Sophie om att vara 30 år och singel: ”Jag vill hitta någon som vill ha mig, inte som behöver mig”

Jag är singel och i princip ensam i min bekantskapskrets om att vara det. Det som är lite skrattretande är att när jag ska förklara varför mina (väldigt få) singelvänner inte har hittat någon ännu säger jag att de är för bra, att de inte har hittat någon som är värdig dem ännu och att de kanske har blivit lite sårade och har svårt att släppa in en ny kärlek i livet.

När jag ska svara på varför jag själv är singel kan jag dock inte undgå att tänka att det kanske är något fel på mig? Att mina tidigare förhållanden gjort mig kantstött på ett vis som syns utåt eller gett mig en aura av desperation som killar duckar för, för det kan väl inte vara så att jag är ful? Eller?

Kanske är det så att jag har orimliga tankar om kärlek?

Ju längre tid jag är ensam, desto mer kräsen blir jag. När man är tonåring och den där första, förintande förälskelsen kommer över dig känner man att man kan gå med på vad som helst, vända upp och ned på hela sitt liv och förändra allt för personen man älskar. Jag tror inte riktigt att det fungerar så nu. Kompromissa måste vi alla göra men jag är inte villig att kompromissa bort mig själv och det borde inte heller du göra. Man ska inte gå in med inställningen att man kan förändra människor, det är en av de insikter som vuxenlivet fört med sig. Vissa är helt excellenta och kastar bort ovanor till höger och vänster och slutar att snusa och börjar träna och vattenkammar håret när de träffar dina föräldrar men för de allra flesta (och säkerligen dig själv) handlar det mer om att man får det man ser och om det inte känns bra, kommer det med all säkerhet inte att kännas bättre med tiden.

Kanske är det så att jag har orimliga tankar om kärlek? Den där stora passionen, känslan av att inte vilja vara ifrån varandra en sekund, att hans andetag är dina och att blotta tanken på honom ger dig gåshud, den kanske inte finns? Varje gång jag tar upp det med mina vänner säger de att ”Jo, den finns. Du ska bara träffa den rätte först.” Men i en tid då det är svårare att vara singel än någonsin, hur vet man då? Tinder hit och Tinder dit, ingen får en egentlig chans innan det är dags för nästa. Minsta lilla misstag som görs så är man ute ur spelet för det kanske finns någon där ute som är bättre. Kan det vara så att hela vår generation har en sned bild på kärlek eller så finns det helt enkelt för många att välja på så att man blir fartblind.

[adSpace placement=”auto”]

Det är inte så att jag är omedveten om mina egna brister, det är klart att jag har saker som jag borde jobba på. Skillnaden mellan mig och alla andra (för alla har något som inte är perfekt) är att någon redan har hunnit köpa paketet innan de såg det där som var lite ruggat och slitet. Jag har alltid haft ett behov av att känna mig behövd och har därför haft pojkvänner som varit lite omogna och som jag fått leda genom livet. Det är jag trött på nu. Jag vill hitta någon som vill ha mig, inte någon som behöver ha mig.

Jag behöver inte ha någon, jag klarar mig utomordentligt själv, däremot vill jag ha någon.

Förr hamnade man på glasberget, jag undrar vart vår generations singlar kommer att hamna? Kanske kommer någon lansera en app där man automatiskt paras ihop med någon och sedan bara måste man gifta sig. Något som jag har tänkt mycket på är om jag kommer att behöva välja mellan passion och trygghet? För visst är det de två mest viktiga sakerna för oss alla i livet. Vi vill ha någon som vi tycker om att kyssa men som också har en plan i livet.

Jag behöver inte ha någon, jag klarar mig utomordentligt själv, däremot vill jag ha någon. Idag gick jag förbi ett par som låg och solade. Killen höll tjejens fot i sin hand, bara för att känna att hon var där. Det var så vackert att jag nästan ville gråta men om han inte ger mig fjärilar i magen då får det ta mig fan vara.