Olivia Hejdengård: ”När första kärleken inte varar för evigt”

Ur sömnen vaknade jag ännu en dag och kände mig helt mörbultad, att vinkla persienner krävde plötsligt ansträngning. Att mötas av solen gjorde ont. Det var ännu en ”morgon” och klockan var 15.00. Nätterna blev bara längre och dagarna kortare. Jag satt på badrumsgolvet. Köksgolvet. Lutad mot tvättmaskinen i källaren. Tårarna bara rann, tills en dag då de bara var slut. Nu fanns endast en stor tomhet kvar.

Vi gick omkring hemma som om vi lekte kurragömma, tittade på varann endast när den andre tittade bort. Jag stod många gånger i dörröppningen och beundrade din vackra figur där du satt, men du mötte aldrig min blick. Jag var redan borta för dig, eller så var du bara väldigt bra på att stänga av.

Att jag måste leva med smärtan som en annan person givit mig, det gör ont. Men det värsta är att behöva leva med någonting som man inte haft någon talan i. Du svek mig, vi skulle bli gamla tillsammans, gud vad jag älskade dig. Men nu var det slut och jag hade svårt att acceptera, svårt att acceptera mig utan dig, att gå från en 180 till en 90-säng igen, från två korgar till en i affären, att mötas av någon efter skolan som inte var Du…

South Park och Cherry Wine kommer alltid påminna mig om dig. Likaså högtider, födelsedagar och andra speciella tillfällen, då du var med i bilden. Nu har jag levt ett år med dessa dagar och det har vart ett tomrum men jag har accepterat den nya bilden. Jag måste gå vidare och låta någon, som behandlade dig som jag gjorde, försöka hitta mig.

Mina ben bar mig knappt till bussen den dagen 12.04 på linje 3, resväskan var tung och synen blev grumlig. Jag trodde alla tårar var slut men nu kom det floder. Jag tänkte många gånger på att vända om, tänkte att bara en dag till kunde göra skillnad. Men ändå fanns den där meningen framför mig, grumlig men samtidigt alldeles solklar ”Han vill inte vara med mig, varför ska jag då ge mig själv till honom än en gång när han inte kommer ta emot mig?”

Du fullständigt krossade mig. Och det finns ingenting fint med det.

Första kärleken gör så förbannat ont – när den inte varar för evigt.

Olivia Hejdengård, 21.

Röster är en plattform där VeckoRevyns följare själva kan skicka in debattartiklar eller personliga texter för att göra sin röst hörd. Har du något du vill säga? Vill du förändra något eller bara skriva av dig när du är arg/glad/ledsen/uppgiven? Skicka din text till oss på [email protected]. Vi vill hjälpa Sveriges unga kvinnor att få en plattform, använd den!