Sanna Thisell: ”Inget är värt att dö för men allt är värt att leva för”

Det finns ett uttryck som jag tror vi alla använder lite då och då. Vissa väldigt ofta, några kanske sällan. Något som vi förmodligen lärt oss helt fel. Eller så var personen som en gång sa det en pessimist. Att få lyckan eller för att få någon slags vinst måste vi ge upp allt vi har. Nu kanske ni undrar vad i helsike jag pratar om. Men denna tanke slog mig någon gång i historien. Sen hände någon slags bearbetning om varför vi säger som vi gör. Jag har visserligen inte sagt vilket av alla oändlighetens många uttryck jag menar. När jag säger det kommer det vara ganska uppenbart. Det är som om vi säger det men menar motsatsen. Om inte blir jag nog lite rädd. Att hela mänskligheten egentligen bara är en pessimistisk hög.

Att åka dit vore värt att dö för. Att få det jobbet vore värt att dö för. Att träffa den människan vore värt att dö för. Värt att dö för. Om ni smakar på ordet märker ni hur fel det smakar. Som om man äter en chokladbit men biten smakar bearnaisesås. Helt fel smak. Helt fel mening. För vad är egentligen meningen med att vilja något så mycket att det är värt att dö för? Förstår inte grejen. Jag vill inte dö. Jag vill inte dö för något jag vill göra för då har jag dött i onödan. Det är dags att leva istället.

Det är dags att säga värt att leva för. Är det inte det vi gör? Lever? Jag menar, om vi vill något så vill vi väl inte dö för att komma dit? Som sagt, detta är en förvirrad mening som bitit på min hjärna som tillslut gett signaler till fingrarna att skriva ut det. Det är det jag gör nu. Så jag kan väl ärligt säga att jag kanske inte helt och hållet är med på allt jag skriver. Det är jag visserligen nästan aldrig. Men visst lever jag ändå? För det är ju värt att leva för.

Någonstans där bak har jag några drömmar. Låt mig nämna några av dem; jag vill springa ett marathon någon gång i livet. Jag hatar att springa. Men visst är det värt att leva för att vinna? Jag menar såklart inte att vinna marathon. Det vore nästan ett mål att dö för, ironiskt nog. För om jag springer så snabbt kommer jag nog dö. Men att springa ett marathon och komma i mål, det är värt att leva för. Att laga en håll-käften-pasta är värt att leva för. Att fuldansa tills svetten pärlar sig och glittrar som en discokula är värt att leva för. Att sjunga falskt och fel är värt att leva för. Att resa dit man aldrig varit men alltid velat åka till är värt att leva för. Att skriva historia är värt att leva för. Nu blev det i och för sig bara ett mål jag sa men det gör ingenting. Mina mål är en helt annan historia. Grejen är den att vi ska leva för något. Allt är värt att leva för.

Så nu låter vi bubblorna smattra i munnen och explodera ut i blodådrorna. Låta hjärtat slå som det ska och hjärnan styra allt vi gör. Det är du förresten, som styr alltså. Ibland kan vi skylla på hjärnan men egentligen är det du som har makten hela tiden. För det är du som lever för att saker är värt att leva för. Hos dig såklart. Inte hos någon annan. Men håll handen på hjärtat och lova mig en sak. Sluta säg att det är värt att dö för. Inget är värt att dö för. Knappt döden själv. Nej. Aldrig döden.

Inget är värt att dö för men allt är värt att leva för. Låt oss leva förevigt. Höj glaset med livsdryck och var försiktig med att spilla. Och sen skåla med livet. Skål!

Sanna Thisell, 22 år.

Röster är en plattform där VeckoRevyns läsare själva kan skicka in debattartiklar eller personliga texter för att göra sin röst hörd. Har du något du vill säga? Vill du förändra något eller bara skriva av dig när du är arg/glad/ledsen/uppgiven? Skicka din text till oss på [email protected]. Vi vill hjälpa Sveriges unga kvinnor att få en plattform, använd den!