Men för Charlotte är det.. ja, hur ska man ens sätta ord på det?
– Jag kan knappt tänka på det för det är så stort. Jag kommer behöva anstränga mig för att inte svimma.
En del av Sam kommer komma tillbaka till henne.
– Jag längtar efter att se Sam i en rörelse eller en min hos vårt barn. Sam kommer vara vara otroligt närvarande. Och jag vet exakt vad Sam skulle ha sagt i vissa situationer, och nu kommer jag säga det. Han kommer alltid, alltid vara med oss.
