Anna Sturesson om fuckboys: överlevnadsstrategier, självömkan & urinvägsinfektion

Året var 2018, det var maj och sommaren höll på att ta ett stadigt grepp kring vårt avlånga land. Hela staden luktade av syren och förväntningar. Tjejer klädde sig i volangkjolar och visade upp sina redan bruna ben (vi får tacka brun utan sol för det). Männen hade ännu en gång återgått till vit t-shirt och lite för tajta jeansshorts-klädseln. Allt var som det brukar en vårmånad.

Efter att precis kommit ut från två välfungerande (allting är relativt) relationer sågs jag som ett nyfött barn på singelmarknaden igen. Nytankad med energi och redo att möta min nästa kärlek, med en sommar full av drömmiga dejter och svettigt hett sex gav jag mig ut på Tinder-marknaden igen. Mina swipes hade aldrig varit så starka som nu och med en ny sommarfräsch profil kunde verkligen ingenting gå fel.

Men jag blev varnad. Mina inbitna veteraner till singelvänner som varit ute på fältet en längre period vittnade om en mörkare tid. Klimatet hade ändrats och genom deras blickar började jag förstå att saker och ting var tuffare än någonsin ute på krigs… nej, förlåt jag menar singelfältet.

De började prata om en ny era, en era där en viss varelse hade tagit över och utvecklat kvalitéer så skickliga att det in princip var omöjligt att se vad som egentligen döljer sig bakom den charmiga ytan. Dessa varelser som är helt ofrånkomligt att inte stöta på och som förpestar singellivet. Varelser som är anledningen till varför varje singelkvinna drar sig i håret, sitter på arbetstid i inkognitofönster och läser artiklar om ”15 varningssignaler att se upp för hos din potentiella partner” eller ”Är syfilis på väg tillbaka till Sverige?” Jag pratar såklart om Fuckboys. Och vi höll på att äntra Fuckboys högsäsong: den svenska sommaren.

Det fanns tydliga Fuckboy-tecken

Min första encounter med en Fuckboy var Fuckboy Carl. Vi kan kalla han för Carl, för det var hans namn*. På vår andra dejt kallade han mig för älskling och på tredje dejten fick jag träffa alla hans vänner. Allting kändes fantastiskt och han planerade upp hela sommaren, hur vi skulle åka till hans sommarhus i skärgården och spendera tid med hans familj.

Efter fjärde dejten hörde han aldrig av sig igen och där satt jag med ett sårat ego och urinvägsinfektion. Jag var i chock.

Mina singelvänner skrattade igenkännande åt mig,  ”såg du inte alla tecken, Anna?”. Det fanns tydliga Fuckboy-tecken, som att han aldrig ville visa sin mobiltelefon och ett ändlöst flöde av nya kvinnliga bekantskaper på Instagram. Fortfarande i chock så förstod jag att det var dags att steppa upp mitt game för att hantera den stundande högsäsongen.

Men så fortsatte det, hela sommaren. Jag träffade Fuckboy Tandläkaren, Nyskilda Fuckboy-pappan, Fuckboyen som egentligen inte var tillräckligt charmig för att vara Fuckboy men fortfarande var det. I MET THEM ALL.

Tillslut mötte jag honom, the Fuckboy Bowser. Med ett leende av guld, charm och en kropp to die for så visste jag att detta skulle bli min svåraste motståndare någonsin.

Fuckboys kommer alltid tillbaka

Det började med tre veckors intensivt skrivande som ledde till en första inplanerad dejt. Precis hemkommen från Santorini så var jag brun, utvilad, nyrakad och aspepp. Tre timmar innan dejten kom det: han ställde in. Följt av flera veckors ghosting (det var också här jag först blev bekant med just ordet ghosting). Efter ett nytt försök (förgäves) från mig till kontakt, så gav jag tillslut upp.

Men lika klart som att solen kommer gå upp imorgon finns det en regel vi alltid kan lita på – Fuckboys kommer alltid tillbaka och Fuckboy Bowser var inget undantag.

Vi sågs, det var fantastisk. Vi kysstes på en spårvagnsstation och jag fnittrade hela vägen hem. Dagen efter luktade mitt hår som honom, och herregud, som singel blir man glad för den lilla manliga närhet man får (jag duschade inte håret på två dagar, do not freaking judge me). Andra dejten hemma hos honom, slutade med sex och den mest dysfunktionella natten någonsin. Det var tydligt att han ville att jag skulle gå hem efter älskogen. Jag gjorde det enda rätta i den situationen – jag stannade kvar. Sov ingenting och raderade hans nummer på vägen hem klocka 05 på morgonen.

Där borde vår historia ha slutat, där borde jag som den starka, independent, vackra kvinna jag är (self love is strong) slutat. Men då hade aldrig den här texten blivit till, och så kan vi inte ha det. Jag fortsatte, i utbildande syfte såklart, och för att bra sex inte växer på träd SÅ ATT SÄGA.

Veckor av ännu mer dysfunktionella sms-konversationer följde. Sms som ”Tja” och ”läget med dig” var ihållande faktorer. Det ledde ingenvart och jag blev tillslut så FRUSTRERAD att jag tog till det skamligaste knepet av dem alla, låta honom smaka på sin egen Fuckboy-medicin. Klockan var 23.43 en lördag kväll ”Hej, hur är läget?”. Han svarade, och då slutade jag skriva. Bitch bye.

ÄNTLIGEN, makten var min igen! Jag stod där med stafettpinnen i handen, jag hade flytt undan och jag kunde äntligen gå vidare i livet med flaggan i topp. Alla vet att lämna Fuckboy Bowser på ”read” är hur man besegrar dem.

Sen kom den, influensan. Jag var svag, ensam, hade sträckkollat på Vår tid är nu i två dagar och mensmonstret höll på att vakna till liv i min livmoder.

Mobilen plingar till, Fuckboy Bowser. Och då gjorde jag det, jag öppnade upp mig, got real, bekände färg. Det var dödsdomen, Fuckboy Bowser flydde fältet och där stod jag (eller rättare sagt låg i och med influensan) fyra sms senare och en troligtvis blockering av mitt nummer så var jag besegrad. Fuckboy Bowser lämnade mig på ”read” och han vann.

Nu ligger jag här, tittar ut från fönstret, det är oktober. Solen skiner på de gula bladen och Fuckboy-säsongen har kommit till ett slut för i år. Det är vår tid nu, slicka våra sår med en säsong av rödvin, snus och självömkan. Men vi kommer tillbaka nästa år tjejer, starkare än någonsin. The Fuckboyz shall never win.

*OBS! Carl heter något annat i verkligheten. Eller…?

Anna Sturesson, 25, resesäljare och skribent.