Pillerpodden: "För vissa är det ett jobb i sig att hålla sig på benen

RÖSTER. Emma Westas Rödin och Siri Strand är tjejerna bakom Pillerpodden, som handlar om psykisk ohälsa. Nu skriver de om känslan att behöva ta alla kamper och att det vore skönt att bara få andas lite ibland. Mer

Vi har tagit oss an kampen. Vi kämpar till 200%. 100% handlar om att bryta tabut kring andra ungas psykiska ohälsa. 100% handlar om att bryta tabut kring vår egen. Vi får ofta frågan om varför vi egentligen valde vårt arbete. Lönen är ju knapp och timmarna många. Dessutom kommer vi aldrig hinna klart. Svaret blir att vi självklart inte gör det för att vi tycker att det är kul att vara underbetalda eller på gränsen till utarbetade. Vi gör det för att vi anser att det är vår skyldighet, när fler och fler lider av psykisk ohälsa, vi är en del av den statistiken och dessutom har fått möjligheten att höras genom vår podcast. Vi byggde vår egen plattform för att kunna bryta det stigma vi själva upplevt och vi är beredda att skrika oss hesa, bara någon lyssnar.

Vi kämpar dagligen för de som inte kan, och vi slår oss blodiga för att inga unga ska behöva sitta som vi en gång gjorde, ensamma i sin ångest. De små segrar vi tar firar vi med bubbel, kött och bearnaisesås. Men just den delen har det blivit svårt för oss att prata om.

Kanske har du en allvarlig sjukdom som kan motivera att du inte plockar isär värmeljusbehållaren innan du återvinner den?

Vi förväntas idag axla en rad kamper. Är du kvinna förväntas du vara feminist, helst med en specifik inriktning, eftersom du är självständig. Är du vegan så är du påläst. Är du miljövän så är du konsekvenstänkande, och ju mindre socker du äter, desto hälsosammare är du. Har du en kombination av ovanstående kamper på ditt CV kan vi bara gratulera. Då är du, per definition, lyckad (och förmodligen ganska stressad).

Om du däremot inte tar dig an alla dessa kamper, eller någon av dem alls, så ska du inte tro att det inte har sitt pris, eller för den delen tar mindre av din tid. Du måste förstås stå till svars även för valet av din icke-kamp och rabbla dina motargument som ett alfabet. Du behöver blanda känsloargument med ekonomiska, sociala och faktabaserade sådana för att bli tagen på allvar. Kanske har du en allvarlig sjukdom som kan motivera att du inte plockar isär värmeljusbehållaren innan du återvinner den?

[adSpace placement=”auto”]

Oftast är det vi, unga kvinnor, som förväntas ta dessa kamper. Vi föddes in i ett motstånd och väntas därför kunna lassa på lite fler krav på vår redan nedtryckta kropp, utan att det nödvändigtvis ska bli för mycket. Men värst av allt är att vi inte förväntas kriga mot de som har mindre krav. Vi ställs snarare i konkurrens mot varandra i någon form av strategispel, där spelpjäserna är våra tankar som ingen hinner med att tänka klart eller uppfatta, innan de ska avlösas i nästa rond. Systerskapet tappar vi bort på ruta ett och redan här har vi förlorat den första kampen: feminismen. Hur ska vi någonsin kunna bli kvitt oss själva när vi hela tiden blir ifrågasatta av varandra? Och hur ska vi bli accepterade av alla andra när vi hela tiden ifrågasätter oss själva?

Kan vi inte bara få andas lite?

Någonstans i kamphetsen undrar vi om vi bara kan få andas lite? Ta rast eller åka på semester från etiska dilemman och få vara upptagna med det som kallas livet. För vi vet att antidepp kan påverkas av alkohol och vi vet att bearnaisesås inte är bra för vårt kolesterol. Vi vet att även vi ibland kan råka uttrycka oss sexistiskt eller till och med råka svära framför mormor. Framför allt vet vi att det är ett jobb i sig att hålla sig på benen. Därför har vi rätt att bestämma över vår egen kamp och hjärtefråga. Därmed har vi rätt i att strunta i hetsen och istället kämpa för oss själva om vi så vill. Om du tar miljökampen för oss som inte källsorterar, så tar vi kampen för din psykiska hälsa när du blir utbränd av allt sopsorterande. Deal? Däremot är din kamp aldrig mindre viktig än någon annans, och du vinner den förmodligen varje dag. Glöm bara inte att fira med bubbel.