in

Elin Wessbladh: ”Att bli vuxen slog mig som en blöt fisk i ansiktet”


Elin Wessbladh skriver om att tro att allt ska lösa sig bara man blir vuxen, men att få det slängt i ansiktet att det verkligen inte är så. Mer


Elin Wessbladh.

Här har ni henne: en nybliven tjugosexåring låginkomsttagare med livskris, vardagsångest och studielån. Egentligen inte lång och inte kort, inte smal inte tjock. Helt vanligt lagomt långt hår i den vanligaste blond-fast-mörkare-blond-färgen som alla har. Hyr svindyrt i andra hand. En lägenhet med en halv garderob, har inga egna möbler men äger i alla fall nästan en telefon som skulle kunna vara av värde och det är kanske allt?

Jag är den där tjejen vars problem är att jag egentligen inte har något att klaga på, men klagar ändå för att jag vill längre i livet än vad jag är nu. Det borde vara en rimlig känsla, men det ger ångest.

Att resa och ha betald semester är ingenting som bara händer – what?

När jag var liten så trodde jag att livet alltid skulle lösa sig. Jag bara antog att när man är tjugofem så har man fast jobb och boende och ett förhållande sedan några år tillbaka. Man kommer vara på väg in i att skaffa familj och man kommer att ha en sådan ekonomi att man kan leva lite sådär som en “vanlig” människa gör. Fika lite när man vill, köpa nya grejer när det behövs utan att kolla kontot först, boka resor, ha betald semester och så vidare. Snabbspolning till dagens insikt: det är ingenting som bara händer.

Verkligheten började väl slå mig som en blöt fisk i ansiktet sådär lagom mysigt när jag började närma mig tjugofem och jobbade på posten. Jag hade precis tagit examen från min yrkeshögskoleutbildning och var titulerad och diplomerad musikalartist när jag landade  mitt första heltidsjobb: brevbärare.

Jag grät innan, under och efter jobbet

Ungefär här började jag att känna att livet inte alls var sådär som jag hade tänkt mig att det skulle bli. Att vara en halv-priviligierad ung tjej med tre års yrkeshögskoleutbildning och ett duktig flicka-syndrom hade inte tagit mig någonstans.

Jag hade visserligen ett heltidsjobb och delade en tvåa (med en allt för dyr hyra) i andra hand tillsammans med min nyblivna sambo. Men jag fick inte jobb inom branschen jag hade utbildat mig i. Istället slet jag arslet av mig med brevbäring åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan. Jag hade absolut noll ork över till att upprätthålla min passion och min familj bodde kvar 890 kilometer ifrån mig. Jag kände mig helt och hållet lost i livspusslet. Jag var så stressad och hade så mycket ångest att jag grät innan jag gick till jobbet, grät på lunchen och grät så fort jag kom hem.

Är det inte härligt att bli vuxen?

Men livet rullade vidare vare sig jag ville det eller ej, och vips blev det en flytt till Stockholm och en ny lägenhet i andra hand (denna gången ännu dyrare). Det blev även ett nytt heltidsjobb i en bransch jag absolut inte utbildat mig i, denna gången visserligen utan att behöva springa trettiotusen steg om dagen i trappor. Men som en strimma ljus i detta som jag upplevde som mitt personliga förfall, öppnade sig himmelen och jag fick en roll i en musikal.

Kan ni förstå hur glad en gråtig fd brevbärar-brud blev av? En up bland tusen downs och jag slutade gråta och blev glad igen. Fantastiskt.
Det roliga tar dock allt som oftast slut och det gjorde även detta. Underbart är fruktansvärt kort och vips var jag tillbaka på noll igen. Det blev ett nytt år och jag stod fortfarande och trampade vatten.

Jag tror att jag är dödssjuk och gravid

Då plötsligt händer det, som på lotteri höjs vår redan svindyra hyra från att vara just svindyr till att bli extremdyr och en sådan liten händelse som en hyreshöjning öppnade dammluckorna. Nu jävlar är vi tillbaka i ångest och livspusslande. Val och en fruktansvärd massa kval. Världen kom plötsligt och knackade på och lade sig framför mina fötter och fullkomligt skrek på mig att komma ut och upptäcka nya saker. Det skulle kanske för en normal person kännas oerhört befriande, alla dörrar öppna på vid gavel, möjligheter efter möjligheter! Jag får ångest och tror att jag är dödssjuk och gravid. Jag har gråtit minst en gång innan läggdags för att jag tror att jag nog kommer dö i en oupptäckt sjukdom och har tagit minst tre graviditetstest trots att jag har exakt noll symptom på graviditet utöver min uppblåsta stressmage.

Så, här har ni mig! En livs levande tjugosexåring, till synes frisk och ogravid i mina värsta år. Det blir bara bättre va?


Elin Wessbladh, 26 år. Receptionist och framförallt: musikalartist!


Röster är en plattform där VeckoRevyns läsare själva kan skicka in debattartiklar eller personliga texter för att göra sin röst hörd. Har du något du vill säga? Vill du förändra något eller bara skriva av dig när du är arg/glad/ledsen/uppgiven?

Skicka din text till oss på [email protected] Vi vill hjälpa Sveriges unga kvinnor att få en plattform, använd den!